I väntan på vadå?

Vi hade några härliga dagar nere i Jönköping. Det var bra för oss att komma iväg. Göra något annat. Se något annat. Dina, Majken och Annie har lekt och busat och vi har alla blivit bortskämda av Farmor.
Vi träffat vänner, andats härlig höstluft och ätit god mat. Balsam för själen.
wpid-img_20151004_160804.jpg wpid-img_20151003_145803.jpg
Men nu gör vi det vi gjort så mycket de senaste 18 månaderna.
Väntar. Väntar. Väntar.

I måndags var Dina och jag inne för att göra den PET-undersökning som ska visa om det finns tillstymmelse till elaka cancerceller någon annanstans i hennes lilla kropp än det som vi redan vet finns i lungorna.
Proceduren i sig är inte så himla kul. Först ska Dina få en PVK (perifer venkateter), dvs en nål i armvecket istället för i porten som hon brukar. Detta för att de inte kan injicera de radioaktiva isotoperna i porten.
Det var efter förra höstens PET och nålsättning som det ballade ur för Dina när det gäller nålarna. De försökte sätta nålen tre gånger, men lyckades inte träffa rätt i ådrorna och när de väl gjorde det så kom det inget blod. Det innebar flera timmars skrik, gråt och panik för Dina, och oss, och slutade med att de satte en infart medan hon för första gången fick lustgas. Detta har hon ju sen fått varje gång en nål ska sättas.
Jag var därför orolig för hur det skulle gå denna gång, om hon kom ihåg något av det som hände för ett år sedan.
Hon var orolig, men verkade inte minnas så mycket. Grät en del innan lustgasen fick henne att luta huvudet tillbaka och sköterskan kunde sätta nålen i armen.
Det gick bra. Jag kunde andas ut.

wpid-img_20151005_085758.jpg Sen tog jag Dina på ryggen och traskade över till det stora sjukhuset och avdelningen för Nukleärmedicin. Där satt ett antal vuxna på britsar och väntade på sin tur. Vände på huvudena när vi gick förbi och såg ut att undra vad en sådan liten tjej gjorde där.
Vi satte oss i ett grågult litet hörn. På en brits bakom ett slitet skynke och väntade på att isotoperna skulle bli klara. Vi läste en bok. Småpratade om vad Dina önskar sig i 6-årspresent. Bestämde vilken färg vi ska måla naglarna i nästa gång.
Försökte vara som ”vanligt”.
Inom mig hade jag en orkan av känslor som gjorde mig illamående. Det är fan i mig en nästintill omänsklig uppgift att sitta bredvid sitt barn, försöka hålla henne lugn och verka som om det inte finns något problem i hela världen, samtidigt som vi väntar på att radioaktivitet ska pumpas in i henne och sedan det efterföljande beskedet. Det är bara att försöka andas så djupa andetag man förmår och blockera så många jobbiga tankar man orkar med.

wpid-img_20151005_103028.jpgEfter att ha vilat en stund så att isotoperna hinner leta sig ut i hela kroppen var det dags för henne att lägga sig på rygg och bli fastlåst av en uppblåsbar stor kudde som ska säkerställa att hon inte rör sig under undersökningen.
Hon låg så stilla och jag stod vid hennes huvud under de 25 minuter det tog.
Försökte återigen prata om ditten och datten. Inte skämta så hon skrattar och rör sig, men samtidigt prata om något roligt så hon inte hinner tänka för mycket på att hon sitter fast och åker in och ut i ett rör.
Allt gör mig bokstavligen gråhårig, och påsarna under ögonen bara växer och växer. Som jag anstränger mig. Och ändå är jag inte i närheten av hur  mycket Dina anstränger sig.
Hon är så stark. Jag kan inte säga det nog många gånger.
När jag inte orkar då lyfter hon mig.
Då överöser hon mig med kramar, pussar, kärleksmeddelanden och teckningar med hjärtan.

wpid-img_20151005_112437.jpgNär allt var klart var den fastande Dina såklart hungrig och den ansträngda modern likaså… då firade vi att det var över med sushi och ingefärskola! Satt i de stora fönstren, mumsade och tävlade om vem som såg vilken bil först.

Och nu väntar vi som sagt.
Vi har ett inbokat läkarbesök imorgon klockan 14.00, men jag pratade precis med en sköterska, av andra anledningar, och det har fortfarande inte kommit något resultat från undersökningen. Har det inte kommit inom 24 timmar så blir det inget läkarbesök och vi blir tvungna att vänta över helgen med…
Jag hoppas och ber att detta är det närmsta tortyr jag någonsin kommer att komma. Vi är på nålar hela tiden, både Anders och jag.
Vi försöker aktivera oss, göra sådant som vi tycker om eller gå helt upp i en lek eller någon vardagssyssla. Men hela tiden snurrar det i huvudet, pirrar i kroppen, och vi blir illamående. Vi försöker att inte tänka. Vi försöker hitta fokus, men det krävs inte mycket för att ögonen ska fyllas med tårar och halsen stocka sig.
Det är hemskt att inte veta.
Vi väntar och väntar.
Väntar på vadå?
wpid-img_20151004_160731.jpg

Annonser

3 reaktioner på ”I väntan på vadå?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s