Let it go…

wpid-2015-04-25-11.05.20.jpg.jpeg
Dina gillar inte att vara med på bild så därav de suddiga bilderna…

Som för så många andra så är en av Dinas stora idoler just nu Elsa i filmen Frost. Hon spelar låtarna på högsta volym hemma och i bilen, hon har en Elsaklänning, tröjor, halsband (visst är det äkta diamanter mamma?) och en peruk (som dock inte blev så populär som vi trott då den bara wpid-img_20150416_184745.jpgsitter på halva huvudet och förutsätter att ditt egna hår ska fortsätta där den slutar…).
Hon gillar inte Elsa, hon älskar Elsa. Hon kan texterna och gesterna utantill och sjunger
faktiskt en hel del rätt även på engelska. Vi kollar på filmen var och varannan dag och faktiskt har inte heller jag tröttnat än. Jag tittar väl inte med samma engagemang som hon men jag gillar filmen, låtarna och budskapet. Jag känner igen mig och kan relatera till henne, för även jag känner mig mer som Elsa än Anna. Inte för att jag känner mig lättad över att ha lämnat mitt gamla liv bakom mig, men för att jag inser mer och mer att jag skulle må bättre av att let it go och slå mig fri. 

Let it go, Let it go
Can’t hold it back anymore
Let it go, Let it go,
Turn my back and slam the door

Jag har insett att jag fortfarande har haft förhoppningar om hur allt ska vara för oss just nu och blir undermedvetet besviken när det inte är så. Det är jobbigt att känna sig besviken hela tiden såklart.
Jag sörjer det som inte är.
Jag jobbar med att acceptera att detta är vårt liv just nu.
Att det inte är som jag önskat, för någon av oss.
Att detta är en stor del av Dinas barndom, och inte den sorglösa tid som jag känner att den borde vara.
Att jag är en cancermamma. Det låter ju hemskt, men det är det jag är.
Mitt liv kretsar enbart kring detta i ett parallelluniversum till mitt gamla liv.
Jag är inte mitt gamla jag. Jag jobbar inte, jag leder inga pass på Friskis, jag träffar inte mina vänner som jag brukade, jag klär mig inte som jag brukade, jag bryr mig inte som jag brukade. Jag tänker, tycker, känner och pratar om annat än den gamla Malin.
Det är inte lätt att släppa den besvikelsen, den sorgen. Den kommer kanske inte att försvinna helt, det är en berättigad känsla, men den kan inte få äta upp mig. Den är inte nyttig för mig.
Let it go Malin, vill jag säga till mig själv.
Men jag lyssnar inte. .

Det känns som om jag lever i en svartvit värld, det är  allt eller inget.
Det finns inget mellanting, inga gråzoner.
Att vara eller icke vara.
För Dina. För mig.

wpid-img_20150423_202102.jpgDina får neupogen nu (den medicin som ska få hennes benmärg att producera fler vita blodkroppar), något hon får var tredje vecka i några dagar. Själva injektionen går bra för tillfället, vilket är en enorm lättnad, men hon sover väldigt oroligt de dagar hon får det. Hon drömmer mardrömmar, gnyr, gråter och kräver mycket närkontakt. wpid-img_20150423_201939.jpgAnders springer fram och tillbaka ett tag men det slutar oftast med att han sen knökar ner sig hos henne för att få någon sömn.
Vi prövade två rundor att inte ta neupogen, just för att hon fick så mycket biverkningar, men då föll hon så mycket i neutrofilerna att vi riskerade att få skjuta upp behandlingarna, vilket inte är önskvärt såklart. Det tighta och aggressiva behandlingsschemat är ett måste för just hennes tumörer.

wpid-img_20150424_071700.jpg wpid-img_20150423_202328.jpgEfter ett antal sådana nätter, där även de andra två barnen sovit halvtaskigt omlott så krävs det en del kaffe för att kicka igång dagen och logistiken…. Då är det också skönt att våren är här på riktigt. Vi försöker fylla på med så mycket sol och dagsljus det bara går!

wpid-img_20150423_202454.jpg wpid-img_20150424_072050.jpgMajken har en enorm energi och aptit på livet och det är befriande att få leka med henne på eftermiddagarna och ha ensamtid när vi äter frukost och busar med blåbärsmustascher!
Hon är så intensiv och närvarande att jag inte kan annat än att vara här och nu med henne.

På måndag är det dags igen för nya undersökningar.
Magnetröntgen och datortomografi. Väntan och nytt möte med doktor Niklas.
In i tunneln igen. Vi avslutar en till av de 6-veckorsintervaller som vi lever våra liv i och får en ny baseline.
Jag hatar och älskar dessa dagar. Oron fräter sönder mig inifrån och jag gör mitt bästa för att inte skena iväg i tanken. Samtidigt så vill jag ju veta hur allt är. Att inte veta är nästan jobbigare.wpid-img_20150423_165536.jpg

En dag i taget.
En stund i taget.
Här och nu.
Let it go.
Slå dig fri.
Alla mantran, ordspråk och floskler i världen kan inte få mig att släppa min oro… hur mycket jag än försöker.

Annonser

2 reaktioner på ”Let it go…

  1. Dina är så jävla snygg, hälsa henne det. Din, och Anders självuppoffrande inställning är helt naturlig och ändå helt sprungen ur ett kärleksfullt föräldraskap. Glöm inte bort er själva bara. Ni behöver påfyllning där ni dräneras och känn att alla omkring vill ge er mer än ni kan ta emot. Men fyll på, det tar inte slut.

    Gilla

  2. Jag tycker Dina är så vacker.
    Blir så berörd av er historia och önskar jag kunde få lov att lätta på er oro och smärta. Du skriver fantastiskt bra.
    Jag önskar jag kunde ge Dina sitt hår tillbaka. Min syster tappade sitt hår i samma ålder, och det var väldigt jobbigt för henne.

    Största kramarna ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s