Vi lever i en konstig värld just nu. Ännu konstigare än den brukar vara.
Dina har snart legat inne i två veckor och där står tiden liksom still. Det händer massor av grejer såklart, blodprov/ blodtryck/ temp/ vikt/ puls/ andningsfrekvens tas med ojämna mellanrum, vätska in och vätska ut ska redovisas, träna hos fysioterapeuten, pyssla på lekterapin mm mm. Men ändå händer allt som i en bubbla. Tiden känns trögflytande.

Hemma snurrar allt i en rask fart. Annie och Majken gör sitt bästa för att hålla oss ständigt sysselsatta med allt som barn ålder 2 år och under har för sig om dagarna och nätterna. Jag och Anders åker fram och tillbaka, hem – till sjukhuset – hem – till sjukhuset…
Vi byter av varandra och gör vårt bästa för att vara så närvarande vi kan där vi för tillfället är. Vi ses i dörren på sjukhuset, säger godmorgon godmiddag godkväll jag älskar dig och ger varandra en puss. Det är ungefär så mycket vi hinner med förutom statusuppdateringen om där vi just varit. Vem har ätit/bajsat/kissat/sovit?

Det är så vi tar oss fram just nu.
Det är en evighetsmaskin.

Vi fick byta avdelning i förrgår. De 8 (ja åtta…) vårdplatser som barnonkologen har räckte av förklarliga skäl inte till. Dina skulle ju inte få cytostatika så hon fick flyttas till en annan våning. Nu innebär det inte att denna avdelning är sämre, kanske till och med tvärtom, men det innebär nya sköterskor igen. Det innebär nya överlämningar av journaler, fler involverade, fler att förklara läget för. Jag tror inte det var så här Astrid hade velat ha det.

Dina är lite piggare men vätskan fortsätter produceras runt lungorna så dränaget är kvar. Det hade täppts igen på högra sidan så idag blev det ny narkos och byte av slangar på operation. Hon reagerade jättekraftigt på medicinerna hon fick vilket var lite obehagligt. Hon var hög, hallucinerade, sluddrade, såg suddigt och kräktes. De små stunder hon blev lite medveten blev hon jätterädd. Rädd för att hon var så snurrig i huvudet, rädd för att hon inte såg mig ordentligt, rädd för att hon inte kom ihåg hur man gjorde något så enkelt som att lyfta armen.