Då var vi äntligen hemma igen. Det blev några dagar på sjukhuset för att Dina skulle få antiobiotika och för att de skulle kunna ha henne under uppsikt. Febern sjönk efter något dygn och hon verkade pigga på sig lite, men värdena fortsatte att sjunka och till slut var neutrofilerna inte ens mätbara i blodet, under 0,1. Det innebär att hon inte har något immunförsvar överhuvudtaget och att cellgifterna skickat på ordentligt.

Detta samtidigt som vi har Majken hemma som snorat konstant sen i november, sådär härligt gult bebissnor som aldrig verkar ta slut och aldrig slutar rinna. Även jag och Anders har varit påverkade av något förkylningsvirus och försökt proppa oss fulla med alla möjliga vitaminer, mineraler, halstabletter och sprayer. Men kroppen svarar liksom inte. Det är som om den har fullt upp med annat och är mottaglig för allt. Vi har förvisso ett immunförsvar men veckor av fysisk och psykisk stress och dålig sömn börjar ta ut sin rätt.
Sakta känner jag hur den styrka jag känt rinner ur mig.

Plötsligt är det som om jag förstår på nytt att Dina är sjuk, upplever allt igen och igen och bryter ihop.
Blir en blöt fläck på golvet.
Tills Dina ropar, eller Majken kallar på uppmärksamhet. Då bara måste jag försöka samla ihop den lilla pölen till något som liknar den mamma de känner igen och försöka vara närvarande i det de för tillfället vill göra.
De busar och skrattar och jag skrattar med, samtidigt som gråten bränner i ögonen.

Jag saknar den där rena och fullständiga glädjen. Den glädjen där inte cancerhelvetet ligger som en ständig skugga över allt.  Jag saknar tiden då allt man hade var små jävla skitproblem att bry sig om. Små skitproblem som var jätteviktiga just då; att vi inte kan bestämma vilken lampa vi ska köpa till arbetsrummet, att bli irriterad över att tvätthögarna bara växer, att jag aldrig hinner tvätta bilen, eller att Anders inte torkat ur handfatet.
Har ni sådana problem nu så gläds åt dem, välj era strider med nära och kära, skratta med era barn och var närvarande i det ni gör. Förhoppningsvis behöver ni aldrig bli varse en annan verklighet, när man ramlar ner på första trappsteget på behovstrappan och allt annat blir totalt irrelevant. Njut av era skitproblem!

Vi fick komma hem och sova i måndags natt trots att läkaren tidigare på dagen sagt att det inte var att tänka på. Så jag och Dina studsade i sängarna medan jag ringde taxi som tog oss hemåt. Med stränga order om att hålla koll på feber och att vara tillbaka dagen därpå för nya prover såg vi fram emot att få krama Majken och Anders igen. I tisdags var vi så tillbaka och proverna visade att Dinas blodvärde sjunkit mera och de beslutade att hon skulle få sin första blodtransfusion. Så det blev en lång kväll med en trött Dina och vid halv tio fick vi åka hem igen.

Gårdagen blev lugn. Vi hade alla behov av vila. Dina har börjat sova mitt på dagen igen, något hon inte gjort sen och var två. Hon orkar heller inte gå lika mycket utan vi har fått vänja oss vid att bära henne eller ha med vagn.
En stor förändring för oss.

Igår satt hon i mitt knä och jag strök hennes hår. Helt plötsligt hade jag en stor hårtuss i handen.
Håret har börjat ramla av.
Jag trodde inte detta skulle bli emotionellt. Jag hade fel.
Inte för att Dina har något långt och tjockt hårsvall, eller att hon reagerat på det ännu, men för att just håravfall skriker cancer. Hittills har det inte synts märkbart att hon är sjuk, blekare än vanligt, operationsärr och nålstick men inte så mycket mer än så. När håret ramlar så ser alla att hon har cancer. Jag kan inte riktigt förklara känslan, för det är inte så att jag bryr mig om vad någon skulle tycka eller tänka om det. Det är bara själva känslan av att allt blir så tydligt.
Så in my freaking face.

Imorgon är det tidig morgon för provtagning, narkos och hjärn- och spinalmagnetröntgen. Sista delen av utredningen för att få veta om något spridit sig. Jag vågar inte släppa fram oron. Den finns där såklart. Nu vill vi bara bocka av detta och lämna det bakom oss. Vi vet inte hur fort vi kan få svar så har vi otur får vi leva i ovisshet över helgen.

Just nu hör jag Anders, Dina och Majken inne i lekrummet. De sjunger ”jag vill ju va som du…obidobidoa”, bygger lego och skrattar. När Dina är hemma är hon inte sjuk, inte i hennes värld, hon är sjuk på sjukhuset, om ens det, och jag önskar innerligt att jag kunde få vara barn en liten stund och känna tyngden lätta från axlarna.  Jag får påminna mig själv om att baserat på det vi vet just nu så ser det bra ut. Inget som spridit sig, tumören går troligtvis att operera och Dina är stark i sig själv. Jag kan inte börja tänka på alla möjliga tänkbara scenarier och allt som kan gå fel. Då skulle jag bli tokig.

Här och nu. Nu och här.
Snön har smält och solen skiner.
Hitta styrkan. Vara närvarande.
Skratta.
Vara med familjen.