Jag har skrivit om det tidigare, men jag återkommer till det i tanken många gånger om. Förvånas över den och försöker skapa lite ordning i mitt liv efter den.
Maslows behovstrappa.

När vi hade Henke, Elin och Frank här igår för hjälp med lite praktiska bestyr och middag så hamnade vi där igen. Resonerade kring hur livet har ändrats, hur svårt det är för andra att förstå, även för oss två familjer sinsemellan ibland, som ändå varit tvungna att hantera en cancersjukdom på varsitt håll.
Vi förstår väldigt mycket av vad de andra har gått/går igenom, tankar som flyger, praktiska problem som man som utomstående av förklarliga skäl inte tänker på. Men varje upplevelse är olika, och så även reaktioner och sätt att hantera dem på.
Vi var dock helt överens om att det  omtumlande och smärtsamma fallet nerför behovstrappan är otroligt svårt att förstå. För andra. För en själv.

En vecka innan vi fick veta om Dinas levertumör så var jag ute på promenad med Majken. Föräldraledig i vårsolen utvärderade jag vår situation. Konstaterade att vi verkligen hade allt.
Vi var friska.
Vi hade äntligen två fantastiska döttrar, efter många års kämpande.
Vi hade kärleksfulla familjer och vänner runt oss.
Vi ägde vårt eget hus, med lagom stor trädgård och hanterbara lån.
Vi hade båda två jobb som vi trivdes med, inkomster som gjorde att vi kunde leva ett bekvämt liv.
Vi tränade någorlunda regelbundet.
Vi reste och såg världen,
Vårt enda svarta moln på himlen var att Henke var allvarligt sjuk.
Missförstå mig inte, det var inget litet eller lätt moln, men trots att vi står varandra så otroligt nära så är det skillnad att leva precis nära inpå en cancersjuk eller en bit därifrån. Man har möjlighet att glömma för en stund när man inte är mitt i det.
Så där och då var vi högst upp på trappan. Målet var självförverkligande.

Att sedan ramla hårt och snabbt ner till golvet är väldigt svårt att beskriva.
Målet nu är överlevnad. Det gapet är svårt att förhålla sig till.
Existentiella filosoferingar snurrar och är oundvikliga.
Tankar som gör att det kan bli rätt smärtsamt att möta ”sitt gamla liv”. Att bli påmind om allt som ändrats, för oss, hur allt annat fortsätter, hur ingenting är sig likt.
Allra minst jag.

Dina har fått mer cytostatika idag. Hon är inne på dag 8 i sin tredje cykel om 21 dagar. Jag blir alltid mer känslosam de dagar vi kommer hem från sjukhuset. Inte så konstigt kanske.
Vi har haft en bra dag, det har gått smidigt och relativt snabbt. En bra dag i våra mått mätt.
Dina har inte klagat, nämnvärt, och när jag är i detta läget så kan även det bli något jobbigt.
Hon klagar inte. Hon finner sig. Hon vänjer sig.
Sjukhuset blir vardag.
Att sätta och ta bort nålar, att rabbla sitt personnummer och hjälpa till med att spruta in koksalt och heparin är återkommande och regelbundna aktiviteter.
Förskola, lek, hoppande i vattenpölar, snörvliga näsor och luciaträning är långt borta.

Det strör så mycket salt i ett öppet och ömmande modershjärta.