Så sitter jag här igen. Med kroppen full av ord och känslorna utanpå. Frågor, svar, tankar och insikter i en salig blandning.
Jag känner igen den där skavande förnimmelsen i bröstet nu.
Den som behöver tid och uppmärksamhet för att inte slå omkull mig. Så jag tar ett djupt andetag. Blundar. Lyssnar.

Vad gör tio år av sorg och livskriser med en människa? Vad gjorde det med mig? Hur kan kärlek fortsätta leva i stället för att bara bli ett tomrum?

10 år
520 veckor
3652 dagar
87 648 timmar

Så mycket tid sedan hennes sista andetag.

Precis efter Dina dog så var jag manisk med siffrorna. Jag räknade tid i ett försök att mäta intensiteten av mina känslor, reaktioner och handlingar. I hopp om att kontrollera och förstå. Med åren så har det ebbat ut i takt med att sorgen och jag mjuknat. Men fascinationen över tid som fenomen finns kvar.

Nu förundras jag mindre över tiden som gått och mer över vad den gjort med mig.
Förundras över vad ett liv kan innehålla. Vad vi väljer och vad som bara händer. Vad vi tillåter och vad vi trycker undan.
Förundras över människans kapacitet till transformation och utveckling. Vad vi orkar bära när vi tillåter oss att känna det som gör ont.

Men sanningen är ju också att man ibland inte vill känna.
Att man flyr.
Stänger av.
Blir bitter.
Tappar lust.
Blir trött på utveckling.

För vissa dagar känns överlevnad mer möjligt än utveckling. Och ibland är avstängdhet det enda som man orkar med. Jag känner igen alla de versionerna av mig själv.

Jag ser tillbaka på den jag var då. Inuti och utanpå. I tanke, ord och handling. Hon är fortfarande jag, men annorlunda. Så mycket har förändrats. De yttre omständigheterna stannade ju inte vid att Dina dog. En förändring föder följdförändringar.

Jag blev av med arbeten, hälsa, ekonomisk trygghet och delar av mig själv som jag trodde var stabila. Jag omskolade mig, skilde mig, flyttade, rehabiliterade mig och började om fler gånger än jag hade trott var möjligt. Det har varit ett decennium av identitetsförlust, vald och icke-vald ensamhet, omorientering och nystarter.

Det är inga små förändringar någon av dem. Och satan vad ont det gjort.
Om alla dessa förändringar varit konkreta, fysiska utmaningar så blir jämförelsen kanske lättare. Jag har haft träningsvärk, skavsår och frakturer. Bytt utrustning för att minska påfrestning och smärta. Vilat muskler jag slitit sönder. Varit på årslånga mentala träningsläger. Lärt mig att styrka och uthållighet inte är samma sak. Jag har gett upp. Jag har fortsatt.

Tio år av sorg känns i kroppen. Inte bara i musklerna eller mentalt. Ibland kan den fastna någonstans, blockera livet och känslorna. Jag har kämpat för att hålla min sorg i rörelse. Ändå är nervsystemet lättirriterat. Det känner till det alarmerande läget så väl och slår lätt över dit. Det vill mig så väl att det flaggar för faror långt innan jag själv ser dem. Huden är skör och härdad på samma gång. Som om kroppen ännu inte bestämt sig för om den behöver skydd eller vila.

Självklart bränner känslan av orättvisa fortfarande i mig ibland. Jag kan överväldigas av frustration och ilska över allt som togs ifrån mig. Då svär jag högt. Vrålar i bilen. Slår hårt i ratten och låter allt det stora få svängrum.

För förändringar stannar aldrig vid det yttre. De flyttar in. Sätter sig i kroppen, tankarna, relationerna och sättet man ser på världen. De fortsätter att arbeta vidare på insidan långt efter att själva händelsen passerat. Både de förändringar vi väljer själva och de som bara drabbar oss.

Det är där transformationen sker. Och den kan vara brutal.

Ibland märks den knappt medan den pågår. Man ser den först i efterhand. I vad man inte längre accepterar. I vad man börjar längta efter. I vem man blivit när allt väl tystnat.

Jag har tidigare skrivit att min sorg numera är som en undervattensström i mitt liv. Fortfarande en väldig kraft, som kan dra med mig ut i djupet, men oftast mer som en stark närvaro. Något som inte syns på ytan, men som ger mitt liv en naturlig riktning, en rörelse och en källa som jag nu kan hämta styrka ur. Och kanske är det just därför som jag fortsätter att skriva. För andras förändringar, transformationer, förluster, samtal och skavsår. Så att någon kanske kan känna sig mindre ensam i sitt eget mörker eller orkar vara den som sitter bredvid.

Efter mitt förra inlägg fick jag en kommentar som på något vis slöt en cirkel. Det var Mikaela från Skåne som skrev:

”Jag har följt er resa från början. Tänkt på er, på dig. Tagit del av dina ord om livet och döden. Sorgen och kärleken. Jag jobbar på ASIH och möter dessa tankar och funderingar dagligen. Din förmåga att sätta ord på känslor, som är så svåra, har hjälpt mig många gånger om, i min sjuksköterskeroll. Det har hjälpt mina patienter och anhöriga att navigera i en känslostorm som saknar kompass och riktningar. Du och Dina gör skillnad.”

Orden fyller mig med så mycket hopp, lycka och stolthet. För det är precis detta som jag önskar att Dinas liv och mina ord kan bidra med. Kanske är det också därför de träffar mig så djupt. För de rör vid något av det mest smärtsamma jag vet.

Länge var min största rädsla att Dina skulle dö.

Sen gjorde hon det.

Då blev min största rädsla att hon skulle bli ett minne.

Även den rädslan blev sann.

Jag försöker förstå vad det gör med mig.

Alla livserfarenheter har förstärkt min kärna. Djupet blev ännu djupare, känslorna större, analyserna bredare och törsten efter liv, lust och färg omättlig.

Jag klarar inte längre av att leva halvhjärtat.
Inte i arbete.
Inte i relationer.
Inte i hur jag använder min tid.

Sorgen gjorde mig sämre på att låtsas.
Sämre på ytliga relationer, tomma samtal och liv som bara ska genomlevas fram till helgen.
Sorgen gjorde det omöjligt för mig att nöja mig med ett liv på autopilot.

Och någonstans på vägen slutade jag också kräva att allt skulle gå att förstå.

Jag slutade leta efter meningen i det som hänt.
Vissa saker har ingen mening.
Och meningen finns sällan i själva händelsen.
Det är först långt senare något börjar träda fram.

Ibland märker man först långt senare att hela livet tog en ny riktning.

Dina, mitt hjärta. Allt du var lever här i mig. Du är strömmen som ger mig kraft. Du är ljuset som leder mig. Du är glittret som påminner mig om vardagens magi.

Idag firar vi återigen ditt liv. Allt du gav och allt du var.

Du skulle bara veta hur många människor som bär dig i sitt hjärta. Som tänker på dig när de ser lila blommor, Robyn spelas på radion, ett barn skriker ”bajskorv”, regnbågen tittar fram eller när de första tonerna av Coldplays Everglow hörs. 

Du är här.

Hos mig.
I mig.
Vid mig.

Med all min kärlek. Alltid. All tid.

Din mamma Malin

Oh, what I’d give for just a moment to hold
Yeah, I live for this feeling, this everglow

So if you love someone, you should let them know
Oh, the light that you left me will everglow…