November. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret  kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande.
Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat av den magnetröntgen och datortomografi som skulle göras. Klockan 13 på onsdagen skulle vi vara tillbaka för att träffa Niklas Pal och få veta resultatet.
Det var långa timmar på tisdagen. Vi hade försökt ligga lite steget före och söka efter mer information och fler behandlingsalternativ utifall att vi inte skulle få det önskade resultatet. Vi ville inte sitta i ett möte och falla ner i samma mörka hål som förra gången. Vi ville känna oss lite mer förberedda på något som man egentligen inte kan förbereda sig för.
Det blev sena kvällar och det i kombination med att Majken gått i en av de där härliga utvecklingsfaserna då ingenting är sig likt, varken humör, aptit eller sömn, satte ytterligare mörka spår under redan novemberglåmiga ögon. Har jag lite energi över så skrattar jag åt det faktum att jag nu också gått in i den tredje och sista delen av min graviditet. Med erfarenhet av de andra två så vet jag ju att jag inte kommer bli piggare och lättare dessa tre månader.
Tur att det finns lite smink ibland så man i alla fall kan se lite piggare ut än man känner sig, om man nu orkar bemöda sig med att kladda på det…

Jag har nog aldrig varit så nervös som när vi satt i bilen på väg in till sjukhuset. Anders försökte få mig att se på mötet som en ny checkpoint, ok nu är vi här, vart ska vi sen?
Det fungerade inte på mig. Det enda som snurrade var den stora rädslan att han skulle säga att tumörerna växt till sig, att de inte visste vad de skulle göra och bla bla bla…. i all oändlighet. Amen.
Det var inte så att jag tog ut något negativt besked i förskott, men när du är så nära att få ett besked, när du inget kan påverka och det du kan förlora är ditt barn. Då fungerar ingen logik i världen, i alla fall inte på mig. Då reagerar hela min kropp på den rädslan, in i minsta cell kryper den och sätter sina spår.

Niklas började med att säga att det såg ok ut.
Ok.
Det innebär att tumörerna inte växt, på sin höjd någon millimeter, det är positivt, men de har heller inte minskat, det är negativt. De har inte blivit fler, det är positivt, men då inte heller färre.
Han förklarade att olika cytostatika arbetar på olika sätt, en del är väldigt aggressiva och man förväntar sig snabba och tydliga resultat, andra är mer lågmälda, ska jobba mer i det tysta och med långsamma resultat. Dinas nuvarande ligger någonstans mittemellan, så förhoppningen är att vi ska se mer och bättre resultat vid nästa utvärdering, som sker om ca 6 veckor. Lagom till jul, men det får ju vara sekundärt i de här sammanhangen.
Han sa att de gärna hade sett bättre resultat, såklart, men att vi får vara nöjda med detta att de inte växt.
Det är konstigt hur man funkar, men i det läget så var vi det. Allt över en katastrof var bra besked.

Han sa att de ändå hade börjat titta på alternativa mediciner och behandlingssätt utifall att nästa utvärdering skulle visa samma resultat. Det kändes skönt. Vi fick med oss en lista över verksamma ämnen, produktnamn, proteiner och undersökningar som vi kunde googla på egen hand.
Sånt är bra för oss. Det är handfast och praktiskt. Något att ta i.

Vi har även fortsatt att parallellt med detta få second opinions från andra läkarinstanser i USA. De är inte klara än, men allt som vi kan göra under tiden är bra.
Mellan röntgenundersökningarna och domedagarna vaggas man in i någon slags falsk trygghet. För att man måste på något vis. Kroppen orkar inte vara på helspänn hela tiden, fastän sjukdomsläget inte förändras.

Imorgon är det dags igen.
Ny kurcykel, ny vända, nya utmaningar. Vad ska man säga annat än bring it on…

Vi är sååå fruktansvärt långt ifrån detta och denna känsla, men någon gång ska vi dit igen.