Brev till Dina 11 år

Hej hjärtat,

Det var väldigt länge sedan jag skrev nu, men vi pratar ju varje dag du och jag. Eller det är ju bara jag som pratar nu. Jag vill ändå tro att du lyssnar. Att du pratar tillbaka på ett annat sätt, utan hörbara ord. På ett tidlöst och universellt språk som ligger långt bortom det jag kan förstå. Ett språk som kräver att jag håller både mitt hjärta och mitt sinne öppna.
Så jag sluter ofta mina ögon för att stänga av intrycken från vår synliga värld. Jag söker tystnaden och lugnet för att kunna höra dig. Jag andas djupa andetag för att vara närvarande i min kropp, så att jag kan känna dig och din energi. Jag gör allt jag kan för att kunna vara tillgänglig för dig och mig.

Livet pågår så intensivt. Det vardagsliv vi så innerligt önskade oss när du var sjuk, att få ha triviala problem och en vanlig sketen vardag, det har vi nu. Vi jobbar heltid, Majken går i skolan, Annie har ett år kvar på förskolan. Vi har renoverat huset. Vi tvättar, städar, skjutsar, handlar, myser, spelar spel, reder upp bråk, tröstar barn som tycker att ett skrubbsår är det värsta som kan hända, vi träffar familj och vänner och pratar om vanliga saker, vi ligger kvar i sängen och busar och vi skrattar. Vi har lärt känna nya människor, som aldrig träffat dig.

Det är helt naturligt och samtidigt en så otroligt konstig känsla. För vår vardag är så full av dig också. Små stunder som är beströdda med Dinaglitter. När tjejerna kiknar av skratt. När jag tvättar ett par byxor som du haft. När vi läser en av dina böcker. När jag spelar Kalaha med Majken. När en av dina favoritsånger spelas på radion. När ett hjärtformat moln glider fram över en klarblå himmel.
Där i mellanrummen lever du.
Där lever jag med.

Idag blir du 11 år. Jag kan inte längre föreställa mig hur du skulle se ut, vad du skulle tycka om eller hur du skulle vara. Jag ser andra barn i din ålder, men jag kan inte se dig bredvid dem. Det gör ont. I mitt minne är du alltid en liten lintott med busiga ögon och ett bubblande skratt.
Jag är 41 snart och det känns som om jag levt tre liv redan.
Ett innan du kom till oss, som barn, tonåring och ung vuxen. Då var jag sökande och sovande på samma gång. I dvala. Jag letade efter mig själv, men var gömd under alla masker jag tagit på mig för att passa in och under alla regler jag trodde jag var tvungen att följa.
Sen föddes du. Ur allt det primala och smärtsamma steg båda våra skrik, blandade sig, mötte varandra för första gången. Länkade oss samman.
Tänk att jag trodde att jag gav dig liv den dagen, när det var tvärtom. Du väckte mig ur dvalan. Du fick mig att våga älska och känna tillit, på riktigt. Du visade mig världen igen, fick mig att minnas hur världen ser ut genom ett par nyfikna barnögon.
Sen dog du. Då föddes jag igen. En tredje gång. I ett nytt skrik, ett ensamt avgrundsvrål. I gråt. I chock och kaos. Jag var ny för världen igen. Den kändes stor och skrämmande och jag kände mig liten och rädd.

Nu har jag vuxit upp och in i min sorg. Världen är fortfarande stor, och jag är fortfarande rädd ibland. Jag lär mig på nytt. Inte allt, men mycket. Vem jag är och hur jag vill vara. Jag vill inte bli mer av något, eller någon annan. Jag vill bara vara Malin igen.
Jag vill plocka bort allt jag inte är, allt jag omedvetet eller medvetet blivit och roller jag tagit på mig för att passa in. Skala av tills jag når kärnan av den jag är. Tills alla lager som dämpat min röst är borta och jag kan höra mig själv utan att skrika.

Ibland hör jag de som säger att ”det finns en mening med allt som händer”. Det tror jag inte på. Det finns ingen mening i att du dog. Inte i traumat. Det var inte menat att du skulle dö så att jag skulle ”hitta mig själv”, ett högre syfte eller ens en ny karriär. Utan det skedde just för att du dog. Meningen, existerar inte innan händelsen utan kommer efter.
Låt mig säga det igen.  
Meningen går inte att finna i själva händelsen, att du dog, den föds i mig efteråt.
I det som kommer efter.

Älskade Dina, det händer så mycket konstigt i världen. Det skrämmer mig. Allt våld, terror, hat, miljöförstöringar, familjer som inte pratar med varandra utan bara stirrar på sina skärmar, virus, segregation, rasfientlighet, osynliga patriarkala system och kroppsnormer som inte har någon förankring i verkligheten. Jag kan fortsätta, men orkar inte. Allt detta gör mig livrädd för Majken och Annies skull. Vilken värld kommer de växa upp i? Allt går så fort. Jag hinner inte med.

Jag tar en promenad på regnvåta vägar. Vinbärssnäckor ska ta sig över vägen. Min instinkt säger rädda dem. Bär dem över. Hjälp dem dit de ska. Jag böjer mig ner, men så ändrar jag mig. Jag är lika långsam som de är. Deras färd får ta tid, precis som min. Kanske krossas de, och jag, på vägen, men resan måste de göra själva. Jag vet ju inte vart de ska. Kanske lyfter jag dem fel? Ingen annan än de vet.

Jag kan bara lita på att jag gör vad jag kan. Här och nu. Med kärlek och trygghet. Jag måste tro att du vakar över dina småsystrar Dina. Att du kan förflytta dina energier till dem när de behöver. För vi kan ju inte skydda dem från världen. Och uppenbarligen kan jag inte styra över liv och död, hur gärna jag än ville att det skulle vara sant. De kommer stöta på sina hinder, precis som du och jag, stora som små. Då lyfter vi dem tillsammans. Ger dem en extra stor dos kärlek och puttar ut dem tillbaka i allt det stora och läskiga där vi alla är ensamma om vår upplevelse.  

De har vuxit till 2 härliga, starka och stora tjejer, men det vet du ju redan. Majken är 7 och har också vuxit in i sin sorg, för tillfället i alla fall. Landat lite i sig själv. Hittat en ny slags trygghet. Hon är fortfarande ledsen och arg över att allt blev som det blev, men hon har omedvetet, och på ett helt naturligt sätt hittat sina verktyg, sina sätt att bearbeta och förhålla sig till denna verklighet.
Annie fyller snart 6 och är ny i sin sorg. Hon sörjer att hon inte har egna minnen av dig. Att hon inte fick lära känna dig när hon var större. Hon gråter ibland på kvällarna, vill att vi ska berätta om dig och henne. Så det gör vi, även om så många minnen från den korta tid ni fick tillsammans är ett grått töcken. Vi plockar fram guldkornen, förbannar att det inte finns fler och hjälper henne så gott vi kan att skapa sig en ny sorts relation till dig.

Det tjänar inget till att önska att allt vore annorlunda, men det är lätt att hamna där. Jag kan skrika, gråta, önska och förbanna, men det lämnar mig bara matt, trött och likgiltig. Behovet av att uttrycka min kärlek till dig dog inte med dig, det blev bara större, men alla ord av kärlek och saknad känns så otillräckliga och urvattnade. Så jag tänkte pröva att säga det med ord du känner igen, från några av de många sånger du älskade, någon gång under ditt liv.

…Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart…

…Nobody sees, nobody knows,
We are a secret can’t be exposed
That’s how it is, that’s how it goes,
Far from the others, close to each other…

…Jag skulle ge dig allt jag har och allt jag nånsin drömt om
När ingenting finns kvar då är det du och jag…

…It’s a hard thing, faking a smile when I feel
Like I’m falling apart inside
And now you’re gone, there’s like an echo in my head
And I remember every word you said…

…I’m tired of trying to be normal
I’m always over-thinking
I’m driving myself crazy
So what if I’m fucking crazy? (nu hör jag dig säga ”mamma, hon sa fuck!”)
Yeah, I’m gonna show you…

…I’m gonna swing from the chandelier, from the chandelier.
I’m gonna live like tomorrow doesn’t exist
Like it doesn’t exist
I’m gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry…

…Let it go, let it go
And I’ll rise like the break of dawn
Let it go, let it go
That perfect girl is gone
Here I stand in the light of day
Let the storm rage on…

…Vi står och faller, trampar vatten
Vi minns det där nu, hela havet stormar
Vad finns det att säga? Vad tänker du på?
All tid vi hade, vi skulle bara leva
Livet vänder i dina händer
Kom tillbaka, se mig…

…What I wouldn’t give for just moment to hold.
I live for this feeling, this everglow…

…And it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat…

Dina. Älskade Dina. Vi vill så gärna att denna dag ska vara ljus och fylld med glädje. En dag där vi firar ditt liv. Vi försöker, men det är så svårt. Omöjligt kanske. Du fattas ju oss, så innerligt.

Vi älskar dig. Vi älskar dig. Vi älskar dig. Vi älskar dig.

Jag älskar dig.

För alltid din mamma Malin

31 536 000 sekunder

Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta.
Ett år.
Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent.
Ett år sedan du dog Dina.
Ett år som du inte levt här hos oss. Ett år som vi ändå överlevt.
Jag förstår inte hur det är möjligt.
365 dagar. 8760 timmar. 525 600 minuter. 31 536 000 sekunder.
Av saknad.

Majken fortsätter att bearbeta sin saknad. Vem vet hur mycket hennes kropp minns? Jag vet att döden i hennes ålder ofta handlar om en rädsla för att bli övergiven. Att bli lämnad ensam. Experter på området säger att barn i denna ålder inte förstår det definitiva i att dö. Att den som har dött fortfarande kan komma tillbaka. Att himlen är en fysisk plats precis som vilken annan stad som helst. Jag vet inte hur mycket som stämmer in på Majken. Jag får ändå känslan av att hon förstår att Dina inte kommer tillbaka. Hon pratar om Dinas låda ibland, hennes kista. Hon pratar om himlen, men precis som jag så gillar hon inte tanken på att Dina är där själv, utan oss.Jag vill inte dö, sa hon häromdagen när hon gungade. Det kom från ingenstans. Alla mina tidigare svar, att det är långt kvar tills dess, att det inte är något att oroa sig för nu, att vi är här tillsammans och kommer att vara det i många år till, de fastnade liksom i halsen. Jag sa det ändå, men sanningen är ju att både hon och jag vet att vi inte kan veta hur lång tid vi har kvar. Dina dog ju.  Alla ska vi dö. Ingen vet när.20170518_190540Någon timme senare, när vi hade släppt ämnet för länge sedan, så kom det tillbaka igen. Hon bröt ihop inne på toaletten och sa att jag vill ligga i samma låda som du mamma. Jag vill inte ligga själv. 
Det gör så ont i mig att hon ska behöva gå med dessa tankar. Att hon inte kunde få vara lyckligt ovetande ett tag till, samtidigt som jag ju vill att vi ska prata om det. Jag vill ju att tankar och samtal om döden ska få ta plats, nu när allt är som det är. Men denna gång ljög jag. Hon behövde känna sig trygg så jag sa att självklart ska vi ligga i samma låda. Älskade Majken, vi kommer ha många fler samtal om döden du och jag. Kanske lär vi oss något tillsammans?

love-362-smallpigartAnders och jag håller oss flytande. Vi gör detta tillsammans. På olika sätt, men alltid tillsammans. Efter mitt förra inlägg satte vi oss ner för att prata. Anders sa att ibland när jag läser det du skrivit så kan jag undra om folk som läser och inte känner oss undrar över min roll. Var är hennes man i allt detta?  Varför hjälper han henne inte? Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Det jag skriver här är ju min berättelse om min kamp, men den förtäljer ju inte allt. Den berättar ju en del av mitt liv, men absolut inte allt. Han sa att han egentligen inte alls bryr sig om vad andra tycker och tänker, men ville försäkra sig om att jag inte kände så.
Det gör jag inte. Absolut inte.

Anders älskar, stöttar och hjälper mig på alla sätt det är möjligt, men han kan inte göra allt.  Han kan inte lyfta mig. Han orkar inte heller. Han har fullt upp med sin tyngd, sin sorg, sin saknad. Så vi håller oss flytande. Bäst vi kan. I andra fall av depression eller utmattning av arbetsrelaterade orsaker så är det en som faller och den andra som får lyfta. Så är det inte nu. Vi är brutna båda två. Vi kämpar båda två. Vi är förtvivlade, båda två. Förtvivlan. Åh, denna hemska känsla. En mycket stark negativ känsla av sorg eller ledsamhet, ofta med hopplöshet, står det att läsa. Jag hoppas den släpper oss ur sitt grepp snart. Den kramar musten ur mig. Det spelar liksom ingen roll dessa dagar hur djupt jag andas, hur långt jag går eller hur vackert vädret är, jag är lika förtvivlad ändå.

Det enda bestående är detta.
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig Dina.

Det kroppen minns

Jag ger upp. Jag ger mig.
Jag VILL INTE!
Vill inte, vill inte, vill inte.
Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam.  Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag kontrollerar för mycket.
Jag kan inte. Det går inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Så, ge mig mitt vanliga liv tillbaka.  Nu på en gång.
Så känns det.
Så funkar det inte.

Det är torsdag. De håller på att borra utanför fönstret hos psykologen så vi sätter oss i ett rum mot innergården istället. Huset på motsatt sida är senapsgult och mitt framför står ett underbart vackert träd i full rosa blomning. Solen strilar ner genom allt. Vi pratar om det vackra en stund innan jag tar ett djupt andetag och försöker samla de tankar och känslor som jag behöver prata om idag.

Jag berättar om minnen som letat sig upp till ytan hos mig. Minnen som jag tryckt så långt bak det bara går, men som nu med visst våld pressar sig tillbaka. De letar sig in och flashar framför mina ögon när jag minst anar det. När jag handlar, kör bil, promenerar eller ska sova. Då har jag svårt att möta dem. De är så kraftfulla och jag hinner inte stålsätta mig. Jag är inte beredd. Så jag plockar fram dem igen när jag är hos henne. Då kan jag med henne som livlina berätta om allt mörker som väller fram. Då är jag så beredd jag kan bli att möta dem.

Jag kan berätta om när jag sov bredvid Dina i tre dygn efter att hon dött. Berätta om känslan av hennes hand i min, kall och benig. Berätta om färgerna, den gulvita huden, de lilablommiga byxorna, den turkosa tröjan med en fjäril på. Berätta om doften, söt och kvalmig. Berätta om ljudet, ljudet som inte fanns, det var bara mina andetag som hördes i natten. Berätta om utslagen på min kropp som spred sig som en löpeld och höll på att bränna hål på min hud. Berätta om hur sömntabletterna inte gjorde ett skit. Att jag låg vaken och inte visste vad som egentligen var verkligt. Berätta om hur jag la min hand över Dinas vänstra ansiktshalva för att dölja tumören som förvanskade min älskade dotter till oigenkännlighet. Berätta om när de kom för att hämta henne. Berätta om ljudet från borren som förseglade kistan. Berätta om den äckliga hopplösheten när bilen körde iväg med henne och Anders, Majken, Annie och jag stod kvar på garageuppfarten. Berätta om känslorna som är så många, så kraftiga, så svåra att förstå och hantera.

Jag pratar och gråter. Jag kippar efter luft. Det snurrar i huvudet. Kroppen skakar. Jag är där igen. I deras sovrum. På madrassen mellan Dinas och Majkens sängar. Jag upplever allt igen. Allt som varit suddigt blir tydligt. Alla känslor blir vassa igen. Jag skakar ännu mer. Jag blundar. Försöker ta djupa andetag. Det går inte. Vill bara att allt ska stilla sig. Jag försöker öppna ögonen. Försöker komma tillbaka till rummet, men jag svävar, bland minnena, bland känslorna, i hopplösheten.

Nu vill jag att du öppnar ögonen Malin och tittar på trädet, säger hon plötsligt. Jag rycker till. Var är jag? Jag öppnar ögonen. Jag ser det rosablommande trädet.
Du är här, du är trygg här, säger hon
Jag antar att hon har rätt. Jag tittar på trädet igen. Jag andas. Jag lugnar mig lite. Jag flackar med blicken. Kroppen kan inte riktigt bestämma sig. Vill jag vara här, där jag är trygg? Vill jag inte hellre vara där, i rummet, där Dina var?
Vi pratar om det med.
Att det ändå inte var Dina som var där. Att hon redan var borta.

När en timme passerat tittar hon på mig och säger Malin, du har sprungit ett maratonlopp idag, tänk på det nu när du åker hem. Jag håller fortfarande krampaktigt i en av alla de servetter jag förbrukat under timmans gång, torkar bort de kvardröjande tårarna och försöker samla mig. Menar du att jag behöver vila? frågar jag. Hon ler och nickar.

Jag åker och handlar mat, hänger en tvätt, plockar ner en annan, plockar undan kläder och leksaker, kör en powerwalk i skogen, hämtar barnen, lagar mat till oss, mamma, pappa, syster med barn, flänger runt och tackar nej till hjälp. Jag lyssnar inte alls på hennes råd eller på min inre röst som säger stopp, sakta ner, jag orkar inte!

På kvällen börjar det sticka i huden. Det kliar på halsen, i nacken, på axeln.

20170512_102515Det är fredag morgon och jag har utslag som en stödkrage runt halsen. Jag förbannar mig själv att jag inte vet bättre, att jag inte lyssnar. Jag försöker göra bättre, tar det lite lugnare och struntar i att städa inför ankomsten av fredagens gäster. Kanske känns det redan lite bättre? Kanske har utslagen börjat lägga sig? Kanske klarar jag av att bara köra på? Kanske slipper jag känna allt om jag inte stannar upp?

På kvällen ramlar Annie i lekställningen och vi tror först att hon klarat det fint, men efter två timmars sömn vaknar hon och har väldigt ont i armen. Jag förstår att det kommer att bli en lång natt så jag gör i ordning i gästrummet, förbereder med alvedon, vattenflaska, kuddar och allt annat jag tror mig komma att behöva.
Återigen ligger jag vaken med en gråtande dotter bredvid mig, i gästrummet en ljus natt i maj. TVn är på och enda skillnaden är att nu är det Pippi som visas och inte Ninjago eller Fixa rummet. Vi vakar genom natten, Annie och jag. Fåglarna kvittrar utanför och utslagen växer och förgrenar sig ner över armarna.

Det är lördag morgon och vi sätter oss i bilen och åker till närakuten. Tänk att en bilresa kan framkalla så mycket ångest. Kroppen minns. Så väl. Så intensivt.
Väntan på att få träffa läkare. Berätta vad som hänt. Trösta ett gråtande barn. Lugna, vyssja, bära, hålla fast armen vid röntgen, trösta mera, lugna ett skakande barn. Jag vill åka hem mamma, skriker Annie och jag är med ens tillbaka 2 år i tiden. All denna tid på sjukhuset, där vi båda två bara ville hem. Där jag jag skulle gjort vad som helst för att kunna fly från allt med henne. Ta henne därifrån. Rädda henne.

Vi sitter i väntrummet på röntgen, Annie och jag. Det kommer in en flicka i fotbollskläder med sin mamma. Hon har också gjort illa armen. De andra föräldrarna pratar med varandra, skrattar lite, berättar vad som hänt med just deras barn. Jaså, handboll, fotboll, gymnastikuppvisning, studsmatta, sparkcykel… ojojoj.
Jag sitter tyst. Orkar inte delta fastän jag ser att de sneglar mot mig, ler mot Annie och undrar vad en sån liten tjej gör här bland de stora barnen.  Jag kämpar för att hålla mig lugn, sätter på mig skygglappar och fokuserar enbart på Annie.
Då kommer röntgensköterskan ut och ropar Dina, varsågod!
Jag rycker till. Sa hon verkligen Dina?
Flickan med fotbollskläder reser sig upp och går iväg med sin mamma. Jag blundar, sväljer gråten. Försöker att inte tänka på alla de gånger jag hört de orden. Alla gånger har det varit jag som rest mig upp efter det. Alla gånger har Dina varit med mig.
Denna gång sitter jag kvar. Annie gnyr.

20170506_154454Flera timmar senare sätter vi oss i bilen igen. Annie är gipsad hela vägen upp till axeln. De vet inte om det var någon fraktur i armbågen eller inte, det var för svullet så de såg inget trots två omgångar med röntgenbilder. De gipsar för säkerhets skull. Vi får komma till barnortopeden om ca 2 veckor för att kolla igen.

På kvällen blinkar halsen, armarna och magen röda av utslag. Kroppen har slagit på varningslamporna igen. Så många minnen som finns lagrade och som varit låsta öppnas. Kroppen märker ingen skillnad på de faktiska händelserna eller minnet av dem så den reagerar likadant.

Det är söndag morgon och allt fortsätter klia. Utslagen blir upphöjda blaffor och jag ser hur blodet pulserar i dem. Helgens ursprungsplan att plantera nytt på graven ska återupptas. I och med att min rygg inte tillåter att bära tungt eller att gräva så måste det ske en helg när Anders kan vara med. Så vi roddar runt med barnen, köper växter, gräver, gödslar och planterar. Mamma och jag kör till Ulriksdals trädgård, en väg jag kört massvis med gånger, men jag minns inte hur jag ska köra och mamma får säga till när jag ska svänga av. Det är läskigt, att hjärnan fungerar så här.
Växterna kommer på plats ändå. Noggrant utvalda växter som passar Dina, som passar oss, som blommar länge, som ska få växa till sig och bilda en underbar lila perennrabatt som inte är symmetrisk och som inte följer normen för en gravplantering. Blommor som ska få rota sig, växa ihop och vara lite vilda.
Det ser inte mycket ut för världen nu, men snart så!

När jag landar i soffan på söndagskvällen fortsätter det klia på hals och armar. Kroppen minns så väl och påminner mig ständigt, även när jag inte vill komma ihåg. Den försöker skrika högt men jag är fortfarande så dålig på att lyssna. I såna här lägen skulle jag vilja att någon utomstående bara kom in och tog kontroll över mig, fjärrstyrde mig så att säga. Någon som sa åt mig att ät detta, sov nu, gör si eller så. Denna någon brukade vara jag, men min hjärna är fullt upptagen med annat.

Veckan går. Annie vänjer sig gradvis vid gipset. Majken är hostig och får vara hemma hon med. Vi är frustrerade och irriterade alla tre, av olika anledningar, men det går, dagarna går. Utslagen börjar lägga sig. Jag trycker undan de jobbigaste tankarna igen. Tänker att jag får plocka fram dem nästa gång hos psykologen. Jag kan inte hantera dem själv. Jag tar på mig stålansiktet istället. Ler mot folk jag träffar, småpratar, skrattar med barnen och deras kompisar på förskolan. Jag har nog blivit bättre på det, att maskera mig. Att låtsas att jag inte är lika trött, ledsen och mörk som jag är inombords.

Så väljer Majken godnattbok, Dödenboken. Vi har många böcker om döden för barn, hon tycker om att läsa dem. Barn vill ju känna igen sig, eller vi människor vill ju känna igen oss. Veta att vi inte är ensamma. Att andra också känt som vi.


Hon tittar på mig, försöker läsa av mig, orkar mamma läsa den ikväll? Hon vet att jag sagt nej ibland, när jag inte orkar läsa om döden. Du orkar läsa den idag, mamma, konstaterar hon och jag svarar ja, för om hon tror att jag orkar så gör jag det. Så vi läser om att människor dör, att ingen vet vad som händer, att en del tror på Gud och himlen, att andra tror att det blir svart, om kistan, begravning och gravsten och massa mer. Barn ska inte dö, säger hon plötsligt. Nej, det ska de inte, säger jag.
Jag gråter medan jag läser, men vi tar oss igenom hela boken.
Majken somnar. Hon är lugn och varm.
Jag går ut för att få lite luft. Det börjar klia igen.