Jag hade ett halvklart inlägg i huvudet. Ett som jag hade tänkt skriva i fredags, dagen efter vi kommit hem, med ett hoppfullt och positivt budskap. Men i den bubblan fick vi bara leva i 18 timmar. Det här är ett annat inlägg. Dinas återhämtning efter operationen gick långsamt, men stadigt framåt. Vi höll samma … Fortsätt läsa När björnarna inte sover
Freiburg
En andra chans?
Jag försöker formulera det som hänt de senaste dagarna, samla alla tankar och sätta ord på alla känslor men hjärnan vill liksom inte. Jag är trött och rastlös, det kryper i kroppen av allt stillasittande, all väntan, oro och fixande. Jag ska försöka ändå. Jag vill ju skriva, för Dinas skull, för min skull och … Fortsätt läsa En andra chans?
2:a halvlek
Så var vi här igen. Skönt att äntligen vara på plats. Jobbigt att veta vad vi har framför oss. Vi reste igår. Det var lika jobbigt att säga hej då till Majken och Annie denna gång. Det liksom sliter mitt hjärta i två delar, men när jag väl är här så känns det bättre och … Fortsätt läsa 2:a halvlek
En slags vardag
Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor. Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall? Det har varit konstiga dagar. Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän … Fortsätt läsa En slags vardag
Tänd ett ljus
Vi sitter på flyget från Basel till London. Det är mörkt ute. Dina och jag sitter med varsin iPad och kollar på film. Lurarna är på och vi stänger ute världen och verkligheten. Vi är på väg hem, själen får vila en stund, snart är vi samlade igen. Dina petar mig på armen. Jag tittar … Fortsätt läsa Tänd ett ljus
Likt en Dinamant i skyn
Så blev det till slut en liten stund över och jag kan sätta mig för att samla mina tankar här. Det kommer välbehövligt, jag har inte varit på mitt allra mest strålande humör idag. Frustration och irritation har lagt en skugga över allt. Inte så konstigt egentligen, men inte alls välkommet, det underlättar inte att … Fortsätt läsa Likt en Dinamant i skyn
Där regnbågen slutar
Lugnet har lagt sig. Solen skiner och det är sommarvärme ute. Jag sitter på sjukhusrummet på femte våningen och tittar längtande mot den gräsklädda slänten på berget som omger oss. Dina sitter upp i sängen och tittar på film. De värsta dagarna är över och vi kan slappna av och andas lite djupare. I torsdagsmorse … Fortsätt läsa Där regnbågen slutar
Lång dags färd mot natt
Vi lägger ytterligare en lång dag bakom oss. Det har varit en otroligt hektisk vecka, med så många känslor i omlopp att de ätit upp oss inifrån och ut. Efter den förra resan så var det rätt in i verkligheten igen. Vi skulle ställa till med kalas och allt vad det innebär med tårtbak, presentinslagning, … Fortsätt läsa Lång dags färd mot natt
37 timmar
Nu går allt i en rasande fart vill jag lova. Vi blev hämtade i taxi klockan 11 i torsdags och flyget tog oss till Munchen där vi bara var nere på marken för att byta till flyget som tog oss till Basel. Flygplatsen där har en schweizisk och en fransk sida och vi råkade gå … Fortsätt läsa 37 timmar
Mot Tyskland!
Vi lever återigen i en bubbla. Allt annat snurrar nästan ljudlöst utanför oss. Stora världshändelser, kriser och katastrofer flimrar framför ögonen men är inte greppbara. Kanske inte för någon, men absolut inte för mig just nu. Allt som tar plats är resan till Tyskland och Dinas operationer. Det finns inte rum för fler sorger. Jag försöker … Fortsätt läsa Mot Tyskland!
Dinas bok 