Ruta 1

Låter något för bra för att vara sant är det troligen det.

Röntgenresultaten och utlåtande kom redan igår. Sen eftermiddag ringer Niklas som är ansvarig överläkare för Dina. Han har inga positiva besked. Enligt röntgen har tumören bara minskat med 10 %.
Detta kan, enligt honom, bero på tre olika saker.
1. Mänsklig faktor vid ultraljudsundersökningarna.  Har det mätts olika, felaktigt?
2. Det kan vara så att cellerna inte dör utifrån och in utan även inne i tumören, då kan också blod samlas och ge upphov till en tillfällig ökning av tumörens volym.
3. Ultraljuden stämmer men den senaste cytostatikan har inte gjort någon verkan och tumören har börjat växa igen.

Han ville att vi skulle komma in på en akut ultraljudsundersökning så snart som möjligt för att de skulle kunna jämföra den mot den senaste undersökningen som gjordes den 9/6. Vi fick tid idag kl 9.
Dessutom berättade han att den kirurg han vill ska utföra operationen går på semester nu och inte är tillgänglig igen förrän i slutet av augusti.
Jävla skit. Jävla helvetes skit. Rent ut sagt.

Tankarna snurrade. Hjärnan slutade fungera och tårarna slutade inte rinna. Vad är det som händer? Det var ju bra?
Vi vet att bakslag kommer, men vi hade inte trott detta. Anders kunde hålla ihop lite bättre än jag, sa att han bryter ihop när barnen somnat. Så han tog med sig dem ut så jag fick lite tid och jag åkte direkt ner till Friskis. Behövde träna, blåsa ur skallen och kroppen.

På löpbandet tittar jag med tomma ögon på alla andra där inne. De svettas och pratar om hur dagen varit, att det snart är semester, vad de är irriterade över, vem som gjort vad och varför. Jag hör utan att egentligen lyssna. Blir arg. Så förbannad över deras småprat, över att jag inte längre är som de. Jag springer, som om det gällde livet, kämpar för att hålla tillbaka tårarna, lyckas nästan. Jag vill också vara sorgefri, njuta av min träning, som jag gjorde förr.
Jag vet att det är fler därinne på gymmet som kämpar med sina problem, går igenom en kris eller sörjer. Det syns ju inte. Men det hjälper mig föga, har aldrig gjort, att min tyngd skulle lättas av att veta att någon annan har det lika tungt, eller tyngre.
Kör mitt pass mest av gammal vana, ingen träningseufori inte. Inga vikter jag lyfter känns lika tunga som den över hjärtat.

Åker hem. Vi lägger barnen och sitter som två hålögda fån i soffan. Det finns inget att diskutera, orden räcker inte till och allt vi kan göra är återigen att vänta. Googlar alternativa sjukhus i världen. Vi åker var som helst, gör vad som helst. För vår Dina. Men vi kommer ingen vart.
Vi försöker sova för att möta nästa dag.

I morse var vi så inne igen. Ultraljudet går smidigt, ingen smärta för Dina så det är skönt.
Redan efter en timme ringer Niklas. Vi svarar med varsin öronsnäcka, vill höra båda två, direkt utan den andras tolkningar. Han bekräftar våra värsta farhågor. Alternativ nummer 3. Tumören har börjat växa igen.

Ridå.

På dessa tre veckor är tumören nästan tillbaka i sin ursprungsstorlek, och detta trots att hon fått en 3-dagarskur. Operation kan inte vänta och kirurgen han vill ha har gått med på att komma in för att göra den. Han är professor, överläkare och ansvarig för leverenheten på transplantationavdelningen på Karolinska, 30 års erfarenhet. Det bästa de har. Det borde vara en lättnad såklart, men det gör mig bara än mer orolig. Att han ska göra det och att de kallar in honom från semestern.
Det skriker allvar om det.

Nu planerar de för operation, som dock verkar kunna ske som tidigast om två veckor, vecka 29. Dinas blodvärden är alldeles för dåliga för operation i dagsläget. Imorgon ska vi in för blodtransfusion så hon i alla fall ska få en liten kickstart. Hon äter ingenting i dagsläget och precis som hennes värden är vikten på väg ner. Vi kämpar med maträtter, näringsdrycker, glass och vad som helst, men hon vill inget ha. Fortsätter det så blir det tal om sond, men det vill varken vi eller hon så vi får försöka kämpa ett tag till.

Läget förändrades och tyngden ökade.
Luften gick ur oss.
Upp till kamp igen.

bild 1      IMG_2818

Annonser

9 reaktioner på ”Ruta 1

  1. Har svårt att formulera något annat än de värsta svordomarna efter ha läst detta inlägg… Så otroligt cynisk denna jävla sjukdom är – kokar över av ilska när jag tänker på vad Dina och er fina, fina familj måste uppleva. Önskar så att jag på något mirakulöst sätt kunde trolla bort den där förbannade tumören eller kunde göra det lättare för er.
    Ni är ständigt i våra tankar och hjärtan!

    Gilla

  2. Cancer är en fruktansvärd sjukdom som tär, inte bara på Dinas fina lilla kropp utan även på er. Målet är glasklart men vägen dit är svår,är så ledsen för er skull att den är länge och jobbigare än vad vi hoppats och trott! Vi älskar er!!

    Gilla

  3. Nu grät jag en skvätt igen..Så fint att ni vill dela era känslor och tankar.Så starka ni är och vad ni kämpar med något som msn aldrig tror kommer hända.Ingen kan förstå vad ni går igenom.Jag vill bara skicka ett gäng styrkekramar till er alla! Kram Nilla

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s