Dina

Hur mår hon?
Den frågan kommer ju rätt ofta. Den är befogad såklart, men den är inte så enkel att svara på.
Allmänläget skiftar, otroligt mycket. Dagsform kan vi inte riktigt gå på utan det är mer formen för stunden som ger oss ett utgångsläge. Ibland är hon pigg, dansar, springer, sjunger och busar. Hon orkar ofta om det är något som hon tycker är kul och verkligen vill göra.
Men krafterna kan ta slut väldigt abrupt, hon blir lätt andfådd och måste ta många pauser, i allt hon gör. Hon har dragit ner på tempot helt enkelt.
Om det som ska göras inte är tillräckligt roligt så slår hon helt av och orkar inte ens gå.
Hon säger själv att hon sparar på sin energi, tills det blir roligt igen.

Hon är rätt svår att läsa av ibland, kan sitta helt utslagen i soffan och verka må jättedåligt för att stunden senare springa och jaga Majken. Ibland är det självklart positivt att hon fördelar sin energi på detta sätt, men ibland är det bara frustrerande för vi vet att hon orkar att göra något, hon bara vill inte, vilket innebär att vi får göra det. Det blir mycket bärande, serverande och uppassande för vår del.
Hon väljer verkligen vad hon vill lägga sin energi på, och hon är otroligt viljestark i detta, det går inte att tvinga, lura eller lirka henne in i något som hon inte vill. Så har hon alltid varit, men det draget har verkligen blivit än mer dominant i allt detta.

Hon är trött. Det vore konstigt annars efter allt hennes kropp hittills har fått utstå, all cytostatika, all daglig medicin, alla undersökningar, nålar, stick och operationer. Utöver detta fysiska så kommer alla de psykiska påfrestningar som hon kanske inte är helt medveten om, men ändå reflekterar över emellanåt. Med det menar jag allt från  att få sin vardag helt förbytt, alla kroppsliga förändringar, till existentiella frågor och andra människors blickar.

Den senaste tiden har hon haft många funderingar kring sitt utseende.
Hon har gått från att bara vilja ha lösa collegebyxor i blått, grönt och svart och ett hat för allt vad rosa heter till att vilja ha smycken, sminka sig och till och med rosa på kläderna har varit ok.
Jag ska inte ge mig in  i en genusdiskussion, det är en helt annan blogg… men hon har tagit ett stort steg bort från det som uppfattas som ”killigt” till det som uppfattas som ”tjejigt”.
Mamma jag vill verkligen inte börja skolan utan hår, sa hon häromdagen. Hon längtar efter att ha hår igen,  till och med Majken och Annie har ju mer hår än jag, säger hon längtansfullt och hon återkommer ofta till situationer där hon uppfattar barn som elaka när de, av misstag, kallar henne för kille. Jag är ju en tjej mamma!
Då knyter det sig i magen på mig, men jag kan ju inte lova henne att det inte kommer att hända igen, utan bara säga att när hon slutar med medicinerna kommer håret växa igen.
Inte blir det bättre av att alla som tecknar figurerna i serierna hon tittar på verka lida av någon sorts obotlig hårfetisch. Har ni lagt märke till vilka svall de har egentligen?
Det gör Dina i alla fall, och jag.

Hon har haft många biverkningar. Utan att anstränga mig så är dessa de jag kommer på:
feber, kräkningar, illamående, dålig aptit, omättlighet, smakförändringar, blekhet, andfåddhet, orkeslöshet, vallningar, hosta, rinnande näsa, näsblod, allergiska utslag, klåda, svullnad, vätskeansamlingar (ödem), huvudvärk, missfärgade naglar, nagelbortfall, hudfjällning, diarre, förstoppning, muskelsmärta, ryggsmärta, ledvärk, ökat tårflöde, myrkrypningar i benen, sömnsvårigheter och mardrömmar,
De är alla ständigt återkommande beroende på var i cykeln hon befinner sig. Vi har ett överfullt badrumsskåp med mediciner som ska hjälpa henne med några av dem i alla fall, men en ständig medicincoctail med ämnen som motverkar eller förstärker varandra är ibland till mer skada än nytta.
Just nu är det mest tydliga att hon är svullen, rejält svullen över fötter, vader och i ansiktet.
Vi läser av minsta tecken, tar urinprover och letar protein, väger henne och mäter vadomfång för att se om hon samlat på sig mer vätska.
Läkarna testar att modifiera doser på hennes cytostatika, ge henne vätskedrivande mediciner mm men de vet ännu inte vad som orsakar det. Just nu försöker vi hålla det på samma nivå, blir det mer kan hon behöva avbryta cytostatikan för att få det under kontroll och det vill vi verkligen inte.
Jag skulle inte säga att hon lider av det som det är nu, men hon hämmas av det. Benen är så spända att de glänser, det gör ofta ont i fötterna när hon går efter ett tags stillasittande.
Hon vill inte göra övningar som kan underlätta och är tyvärr stolt över det faktum att hon bara behöver gå och kissa 2-3 gånger per dygn. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger vi och all sjukvårdspersonal pratar med henne om vikten av att gå på toaletten oftare. Hon är envis så det förslår och det gör oss tokiga.

Dina kämpar.
Som hon kämpar. Dag ut och natt in.
Jag är utbota trött på ordet duktig, det är så många som säger hela tiden, åh du är sååå duktig Dina… de har ju rätt, hon är det, men det är hon hela tiden, alla dagar.
Även när hon gråter, skriker och protesterar. Då gör hon det ändå.
Jag sa ofta att hon är stark och modig istället, men jag hörde ju jävla banalt det lät, så nuförtiden är jag mest tyst.
Hon gör det hon måste, med det humöret hon har för tillfället, och jag är tyst, kramar och väntar tills det är klart.
Orden är slut. Ingen av oss vill göra detta längre.
Ingen av oss har något val.

Dina längtar efter att få börja skolan.
Hon längtar efter att ha långt hår och se ut som den flicka hon är.
Hon längtar efter att smälta in och vara en i gänget.

Vi gör allt vi kan för att hjälpa henne nå dit.
En dag i taget.
En stund i taget.

En svullen kämpe. Vissa dagar känner man knappt igen henne på morgonen.
wpid-2015-02-24-11.23.46.jpg.jpeg wpid-bild-5.jpg

Då får vi påminna oss om denna Dina…
IMAG1117-1image

Dina lär Anders lite yoga…
wpid-2015-02-18-09.03.10.jpg.jpeg

Sportlov för kusinerna i skolan. Vi drog till Lasse Åbergs Museum!
wpid-2015-02-24-11.21.19.jpg.jpegwpid-2015-02-24-11.20.28.jpg.jpegwpid-2015-02-24-11.22.39.jpg.jpeg

wpid-20150219_161117.jpgMajken är ofta väldigt kärleksfull mot sin nya lillasyster, men nyhetens behag har gått över och det är en hel del utbrott och behov av extra uppmärksamhet och kramar av mamma.

wpid-img_20150213_145846.jpgAnnie gör det hon ska, äter, bajsar och sover. I den ordningen.

Annonser

2 reaktioner på ”Dina

  1. Kära människor, vad ni kämpar på för er lilla tös och er familj. Jag har inte ord att uttrycka vad jag känner för er kamp och ert tålamod att försöka klara ut allt det som drabbar er. Anders och jag följer er och tänker mycket på er. Måtte ni komma tillbaka till en lagom tråkig vardag en gång när allt detta är över.

    Gilla

  2. Läser då och då din blogg då jag känner Elin som brukar dela den här på fb. Den väcker så otroligt starka känslor och varje gång känner man att det liksom inte finns ord… Men vill iallafall skicka massa styrka till er fina Dina och hela familjen. Vilket helvete ni går igenom. 💗💗💗

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s