Långa dagar – långa nätter

Ytterligare en dag är snart till ända.
Imorse vaknade en sargad familjen Persson. Natten bjöd inte på så mycket sömn som vi skulle behövt. Det är mer regel än undantag numera. Annies feber höll i sig, och gör det fortfarande, och Majken hostar som en galning. Jag försökte hålla dem båda nöjda och inte väcka varandra stup i kvarten. Jag lyckades inte så värst bra.
Samtidigt kämpade Dina och Anders genom natten i soffan. Dina sov av och till, oroligt, precis som jag och Anders.

Imorse åkte de in igen för att göra hjärtekot. Jag pussade Dina hej då och sa att dagen bara skulle innebära ett ultraljud, lite kladd som vi säger. Jag har visst inte lärt mig ännu, att det nästan aldrig blir som vi tror. Det är alltid något mer, det tar inte slut. Jag kan inget lova.

Jag började förbereda för en dag med packning. Tanken var att åka till Jönköping nu ikväll, på lördag gifter sig nämligen Anders bror Fredrik med sin Sara så vi har sett fram emot lite kalas! Vi har planerat med nya kläder och längtat efter ett avbrott, en kärleksfest.
Väskorna är dock opackade och vi sitter inte i bilen.
Ultraljudet visade förvisso minimalt med vätska runt hjärtat, men en ny lungröntgen visade att ännu mer samlats runt lungorna. Det trycker mot magsäcken och buken samt gör så att lungorna inte får plats och Dina får så svårt att andas.
Överläkaren på Röntgen kom in och beslutade att vätskan måste bort nu på en gång. Läget är allvarligt men inte kritiskt.
De har därför under dagen satt två dränage, ett till vardera lunga. Där kommer det att sitta så länge det behövs, kanske en vecka, kanske mer, kanske mindre.
Under ingreppet tappade de henne på 11/2 liter.
11/2 liter. Det är massor i en liten kropp. Ett vanligt andetag hos en vuxen är runt 700ml…
Det kommer att komma mer också, det är just därför som de beslutade att låta dränaget sitta kvar. Inte konstigt att hon har haft det tungt med andningen älskade barn.

Så är läget just nu.
Det var längesedan vi behövde vara ifrån varandra så här länge på det här viset. Jag går hemma med småtjejerna och känner mig otillräcklig och om möjligt än tröttare. Jag vill så gärna vara hos Dina. Allt känns bättre när man är nära henne när allt händer. Jag vill se hennes blick, höra hennes ton i rösten och känna hennes andetag. Jag vill vara hos henne när hon behöver gå igenom allt detta.
Men jag kan inte just nu och det sliter mitt hjärta i stycken.
Annie behöver ammas när febern inte går ner och Majken är i en fortsatt känslig fas och väldigt orolig stundtals.
Jag behövs här.
Dina har det jättebra med Anders.
Min önskan om att vara där är enbart egoistisk.

Detta var vad Dina behöver just nu. Det är odiskutabelt, så det är bra att det sker. Men det är jobbigt ändå. Dessutom gör det mig fly förbannad att överläkaren förklarat att de inte går in i lungorna utan enbart i lungsäckarna runt om. Det innebär att de inte kommer i närheten av tumörerna.
Ja, det är såklart något bra, men det innebär ju att det aldrig varit något hinder och vi har efterfrågat detta tidigare och fått just riskerna med tumörerna som anledning till att det inte görs.
Det är dock en senare diskussion.
Nu är det totalfokus på Dina.
Vi tar återigen en timme en minut i taget.

Annonser

7 reaktioner på ”Långa dagar – långa nätter

  1. Skickar många varma kramar. Kan inte ens föreställa mig vilket helvete ni genomgår. Hoppas Dina blir piggare efter behandlingen med dränaget. Kram från en läsare i Jönköping.

    Gilla

  2. Jag mår illa och känner att tårarna bara strömmar, kan inte i min vildaste fantasi förstå vad ni går igenom… Det är helt igenom fruktansvärt. Har en son i samma ålder och jag bara låg och stirrade på honom efter jag läst ditt inlägg. Dessa oskylidiga små förståndiga och alldeles fantastiska barn ska inte behöva genomlida detta. Jag tänker på er och jag hoppas, hoppas nått så innerligt att det ska bli bättre NU. Massa kramar

    Gilla

  3. Vi ska samla in pengar, ska klura ut ett bra sätt att få in mycket pengar på. Det är sanslöst att barncancervårdem brister så, att ni ska behöva oroa er för att prover tas mm. Ni ska inte behöva det. Ni har fullt sjå att bara klara av. Säg om det finns något konkret vi kan göra? Vad som! Får ni hjälp av någon med vardagsbestyren? Skulle tex två veckor med hemgjorda matlådor underlätta? Kan vi lära känna er och kanske så småningom vara barnvakter så ni kan vara på sjukhuset el har ni bra stöd där? Det här kanske låter konstigt men jag hade en stark dröm som gjorde att jag kom och tänka på din sida. Jag känner Eric Andersson (pastor i filadelfiakyrkan). Vi var själva med om en tuff grej förra året, med månader på sjukhus mm men det är ingenting mot er. Jag kan bara ana. Vi vill hjälpa er! Styrkekramar Karin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s