Dagen för operation närmar sig och vi pendlar mellan en total oro och en fightingkänsla som aldrig varit större.

Värdena har de senaste dagarna legat kvar på samma nivåer, bra grundvärden men högt crp och återkommande feber varje eftermiddag och kväll. Vi har varit inne varje dag för provtagning och antibiotikadropp, men de hittar inget virus eller bakterie så det senaste rönet är att det är tumören själv som orsakar febern och det höga crpvärdet. Det kan visst hända, särskilt med vissa tumörsorter och angio sarkom är ett av dem.
Det får ju sägas vara något positivt i alla fall, att det inte var något bakterieangrepp, nu pekar allt på att operationen blir av som planerat på torsdag.

De senaste dagarna har däremot gått hårt åt Dinas energinivåer. Hon har som jag redan sagt inte ätit så mycket alls de senaste veckorna, antagligen för att tumören vuxit sig stor igen och tar så mycket plats i magen. Nu har hon dock inte ätit något alls, hon har druckit, men hon har blivit tröttare och slöare. Därför insisterade vi på att hon skulle få näringsdropp inför det som komma skall. Så från och med igår kväll pumpas hon full med fetter, elektrolyter och annat smaskigt rätt in i blodet och redan idag har vi sett skillnad. Helt plötsligt orkade hon gå själv, dansa och leka igen. Helt underbart att se!

Hon får droppet över natten på Astrid Lindgren och inatt är det Anders tur att sova med henne.
Kvar hemma är jag med Majken.
Tystnaden och tomheten är alltid svår att hantera.
Jag söver Majken och viskar tyst till henne när hon somnat hur mycket jag älskar henne. Att jag, pappa och Dina kommer att vara borta ett tag nu. Att hon får vara med mormor, morfar, farmor, mostrar och kusiner, men att vi gör detta för att vi ska kunna vara hemma allihopa snart igen. Utan att behöva åka skytteltrafik till sjukhuset och lämna henne och en väska kläder i en annan famn.
Jag vet att hon kommer att ha det bra. Jag vet att hon inte har någon tidsuppfattning. Jag vet att hon inte kommer komma ihåg detta alls om några år. Men jag gråter ändå, pussar hennes rosiga kind och försöker att inte bli för sentimental. Men det går inte, alla känslor är utanpå och det finns ingen annanstans för dem att ta vägen än ut.

Igår var vi på Huddinge, för inskrivning på transplantationsavdelningen, möte med kirurgen och narkosläkaren. Det var en bra dag. Vi känner förtroende för dem vi träffade. Kirurgen som ska utföra detta heter Bo-Göran Ericzon och satte sig ner med oss för att berätta vad som skulle ske och för att svara på våra frågor. Av honom och narkosläkaren förstod jag verkligen hur stor denna operation är, hur mycket de kommer att behöva göra med Dinas kropp, hur många risker det finns och hur konvalescensen kan komma att se ut.
Jag försöker ställa mig in på att se henne i det skicket, men jag tror aldrig man kan riktigt förbereda sig på det. Hennes kropp kommer alltid bära ärr efter detta, även om de kommer att blekna med åren.
Men det är ju just därför hon måste gå igenom detta.
För de kommande årens skull.

Det är nu det gäller.
Imorgon kväll läggs vi in på Huddinge och tidigt torsdag morgon börjar en lång dag som kommer att avslutas på Barnintensiven.
Om du någonsin trott på något, Gud, Allah, Buddha, Moder Jord, stjärnorna eller ödet, det är nu vi behöver din tankekraft och tro.

Jag väljer att tro på min inre kraft.
Jag väljer att tro på min och Anders villkorslösa kärlek till Dina.
Jag väljer att tro att det vi gett henne fram till denna dag ska hjälpa henne att kämpa, att orka, att uthärda och att läka.

Jag vet att hon är envis och stark, hon har massor av jävlar anamma och en vilja som kan försätta berg.

Jag tror på Dina.