För jag vet inte vilken gång i ordningen så har luften gått ur mig.
Det blir alltid så när det har varit väldigt mycket en tid och nu har det varit sjukt mycket länge. Hjärnan och kroppen gör det de ska, men jag försöker få så mycket som möjligt att bara hända automatiskt, faller tillbaka på rutiner och vill att allt ska vara så planerat det bara går.
Samtidigt får jag svårt att samla mina tankar och orden vill liksom inte fångas. De finns där inne, men snurrar bara runt. Jag stirrar på skärmen, känner ett behov av att formulera mig, men de kommer inte till mig.

Dina mår ok. Just nu är det hennes ben som sätter de största käpparna i hjulet. Hon kan inte gå och blir deprimerad av att inte kunna röra sig fritt. Hon har börjat på sjukgymnastik på sjukhuset, får komma och bada i deras pool och det har varit guld värt för henne. Hon har kunnat stå upp i vattnet och bara att kunna räta på ryggen efter nästan 5 veckor i sittande och liggande läge har varit skönt. Hon har kommit hem stolt över vad hon klarat av. Dessutom har vi äntligen fått hem en rullstol som underlättar en del.
Hon är ordentligt svullen av allt kortison, en väldigt vanlig biverkning. Det blir ju inte bättre av att hon dessutom är stillasittande. Nu är vi dock på de allra sista dagarna med utfasning av kortisonet så nu hoppas vi att hon snart kan komma tillbaka till sitt vanliga jag.
På måndag är det dags för både datoromografi av lungorna och magnetröntgen av buken och benet. De ska sätta vår nya baslinje. Risken finns ju såklart att det kommer nya dåliga besked nu, att de visar att vi inte enbart kämpar mot hjärnmetastaserna. Men just nu vill jag bara veta. Ovissheten är den värsta.

Hon har tagit sina nya mediciner i en vecka nu och än så länge ser vi inga bieffekter, jag hoppas innerligt att de blir milda eller uteblir helt och hållet såklart, fast det är inte särskilt troligt.
Vi har försökt att ta igen lite förlorad tid under veckan som gått. I måndags var vi på Disney on Ice i Globen med Dina och Majken. Det var första gången på vad som kändes som evigheter som vi var ute bland folk igen. Tjejerna uppskattade det båda två och var skönt att få bryta av hemmalivet lite.

Igår var vi på Pippi-föreställningen på Intiman också. Julklappar från Farmor som uppskattades av hela familjen.

Vi får passa på att göra sånt här när vi kan, vi kan aldrig veta när nästa sjukhusvistelse kommer.
Nä ni, jag kommer inte mycket längre idag. Jag känner mig som en urkramad trasa. Kreativiteten och skrivarlusten går inte att finna.
Jag gör nog bättre nytta någon annanstans.