Vi hade planerat för en lugn vecka.
En vecka med bara rehabtider inbokade.
En vecka där vi hade tänkt landa lite och ladda inför den nästkommande veckan som kommer att innehålla både magnetröntgen, datortomografi, psykisk ansträngning och olidlig väntan.
Så blev det inte.

I lördags skulle vi för första gången på cirka fyra månader ta oss iväg hemifrån alla fem för att äta middag hos Henke och Elin. Det låter ju skrattretande, att vi inte varit hemifrån på fyra månader. Men när jag tänker bakåt så förstår jag ju varför. Herregud alltså.
Tre resor till Tyskland, två lungoperationer, en hjärnblödning, nyheter om hjärnmetastaser, en hjärnoperation, en långvarig kräksjuka, nyheter om skelettmetastaser, en benoperation, massor av bärande av alla barn och praktiska problem hemma, en begravning och en bil som måste skrotas. På tre månader.
Därför har det varit relativt svårt att ta sig hemifrån, eller att ha besök hemma. Så vi såg fram  emot att få hänga med fantastiska familjen Berglund i deras nya hus. Det var mysigt, det var skönt att komma hemifrån, men det blir lite kaosigt. Dessutom började Majken bli hängig och när vi kom hem på kvällen visade det sig hade hon hade feber och det blev startskottet på veckan som inte blev så lugn som vi hade önskat.

På söndagen fick även Annie, Farmor Marianne och jag feber. Vi försökte vila i omgångar, spolade näsor, sög snor och trugade med mat och dryck. Ungefär så har det fortsatt hela veckan. En helt vanlig vecka i en barnfamilj boende i Sverige i månaden februari (aka vabbruari). Men vi är inte en helt vanlig familj och att i en vecka leva tre vuxna och tre barn, sjuka, trötta, mammiga och understimulerade på en alldeles för lite yta är en utmaning som vi inte behövde just nu.

På tisdagen hade vi städning hemma och skulle packa oss hemifrån under fyra timmar. Städningen är en lyx vi unnat oss men nu har avbokat, det blir liksom helt omöjligt att få ihop det, praktiskt och även ekonomiskt. Vi är hemma i stort sett hela tiden och att få iväg allihop är en större utmaning än att städa själva. Nåja, vi anlände i alla fall hem till mamma och pappa i reducerat antal. Anders och Dina, som på något mirakulöst sätt klarat sig från feber och förkylning, var på rehab. Majken, Annie, Marianne och jag slängde oss ner i soffan och var inställda på några timmar med att göra ingenting. Så blev det inte heller.

Annie sitter i mitt knä och börjar helt plötsligt att krampa. Först i benen, sedan i armarna och så hela kroppen. Hon blir helt stel, huvudet slängs bakåt och hon börjar kippa efter luft. Jag får ingen kontakt och hon får ingen luft. Jag springer ut och hoppas att den kalla luften ska hjälpa henne, men hon fortsätter. Jag förstår att det är feberkramper, men får panik när hon inte får luft. Förtvivlad springer jag i strumplästen till grannen Astrid som jobbar som barnmorska på Södersjukhuset och hoppas att hon är hemma. Det är hon och så även grannen Tina som är intensivvårdssjuksköterska. Ibland har man tur. De sliter av Annie kläderna, överöser henne med kallt vatten och kollar så att hon har fria luftvägar. Mamma och Marianne ringer båda 112 och ambulans är på väg. Annie är fortfarande helt stel, hennes ögon lyser av panik och andningen är ansträngd. Efter tio minuter avtar de värsta kramperna, hon kan sitta i mitt knä, är fortfarande stel i armar och ben och andas stötvis. Ambulansen kommer och vi kan åka. Inne på akuten så är Annie medtagen men mycket bättre. Jag återger de senaste dagarna, temperaturer, givna doser alvedon, hennes medicinska historia med hålen i hjärtat mm.
Läkaren tittar på mig och frågar jobbar du inom sjukvården eller?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nej det gör jag inte, men det känns lite som om jag gör det efter dessa två år. Jag har lärt mig vilken information som är viktig, har dragit kortfattade statusrapporteringar i tid och otid, kommer ihåg klockslag och medicinnamn i sömnen. Annies prover och syresättning ser bra ut så efter några timmar får vi åka hem. Anders och Dina är klara på rehaben och kan köra oss hem.
Vi är helt slut allihop. Jag vet att feberkramper är vanligt och ofarligt men paniken i Annies ögon och paniken inne i mig när hon inte får ordentligt med luft var helt förjävlig. Jag är otroligt tacksam att Astrid och Tina var hemma och kunde hjälpa oss igenom detta.

Det ett långvarigt virus detta. Annies feber har fortsatt ligga högt, mellan 39 och 40 grader, men den har långsamt börjat sjunka nu hoppas vi. Majken börjar bli bättre och vi andra har varit feberfria i några dagar men är ändå möra. Jag tackar min lyckliga stjärna för att Dina inte fått detta. På tisdag ska hon återigen in för DT av lungorna, narkos och MR av hjärna och buk. På onsdag har vi möte med Dr Niklas för att gå igenom resultatet. Veckan därpå startar Dinas strålbehandling av knät. Hon ska strålas varje dag hela veckan och jag hoppas att det ska gå smidigt. Hon kämpar fortfarande med att kunna stå och gå. Vi skulle alla önska att det skulle gå fortare framåt, men återigen, när jag tänker på allt hon gått igenom de senaste månaderna så är det inte konstigt att hon är trött och känslig i kroppen. Det får ta tid helt enkelt.

Allt tar tid. Allt känns tungt och jobbigt, men det går ju inte att leva så. Fokuserar jag på det så orkar jag ännu mindre. Så då sätter försvarsmekanismen in. Jag försöker att inte bli för sänkt av det tunga eller för glad över ljuspunkterna. Jag försöker stanna någonstans mittemellan känslorna. Det är inte lätt, men ett sätt att överleva. För höga toppar eller dalar blir för jobbigt. Jag tar in information, bra som dålig, nickar och tänker på vad nästa steg blir. Jag håller mig mittemellan känslorna, blickar framåt mot nästa steg och ger aldrig upp. Anders och jag har sagt så många gånger att cancern kontrollerar så mycket vi inte kan styra men vi  kan inte låta den ta över våra liv. Den tar otroligt stor plats och det låter säkerligen som om det är allt vi gör, vilket är sant ibland, men vi gör mycket annat också, vi gör vanliga saker, mycket tack vare att våra två yngsta döttrar inte förstår mycket om cancerns dominans eller bryr sig om varesig läkarbesök eller medicinering och biverkningar. De håller oss fast på marken.  Det är barnen och alla de där små stunderna av lycka som gör att vi orkar hålla tempot uppe. Små, små stunder där vi hämtar andan.

Dina sitter bredvid mig i bilen. Vi har varit och kört rehabträning i poolen. Hon sitter med sina leopardtofflor, leopardbyxor, lila fleece och guldkeps. Hon flippar bland sina favoritlåtar i sin Spotifylista. Aquas 90-talsdänga Barbie girl dunkar på högsta volym. Fråga mig inte varför just denna låt. Hon snappar upp låtar här och där och iom att hon inte kan engelska så går hon på beat hon gillar. Just nu har hon fastnat för denna totalt okreddiga låt. Hon sjunger med och dansar där hon sitter. Gör små moves med armarna, rycker med axlarna i takt. Jag ser henne i ögonvrån. Ler. Känner lycka.

Det är lunchdags. Alla är trötta, frustrerade och understimulerade. Leksakerna ligger spridda över hela vardagsrummet och vi plockar fram gårdagens rester. Anders och jag ser på varandra, jag lyfter ett kladdigt glas med vatten, höjer det i en skål. Ett kort ögonblick av samhörighet.  Kärlek. Vi gör detta tillsammans. En stund av lycka.

En promenad i ett vinterlandskap. Några vackra blommor. Njutningen i att se Annie äta sin första cocosboll.Dinas gränslösa lycka och rofylldhet när hon får gosa med hunden Steven. Allt det och mycket mer.
Det är de stunderna som vi behöver fokusera på.
Som bygger vårt paradis.
Som blir vår lilla oas i Cancerhelvetet.