Alla goda ting är tre…

Ja nu blir det fokusskifte för ett litet tag.
Från sjukdom och mörka tankar till ett nytt litet liv och alla känslostormar det för med sig.
Jag var på Specialistmödravården i morse och det visar sig att jag, i alla fall rent fysiskt, är redo att föda mitt tredje barn. Jag träffade en fantastiskt bra läkare som efter att jag förklarat vårt läge bara sa det här ordnar vi, när passar det er?
Jag var inte alls förberedd på att det skulle gå så fort men hon tyckte inte det var någon idé att låta det gå mycket längre utan nu har vi två dygn på oss att leverera detta lilla knyte. På måndag får Dina sin nästa kur så då måste Anders vara tillgänglig för det. Så imorgon bitti åker vi in för att få lite hjälp på traven om det inte kommit igång av sig själv nu innan.
Jag blev igångsatt med Dina och det gick supersmidigt, 3 timmar med värkar innan hon kom till oss, så jag är inte rädd för det förloppet. Med Majken tog det lite längre tid men det gick ändå väldigt bra. Jag tänkte alltid förut att min kropp inte var skapt för att bli med barn, men verkligen för att föda dem. Jag hoppas den samarbetar lika bra denna gång.

Ja herregud. Tvära kast minst sagt. Jag ringde lite i chock till Anders och åkte sen raka vägen för att köpa en vinteroverall till lillpysen för det hade vi inte kommit oss för att göra ännu…
En sista lunch i min ensamhet på ett bra tag fick det bli också.

Nu sitter jag här och listar allt det där sista som måste göras.
Packa väskor till Dina och Majken, ta fram spjälsängen, lägga ner det sista i BB-väskan, ta ner tvätten, köpa hem frukostmat, byta lakan i Dinas säng (hon blöder så mycket näsblod just nu). Fast egentligen är det bara lite av det som verkligen måste göras.
Resten får vänta, eller göras av någon annan.

För nu ska jag ta mig tusan föda barn. Igen.
Nästa gång jag skriver är vi fem i familjen.
Party of 5.
Då vänder vi blad i vår familjebok igen och vem vet vad de kommande kapitlen kommer handla om…

Nu är det bara att köra. Kom kom lilla bebis!

Nu längtar Dina efter bebis, Majken å andra sidan har ingen aning vad som väntar….
wpid-2015-01-21-20.37.12.jpg.jpeg wpid-2015-01-21-20.35.33.jpg.jpeg

wpid-2015-01-21-20.36.19.jpg.jpegFake it til you make it!
Dina har ungefär en veckas fönster med ok värden var sjätte vecka, och hon älskar att bada, så det blev tre bad på 6 dagar för henne!
Tyvärr avslutade vi sista badsejouren på akuten med hög feber, men det var det ändå värt. Som hon njuter i bubbelpoolen!

Annonser

Valrossens självömkan

wpid-2015-01-12-16.42.49.jpg.jpegOkej förbered er.
Förbered er på en självömkan utan dess like. För nu är jag så in i bomben trött att min hjärna inte kan annat än tycka synd om sig själv och min kropp.
Jag har funderat över om det ens är värt att öppna på locket till detta. Vad för sorts gott som kan komma ut av det, men jag har kommit fram till att allt kan inte ha något gott med sig och ibland har man faktiskt rätt att tycka lite synd om sig själv.
En stund, men sen får det räcka. Sen får man göra något åt det istället. Eller hålla tyst.
Jag kommer försöka göra allt i just den ordningen.
Tycka synd om mig själv, göra något åt det och hålla tyst.
Något måtta får det ju vara eller?

Januari brukar vara den tyngsta månaden på året tycker jag.
Det har varit mörkt länge, julen är över och det är ändå långt till våren.
Pengarna får man hålla hårt i, ännu mer nu än förr då ingen av oss jobbar.
Förkylningar, magsjukor och influensor har sin bästa tid och vi kan inte röra oss på många ställen utan att vara ständigt övervakande och med handsprit i högst hugg. På dagis är hela småbarnavdelningen konstant snörvlande och snorgeggande. Det är ju så det är.
Vädret  just nu ska vi inte ens tala om, grått, regnigt och halt  muntrar ju inte upp någon. Man går in i sin svenska vinterdvala, sätter på sig skygglapparna och önskar man kan kunde sova tills solen tittar fram igen och träden knoppas.

Majken har varit sjuk i en vecka. Febrig, snorig, hostande och än mer mammig, så hon har klängt och jag har burit henne och hon är en rätt tung 1 1/2-åring nu…. inte den taniga typen direkt.
Vi har försökt hålla henne ifrån Dina så mycket det bara går. Inte kramas, helst inte ens vara i närheten av varandra. Vi har sovit med varsitt barn i olika rum. Majken har velat ligga tätt tätt, hostat och febersvettats. Jag har stånkat bredvid henne i sängen, försökt tillgodose hennes behov och samtidigt försökt hitta en ställning som inte innebär domnande ben, andnöd eller ännu mer halsbränna.
Vi har bytt handdukar och kläder till förbannelse. Slängt snorpapper illa kvickt och så ett par liter handsprit på det. Vi har oroat oss för RS-virus och googlat mer än man bör. Skulle Dina åka på något sådant eller ens bara en rejäl förkylning så kan allt bli så mycket allvarligare än det behöver bli. Ingen har såklart lust till att sitta på akuten, ligga inlagd på infektionsavdelning, och som följd av det halka efter med cytostatika och riskera att tumörerna får fritt spelrum.
Än så länge har Dina inte visat några symptom på att hon fått det Majken har och måtte det bara fortsätta så. Det räcker med ett sjukt barn  familjen.

Sen så är jag rätt färdig med att vara gravid nu. Jag är inne i vecka 38 och jag hoppas att ungen kommer snart. Halsbränna, dålig sömn, falsk ischias, svårt att andas, lågt blodtryck och låga blodvärden kan gärna få ta slut nu.
BB-väskan är packad och även om det är en del praktiska saker kvar att fixa så är vi redo nu.
Det som sker det sker. Que será será – what ever will be may be.
Denna gång så är mina tankar kring förlossningen helt andra än tidigare, och planeringen runt omkring likaså. Just nu hoppas vi bara att barnet behagar komma när Dina inte är på sjukhuset, för om så är fallet så kommer Anders vara med henne och inte med mig. Tur då att jag har två systrar som ställer upp att hålla mig sällskap, och som även kommer att hjälpa oss när barnet väl kommit till världen. Tacka vet jag närståendepenning och deras vilja att gå ner i tjänst för att rycka in och stödja oss varsin dag i veckan!
Jag ska in och träffa en läkare om några dagar, för att diskutera om jag kan bli igångsatt.
Av humanitära skäl som det så fint heter. Har vi tur kanske vi kan styra det lite grann i alla fall, fast det finns inga luckor i kalendern som är längre än 36-48 timmar… mellan cytostatika, provtagningar, självmedicinering hemma, MR-undersökningar och läkarutlåtanden, så är det tight om tid. Men som sagt, bara Anders kan vara med när barnet väl kommer till världen så är jag nöjd.

Sen var det ju det här med Dina också. Att ha ett cancersjukt barn suger ju all must ur en redan till att börja med. Nu är vi dessutom inne i rond två i diskussionerna med läkarna angående nästa steg av undersökningar, behandlingar och möjliga mediciner. Vi har fått nej av dem två gånger nu när det gäller en helgenomsekvensering. Deras anledningar har inte övertygat oss utan vi tror fortfarande att detta är nästa steg för Dina.
Det är dock otroligt svårt, på alla plan att komma dit vi vill. Vi är bara lekmän,  vi läser och lär oss otroligt mycket, men att göra bedömningar om fördelar och nackdelar, risker och möjliga behandlingsvägar, hitta rätt sjukhus, institution, person, våra juridiska rättigheter mm det kräver mycket av oss. Det tar energi som vi inte har men som vi måste uppbåda för om vi inte gör det så gnager samvetet i oss och berövar oss den lilla sömn vi får.
Vi mailar, pratar och chattar med människor runt hela världen för att samla information, känna att vi har tillräckligt mycket med oss in i nästa möte med Niklas. Vi kan inte gå oförberedda in utan måste försöka möta honom på ett professionellt och sakligt sätt.
Det är dock en gigantisk stor skillnad oss emellan. Det är en skillnad som vi ännu inte kommit förbi.
Dina är hans patient, men hon är vårt barn.
Där vi skulle gå genom eld och göra vad som helst för hennes skull så måste han behålla sin läkarheder och bygga varje beslut på en vetenskaplig grund. Vi försöker mötas, och vi använder inga arga röster, ännu, men det är svårt att argumentera sakligt när det handlar om att rädda livet på sin dotter.
Han kan inte planera för undersökningar som inte är del av deras rutin om inte läget är akut, och vi vill inte vänta tills det blir akut för då kan det vara för sent.
Detta är ett heltidsarbete i sig för vår del så det skulle räcka gott och väl för att trötta ut oss båda.

Så. Det var nog allt. På grund av ovanstående är jag alltså trött. Jävligt trött.
Energibrunnen är liksom helt slut och trots att jag försöker fylla på med massor av kärlek, dagliga promenader med syre och lite ljus, hälsosam mat, mycket vatten och vila i den lilla, lilla utsträckning det tillåts så räcker inte det.
Jag laggar efter. Systemet hakar upp sig och gravidhormoner sköljer över mig.
Anders, Dina och Majken tittar på mig när jag för någon gång i ordningen börjar storgråta och sjunker ihop till en oformlig massa i soffan.
Dags att ge valrossen en puss och kram igen hör jag Anders säga och två små söta tjejer pussar sin blöta mamma. Jag ler genom tårarna, tänker att jag måste rycka upp mig. Blicka framåt och bita ihop.
Jag läste ett råd någonstans, av en annan mamma med cancersjukt barn, att när det känns som om man inte orkar mer då ska man lägga handen på hjärtat, känna hur det slår och komma ihåg att man lever av en anledning. Att rädda sitt barns liv.
Det funkar allt som oftast. Fast inte känner jag mig piggare för det. Bara medveten om att jag inte har något val.
Just do it. Igen och igen och igen och igen…

Nu ska jag lägga locket på igen och hålla tyst ett tag.

För dessa två gör jag vad som helst!
wpid-img_20150117_083357.jpg

Puss på dig bebis, kan du inte komma ut snart!
wpid-2015-01-18-15.13.20.jpg.jpeg

En kort tur i pulkabacken innan allt töade bort!
wpid-2015-01-12-16.44.28.jpg.jpeg

wpid-2015-01-12-16.41.23.jpg.jpegDina har fortfarande svårt att ta på sig kläder som sitter åt eller ens lager på lager. Vi antar att det har mycket att göra med att huden blivit så spänd, svullen och känslig av alla mediciner. Tur då att pappa har en supervarm dunjacka som man kan gömma sig i när inget annat känns bra…

Ringar på vattnet

Äntligen kom snön.
På förmiddagen på julafton vräkte regnet ner, men ganska snabbt övergick det i hagel, som blev till snö. Stora, vita flingor föll långsamt ner och lagom till att vi skulle sätta oss ner och äta vår julmat var marken utanför vit och himlen fortsatte fyllas av underbara, vackra, fjäderlätta iskristaller.
Snö har en fascinerande förmåga att bädda in världen i ett märkvärdigt lugn.
Ljud dämpas, alla intryck blir mjukare och allt ljusare. I kylan tänker jag klarare. Jag antar att det har hjälpt att vi fick goda besked för en dryg vecka sedan. Adrenalinet slutar pumpa på de högsta nivåerna, friare luftvägar ger tillgång till mer syre som gör att hjärnan varvar ner och tänker lite mer logiskt.

Vi har haft sköna dagar nere i Jönköping. Lugnt, precis som vi önskade. Vi har varit på ett och samma ställe, inte flängt runt. Bara varit.
Korta, korta stunder har vi faktiskt kunnat tänka bort Dinas sjukdom. Kanske inte mer än någon minut åt gången, men det är en nog så välbehövlig paus. Jag har inte gått runt med en ständig klump i magen över att känna ett behov av att ta vara på varenda lite mikrostund. Jag har inte kämpat för att lägga allt på minnet,  göra allt så bra det bara går, för tänk om det är sista gången vi firar jul tillsammans?
Det kan det fortfarande vara, men det är otroligt skönt att slippa leva varje sekund i den tanken.

Nu är vi hemma igen och precis som det brukar vara så här i slutet på året börjar jag i tanken summera det som hänt, tänka över vart jag är, vart jag vill och hur jag ska ta mig dit.
Det kommer sig väl naturligt när ett år tar slut och ett nytt ska börja.
Vi vet mycket väl var vi har varit, är alldeles för medvetna om var vi är just nu, men vet inte alls vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit.
Det jag vet är att cancer är så mycket mer än det man tror. Det jag visste om cancer innan var inte mycket. Visst fanns en svag rädsla för att någon i ens närhet skulle drabbas. Annars visste jag inte så mycket mer än det jag sett på film, starka cytostatika, kräkningar och håravfall. Konkreta saker. Mer än så ville jag inte veta.

Nu vet jag att det påverkar allting.
Allt, allt, allt. Ner till minsta detalj i vår vardag.
Det påverkar så mycket i alla relationer.
Vår relation till Dina. Barnuppfostran. Var går gränserna, när ska man säga nej? Vad är ok på sjukhuset? När vi kommer hem? Vad i hennes beteende är ”normalt” för en femåring, vad är medicinska biverkningar, vad är psykologiska aspekter? Vad är värt att bråka om, diskutera? Vad är vad?
Det är så många sådana delar som vi inte hade en aning om, av förklarliga skäl.

En annan relation som påverkas är den till Majken. Som tur är så var hon så liten när allt detta började, bara 9 månader. Hon känner inte till någon annan verklighet. Hon är van vid att vi är på sjukhuset, att se Dina utan hår. Hon är van vid Dina som hon är nu för det är den Dina som hon växer upp med.
Relationen till Majken har varit mycket skuldbelagd från min sida, i omgångar. Skuld över att jag ger så mycket av min tid och energi till Dina. Samtidigt som jag vet att Majken inte på något sätt varit drabbad i detta. Hon mår bra. Vi har fullt med kärleksfulla människor runt omkring oss och hon trivs i deras närhet, så det handlar inte om det.
Men det har ändå varit svårt att inte kunna fokusera lika mycket på henne som jag hade önskat. Å andra sidan så har hon fått mer tid med oss än om allt hade varit ”normalt”. Vi har varit mycket hemma, tillsammans, även om det inte alltid varit bra stunder så har vi ändå varit nära varandra, kroppsligen, om än inte alltid närvarande i tanken.
Så jag känner egentligen inte någon riktig skuld över att hon skulle ha lidit eller kommit till skada i allt det här. Men det är kanske ofrånkomligt att känna en slags ledsamhet över att det hade kunnat vara annorlunda.

Sedan har självklart min och Anders relation ändrats i allt.
Jag kan nog ännu inte sätta fingret på hur. Mer än att inget någonsin kommer att bli sig likt. Hur denna historia än kommer att sluta så kommer jag och Anders alltid ha förändrat vårt sätt att tänka, att vara, våra prioriteringar.
Vi har alltid kommit varandra närmare när vi har haft tunga stunder, och det är väl tur det. Jag hoppas att det kommer fortsätta vara så. Att vi orkar vara starka, och svaga, tillsammans. För det då vi är som bäst.

Sedan är det ju relationen till mitt ofödda barn. Komplicerad. Minst sagt. Känslig.
Jag har två bra graviditeter bakom mig. Jag har njutit så av att vara gravid. Vi har kämpat hårt för att kunna bli det. Så när jag väl har varit det har jag försökt att ta vara på den tiden. Jag har dessutom varit lyckosamt förskonad från alltför jobbiga besvär.
Men den här graviditet har nästan varit skamfylld. Jag har knappt velat prata om den och i takt med att magen växt har jag mer försökt dölja den än som de andra gångerna stolt visa upp den.
Jag har haft dåligt samvete över att jag inte har kunnat glädjas åt att vara gravid.
Jag har haft jobbiga tankar. Tänk om jag är gravid för att jag ska förlora Dina?
Tänk om barnet jag bär på ska ersätta min äldsta dotter?
Horribelt mörka tankar och det fyller mig med så mycket skuld att ens tänka så.
Men de finns där. För det var så otroligt otänkbart att vi skulle kunna få ett tredje barn, och att det sker precis efter Dinas sjukdomsbesked gör att det har varit svårt att koppla loss de två händelserna från varandra.
Jag kommer att älska detta barn lika villkorlöst som de andra två. Det tvivlar jag inte en sekund på,  och nu har jag knappa 6 veckor kvar tills detta barn beräknas anlända.
Vi har dock fortfarande inte förstått att vi ska bli fem i familjen, och den rena glädjen som ett nyfött barn för med sig kommer nog inte infinna sig förrän han eller hon ser dagens ljus.

Sedan har självklart relationen till alla i min närhet förändrats. Jag har skrivit förut att jag tycker att det är svårt att prata, överhuvudtaget, jag upplever aldrig att jag själv är på ”rätt” ställe för att prata. Antingen är jag på ett bra ställe och då orkar jag inte prata om något som har med Dina att göra, eller så är jag på ett dåligt ställe och vill inte prata alls. Eller så orkar jag inte höra om min väns vardagsliv. Trots att jag älskar mina vänner, och vet att deras liv fortsätter, jag vill att det fortsätter, och jag bryr mig verkligen om det som händer i deras liv, gläds åt deras glädjeämnen, men det är så svårt. Jävligt svårt. Att prata om vardagliga saker, fortfarande, för mig. Svårt att släppa tanken på Dina i mina samtal. Fastän jag både vill och inte vill. Det är väldigt kluvet. En konstig känsla och jag är inte alls klar med det i tanken än. Svårt är det som bäst beskriver det.
Det är svårt att veta var jag är, vad jag vill prata om, när jag inte ens vet det själv.
Jag vet varken ut eller in så hur ska de då veta? Var kan vi mötas?

Förutom relationerna så är det  så många småsaker som ändras när man drabbas av en sådan här sjukdom. Jag kommer knappt ihåg dem när jag så här reflekterar över det så här.
Men att hämta och lämna på dagis till exempel. Att lämna båda två och åka gråtande därifrån för att jag är så lycklig över att Dina får vara med sina kompisar. Eller att bara lämna Majken och åka gråtande därifrån för att Dina inte är där.
Att gå och handla och ständigt ta beslut som ska vara så bra som möjligt för Dina där hon är för tillfället. Se till att hon får så bra näring som möjligt för att orka bekämpa det som pågår i hennes kropp.
Över varje stund och vardagsbeslut läggs något konstigt Dinaraster.

Jag har också funderat mycket över tro, hopp och övertygelser.
Jag har aldrig varit troende i religiös mening. Det är jag fortfarande inte, men det är väl när man går igenom stora förändringar och händelser i livet som man konfronterar sig själv.
Jag har väl ändå kanske haft lättare att definiera vad jag inte tror på.
Jag tror inte att det är bestämt hur det här kommer att gå för oss och Dina.
Jag tror inte att det finns ett öde. Eller att gud har en plan.
Jag tror inte ens på survival of the fittest. För om det är någon person vars gener jag gärna skulle se föras vidare i världen så är det ju hennes. Även om jag är väldigt subjektiv i den frågan… Hon är stark och smart. Det är inte logiskt att hennes gener skulle sorteras ut så här tidigt.
Jag tror inte att vi har gjort något fel. Hon har inte exponerats för några stora mängder gifter. Hon har ju absolut varken rökt, druckit eller förorenat sin kropp så till den grad att den skulle utveckla cancer.

Jag tror att allting bara gick fel.
Naturen gör fel. Dinas kropp har tolkat något fel, i någon gen. Människor gör fel.
Därför är allt vi kan göra nu att försöka rätta till det felet.
För detta var en ren och skär olyckshändelse. Otur. En jävla otur.
Någonstans är det lite hoppfullt också. För det släpper mig fri, från tankarna att jag har gjort något fel, att jag har haft någon del i att hon ska behöva gå igenom det här.

Allt jag kan tro på nu, det är precis samma saker som jag uttryckte för ett halvår sedan, innan Dinas operation, att jag tror på Dina.
Jag vet att hon är stark, att hon har en viljekraft och en kämpaglöd.
Jag tror på kärleken i vår familj.
Jag tror på vår handlingskraft, att vi gör allt i vår makt för att komma över de praktiska hinder som finns för att göra Dina så redo som möjligt för att på bästa sätt ta sig igenom det här. Fysiskt, psykiskt och själsligen.
Det är allt vi kan göra.
Och allt vi kan hoppas på är att oturen vänder.
Att naturen och kroppen och läkekonsten kan laga det som gått fel, rensa bort det som är sjukt och att Dina sedan är stark nog att hantera det som krävs för att det ska bli  möjligt.
Det är mycket som ska stämma.

Imorgon är vi tillbaka på sjukhuset igen. Ny kur och start av cykel nummer fem.
Vi kommer dit med lite mer energi, lite mer ork att beta av ytterligare en dag som ska ta oss ett steg längre bort från detta.

Det blev ett långt inlägg… Tack för att du orkade läsa.

Julafton nummer ett!
wpid-image.jpeg
 wpid-image-5.jpeg
wpid-2014-12-28-20.21.45.jpg.jpeg wpid-2014-12-23-22.56.11.jpg.jpeg

Det stora, vackra vita!
wpid-20141225_125419.jpg wpid-20141225_130302.jpg
wpid-20141226_125313.jpg wpid-20141226_133353.jpg wpid-20141226_134500.jpg

Julafton nummer två med resten av kusinerna!
wpid-2014-12-28-17.25.21.jpg.jpeg

Novemberdis

wpid-img_20141114_132447.jpgNovember. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret  kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande.
Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat av den magnetröntgen och datortomografi som skulle göras. Klockan 13 på onsdagen skulle vi vara tillbaka för att träffa Niklas Pal och få veta resultatet.
Det var långa timmar på tisdagen. Vi hade försökt ligga lite steget före och söka efter mer information och fler behandlingsalternativ utifall att vi inte skulle få det önskade resultatet. Vi ville inte sitta i ett möte och falla ner i samma mörka hål som förra gången. Vi ville känna oss lite mer förberedda på något som man egentligen inte kan förbereda sig för.
Det blev sena kvällar och det i kombination med att Majken gått i en av de där härliga utvecklingsfaserna då ingenting är sig likt, varken humör, aptit eller sömn, satte ytterligare mörka spår under redan novemberglåmiga ögon. Har jag lite energi över så skrattar jag åt det faktum att jag nu också gått in i den tredje och sista delen av min graviditet. Med erfarenhet av de andra två så vet jag ju att jag inte kommer bli piggare och lättare dessa tre månader.
Tur att det finns lite smink ibland så man i alla fall kan se lite piggare ut än man känner sig, om man nu orkar bemöda sig med att kladda på det…

Jag har nog aldrig varit så nervös som när vi satt i bilen på väg in till sjukhuset. Anders försökte få mig att se på mötet som en ny checkpoint, ok nu är vi här, vart ska vi sen?
Det fungerade inte på mig. Det enda som snurrade var den stora rädslan att han skulle säga att tumörerna växt till sig, att de inte visste vad de skulle göra och bla bla bla…. i all oändlighet. Amen.
Det var inte så att jag tog ut något negativt besked i förskott, men när du är så nära att få ett besked, när du inget kan påverka och det du kan förlora är ditt barn. Då fungerar ingen logik i världen, i alla fall inte på mig. Då reagerar hela min kropp på den rädslan, in i minsta cell kryper den och sätter sina spår.

Niklas började med att säga att det såg ok ut.
Ok.
Det innebär att tumörerna inte växt, på sin höjd någon millimeter, det är positivt, men de har heller inte minskat, det är negativt. De har inte blivit fler, det är positivt, men då inte heller färre.
Han förklarade att olika cytostatika arbetar på olika sätt, en del är väldigt aggressiva och man förväntar sig snabba och tydliga resultat, andra är mer lågmälda, ska jobba mer i det tysta och med långsamma resultat. Dinas nuvarande ligger någonstans mittemellan, så förhoppningen är att vi ska se mer och bättre resultat vid nästa utvärdering, som sker om ca 6 veckor. Lagom till jul, men det får ju vara sekundärt i de här sammanhangen.
Han sa att de gärna hade sett bättre resultat, såklart, men att vi får vara nöjda med detta att de inte växt.
Det är konstigt hur man funkar, men i det läget så var vi det. Allt över en katastrof var bra besked.

Han sa att de ändå hade börjat titta på alternativa mediciner och behandlingssätt utifall att nästa utvärdering skulle visa samma resultat. Det kändes skönt. Vi fick med oss en lista över verksamma ämnen, produktnamn, proteiner och undersökningar som vi kunde googla på egen hand.
Sånt är bra för oss. Det är handfast och praktiskt. Något att ta i.

Vi har även fortsatt att parallellt med detta få second opinions från andra läkarinstanser i USA. De är inte klara än, men allt som vi kan göra under tiden är bra.
Mellan röntgenundersökningarna och domedagarna vaggas man in i någon slags falsk trygghet. För att man måste på något vis. Kroppen orkar inte vara på helspänn hela tiden, fastän sjukdomsläget inte förändras.

Imorgon är det dags igen.
Ny kurcykel, ny vända, nya utmaningar. Vad ska man säga annat än bring it on…

Vi är sååå fruktansvärt långt ifrån detta och denna känsla, men någon gång ska vi dit igen.
Kärlek