Att minnas vad man glömt

Först och främst vill jag tacka alla som engagerade sig i att hjälpa mig att hitta rätt hjälp. Jag fick massor av tips och även erbjudanden om att stötta ekonomiskt. Jag är rörd av att ni bryr er och att även helt okända människor känner sig villiga att sträcka ut en hjälpande hand. Det är ju det som är både den häftiga och läskiga delen i att blogga offentligt om ett känsligt och privat ämne.
Hur blev det nu med stödsamtalen då?

Jo jag skäms ju nästan att säga det, men med tanke på att det överst på min lista över nuvarande symptom stod glömsk så får jag väl skylla på det… och att jag faktiskt inte jobbat på nästan två år… och att jag faktiskt bara blev anställd för ett år sedan, mitt uppe i min föräldraledighet och bara några veckor innan Dina fick sin diagnos….

Jag tackar alltså min lyckliga stjärna att HP, Hewlett Packard, beslutade sig för att anställa mig när allt var som det var, och att de har en mycket human syn på sina anställda och ser till att ta hand om oss.
Genom jobbet upptäckte jag i alla fall att jag har en Hälsoförsäkring. Efter ett samtal dit på Skärtorsdagen tog det någon timme till innan jag blev uppringd av en vänlig man som frågade lite mer och direkt bokade in ett möte med min hälsoplanerare, ett möte jag har imorgon. Med henne ska jag diskutera mina behov, hon blir min enda kontakt och sköter resten av koordineringen. I försäkringen ingår 12 sessioner med samtalsterapi på Sophiahemmet. Jag har önskat att denna person ska ha en inblick i cancervärlden, så vi får se vad och vem det blir.
Det känns som en väldigt bra början, minst sagt.
Hjälpen fanns närmare och smidigare än jag trodde.

Förhoppningsvis klickar det på det personliga planet med den jag ska träffa, annars har jag nu en färdig lista med personer som ni rekommenderar.

Nog om mig för ett tag.
Dinas behandlingar fortlöper, vi är inne varje vecka, betar av kur efter kur, jobbar oss fram till nästa röntgen. Vi trodde att vi hittat anledningen till hennes vätskeansamlingar och plockade bort den medicinen, men efter ett tag svullnade hon upp igen och läkarna är fortfarande frågande. Mest sannolikt är det själva blandningen av mediciner, inte en specifik. Dina hämmas av detta igen, får ont i ben och fötter och tappar i rörlighet. Hon ser sjukare ut och det tog mig rätt hårt denna gång. Hon såg så mycket piggare och friskare ut ett tag och hade fullt med energi. Men så är det, bara att försöka sudda ut så många trösklar och hinder jag kan för henne.

Det har varit påsk. Jag gillar inte påsken längre. Inte för att jag varit något stort fan, jag är en julmänniska jag. Men förra året fick Dina sin första cytostatikakur på Långfredagen.
Det var vår första hemska vecka på sjukhuset. Hon fick mängder av påskägg som nu ligger slängda i en påse, de flesta utan en passande halva. Fjädrarna var bara att slänga, riset stod nog i nästan två månader då, ingen av oss orkade bry oss om att ta ner det, och det som en gång var gult hade bleknat till en sjuklig blekvit som liksom sammanfattar min övergripande känsla.
I år fick riset inga fjädrar alls, tjejerna varsitt påskägg och maten intogs hos mor och far.
Sen packade jag ner påsken igen. Det räckte så.

Lycka för Dina.. hänga med Melker och Anna i vårsolen.
 wpid-20150407_135224.jpg

Lycka för Majken.. en egen sparkcykel så man kan åka med storkusinerna Axel och Julia.
wpid-bild-6.jpg wpid-bild-7.jpg

Lycka för Annie… ligga nybadad och varm på sängen.
wpid-2015-04-03-09.43.08.jpg.jpeg

Lycka för pappa och mamma… morgonbus i sängen med hela familjen!
wpid-image-20.jpeg wpid-image-22.jpeg

Annonser

En reaktion på ”Att minnas vad man glömt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s