Tänd ett ljus

Vi sitter på flyget från Basel till London. Det är mörkt ute. Dina och jag sitter med varsin iPad och kollar på film. Lurarna är på och vi stänger ute världen och verkligheten. Vi är på väg hem, själen får vila en stund, snart är vi samlade igen. Dina petar mig på armen. Jag tittar … Fortsätt läsa Tänd ett ljus

Likt en Dinamant i skyn

Så blev det till slut en liten stund över och jag kan sätta mig för att samla mina tankar här. Det kommer välbehövligt, jag har inte varit på mitt allra mest strålande humör idag. Frustration och irritation har lagt en skugga över allt. Inte så konstigt egentligen, men inte alls välkommet, det underlättar inte att … Fortsätt läsa Likt en Dinamant i skyn

Där regnbågen slutar

Lugnet har lagt sig. Solen skiner och det är sommarvärme ute. Jag sitter på sjukhusrummet på femte våningen och tittar längtande mot den gräsklädda slänten på berget som omger oss. Dina sitter upp i sängen och tittar på film. De värsta dagarna är över och vi kan slappna av och andas lite djupare. I torsdagsmorse … Fortsätt läsa Där regnbågen slutar

Mellan kärlekslaviner och surrealism

Kära ni. Vad sjutton ska jag kalla detta inlägg när jag i det förra sjöng Tacksamhetens lov? De senaste dagarnas lavinartade insamling och flödet av kärleks- och hurrarop har totalt överväldigat oss, alla inblandade. Det har varit helt galet! Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss ett sådant gensvar, och för det … Fortsätt läsa Mellan kärlekslaviner och surrealism

Med handen på hjärtat

Återigen lägger vi timmar bakom oss. Räknar ner, bockar av och håller koll. Det är ett konstigt liv, allt vardagligt som bara fortsätter och så jobbar vi parallellt med att rädda Dinas liv. Högt och lågt. Livet som det är. Dina har haft återkommande feber och huvudvärk. Vi spenderade hela måndagen inne på sjukhuset för … Fortsätt läsa Med handen på hjärtat

Tålamod en dygd?

Vätskan fortsatte rinna i dränagen även efter att den ena slangen byttes förra fredagen. Det blev dock mindre och mindre. Vätskan i Dinas vävnader var dock kvar trots intensiv behandling med vätskedrivande. Dagarna bestod i mångt och mycket av att kolla hennes vikt, blodtryck, blodvärden och andning. Däremellan pysslade vi, hela rummet var fyllt av … Fortsätt läsa Tålamod en dygd?

Att vara där man är

Vi lever i en konstig värld just nu. Ännu konstigare än den brukar vara. Dina har snart legat inne i två veckor och där står tiden liksom still. Det händer massor av grejer såklart, blodprov/ blodtryck/ temp/ vikt/ puls/ andningsfrekvens tas med ojämna mellanrum, vätska in och vätska ut ska redovisas, träna hos fysioterapeuten, pyssla … Fortsätt läsa Att vara där man är