En timme efter mitt senaste inlägg fick Dina feber. Den var svajig, upp till 39, ner till 37,8, upp igen… i vanliga fall ska vi ju alltid åka in om den kommer upp till 38,5, men läkaren tyckte att hennes värden är så pass bra att febern inte var oroande, antagligen bara en reaktion på snabbt stigande värden.
Fortsätt ta tempen och kom in om hon får 40 grader och frossa… nu märks verkligen att det är sommar och resurs- och platsbrist. De hade så fullt att de var tvungna att säga åt oss att vänta. De kunde helt enkelt inte ta emot oss. I vanliga fall gäller alltid kom in för säkerhets skull så kollar vi.
Febern höll i sig och jag sov oroligt bredvid Dina på natten, vaknade, tog tempen och försökte somna om. På morgonen var den lite lägre, men vi skulle in för att ta nya prover, bl.a för att kolla CRP (kallas även snabbsänka).

Det var varmt ute, outhärdligt varmt inne, så vi försökte få lite luft, vind och svalka i skuggan, Det var en underbar dag, men vi kunde inte njuta alls, fortsatte ta tempen och insåg på eftermiddagen att den var på väg upp igen. Dina var slö och hängig och om hon tidigare fått i sig någon tugga mat så var det nu tvärstopp.
Vi ringde igen, för råd och svar på prover, bara för att få veta att de missat att ta CRP…. gaah! och för fortsatt råd att vänta, det är säkert ingen fara.
Vi nöjde oss dock inte med det, febern fortsatte stiga och med tanke på operationen nästa vecka är vi livrädda för att hon ska åka på något som äventyrar den. Så vi insisterade på blodtransfusion då hennes HB var på väg ner igen, och på att få ta nya prover, däribland CRP,

Så igår morse åkte vi in igen.
På grund av platsbrist kunde de inte heller då ta emot oss på avdelningen utan vi fick gå via akuten.
Dra storyn igen… och vänta igen… Efter fyra timmar fick vi äntligen ett rum på en annan allmänmedicinsk avdelning, samma som vi varit på tidigare, och återigen kallar två sköterskor Dina för han det första de gör… precis som förra gången.
Läs journalen för tusan!
Till slut fick hon i alla fall sitt blod, men då visar provresultaten på ett högt CRP, 177, vilket ofta indikerar bakterier. Så då blev de oroliga att det var lunginflammation… upp på röntgen, vänta på svar och läkarutlåtande, på med antibiotikadropp och vänta igen.
Röntgen visade något i lungorna, men de tyckte det var för litet för att vara lunginflammation. Så vi vet inte vad det är, men något är det och i eftermiddag ska vi tillbaka för mer antibiotika och nya prover. Blododlingarna de tagit tar några dagar innan vi får något svar men nu bara hoppas vi att detta ska ge med sig, snabbt, så att Dina kan återfå lite lite styrka, orka äta och vara i så bra skick hon bara kan inför den kommande veckan.

Just nu känns varje dag som ett maratonlopp.
Ett lopp som genomförs på fastande mage och utan några mil i benen.
Varje steg känns tungt och andningen ansträngd. Vi har använt alla reserver vi har.
Snart bara måste det lätta så att vi kan få fylla på med energi istället för denna dränering som nu pågår.
Hela familjen.