Jag har landat i ett nytt mellanrum. Ett rum där orden tagit slut. Där tankar varken har en början eller ett slut. Där vardagen tränger sig på. Där jag inser att jag kommer att fortsätta vakna upp på obestämd tid. Det kommer inte gå över, säger min psykolog. Det kommer inte gå över, men du kommer kunna leva med det. Du behöver inte acceptera att Dina är död, men du behöver acceptera att det är så här ditt liv är. Acceptans.
Det låter så enkelt, men känns helt omöjligt.
Det är så här det är nu. Det är den verklighet vi lever i, vare sig jag accepterar den eller inte. Jag har tänkt mycket på framtiden. På hur jag kan förhålla mig till det här livet och allt som komma skall. Jag vet att jag inte är den som bara kan acceptera utan att förstå varför. Varför kommer livet att leta sig tillbaka? Varför kommer det att bli annorlunda? Varför kommer jag att kunna glädjas? Varför kommer det att bli lättare att andas? Varför?
Jag tänker på tidigare problem i mitt liv. Motgångar som på intet sätt kan mäta sig med just detta, men det är det enda jag har att relatera till. Varför känns de inte lika jobbiga längre? Det enda jag kan komma på är tiden, tiden som gått mellan då och nu. Jag har kommit längre och längre bort från dem. Packat ihop dem i mitt minne. De har blivit mjukare och luddigare med tiden. Är det så det går till? Kommer det vassa att mjukna för att mer tid läggs mellan mig och Dina? Jag tror på inget vis att kärleken kommer att minska eller att minnena av henne kommer att blekna, men är det så att tiden mjukar upp det? Det är den enda rimliga förklaringen jag kan se just nu och om det är så det går till så vill jag inte att det ska ske. Jag motarbetar det.
Jag vill inte acceptera att Dina är död.
Jag vill inte acceptera att detta liv med tung sorg är mitt liv.
Jag vill inte acceptera att det enda sättet att känna mig levande igen är att komma längre och längre bort från den dag då Dina levde här hos oss.
Samtidigt vill jag ju inte leva i detta grådis hela tiden. Detta konstiga liv där alla intryck från världen utanför är trubbiga och alla känslor inuti vassa. Det är inget liv, det är en existens.
Så jag känner mig fast i ett Moment 22. Jag kan inte gå bakåt. Jag kan inte ändra på något som skett. Jag vill inte vara kvar i nuet. Jag vill inte gå framåt. Trots att det är den enda väg som finns. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
Där är jag fast.
I ingenmansland. I ett syrefattigt mellanrum. I en verklighet som pågår just nu.
Jag är en skugga av mig själv och jag känner mig så orättvis mot Annie och Majken. Älskade barn.
Nu ska jag skriva direkt till er. Än så länge är ni alldeles för små för att förstå vad som händer i mig. Ni ser och märker säkert så mycket mer än jag försöker ge sken av. Men om allt går som det faktiskt ska gå, så kommer det komma en dag då ni växer upp. När ni vill veta mer om vad som egentligen hände er storasyster. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter att skriva. Ni kommer vilja veta.
Så jag vågar inte komma er riktigt nära. Jag skäms över att säga det, men jag och Dina var så nära och jag förlorade henne. Nu är jag livrädd över att komma er lika nära.
Så kan man ju inte leva, det förstår ju jag med. Men där är jag just nu. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vara kvar i denna rädsla den dagen då ni läser detta. Jag vill känna er utan och innan. Jag vill att ni ska känna att jag alltid finns där för er. Men det kan vara bra för er att veta att jag har känt det så här, kanske kan det förklara vissa saker.
Vi leker och busar tillsammans. Vi går på bio, åker och badar, åker skidor, spelar spel, läser sagor och mycket mer. Vi skrattar och gråter. Tillsammans. Ändå känner jag att jag inte gör nog. Att jag inte är nog. Att jag borde vara en bättre mamma till er. Att ni förtjänar mer, en mamma som inte är rädd, en mamma som inte bara gör allt av ren rutin, en mamma som skrattar med hela kroppen. En mamma som lever.Ni förtjänar en närvarande mamma. Ni valde inte detta. Det gjorde ingen av oss, men ni föddes rätt in i detta helvete. Från att ni var några månader gamla så har ni fått leva med att jag inte varit riktigt där. Jag var borta med Dina på sjukhuset flera dagar i streck, ibland längre än så. Jag kunde vara där när ni somnade, men borta på morgonen för att vi behövde åka till akuten på natten. Jag var borta i tanken även när jag var precis bredvid er. Dinas akuta behov och det överhängande hotet om att hon kunde dö kom alltid först och nu fyller den tjocka, tunga sorgen och rädslan upp mig. Den finns inuti mig likt ett halvsovande monster. Kom inte för nära, viskar det. Öppna inte ditt hjärta på vid gavel igen för då rånar jag dig på allt du har och lämnar dig helt ensam.Det är ett hemskt monster. Det har tagit plats precis mitt emellan oss.
När vi satt i bilen i morse så sjöng du Majken. Vi försökte distrahera Annie och få henne att glömma bort att hon storgrät över att hennes vante hade hamnat snett. Du sjöng Lilla Snigel men började sedan improvisera, som du brukar. Istället sjöng du Stora Dina krama mig, krama mig, för jag älskar dig. Jag log medan jag höll krampaktigt i ratten. Mamma jag sjöng den för jag tänkte på när Dina och jag kramades och hon hade ett linne och jag en kortärmad tröja… så vi kände varandra, sa du sen. Menar du att du kände Dinas hud, frågade jag. Mmm, svarar du. Och så tänkte jag på när jag satt i Dinas knä och hon kittlade mig och jag skrattade, fortsätter du.
Jag fick svårt att köra. Jag blev så arg. Arg över att du inte får fortsätta känna din storasysters armar runt dig. Arg över att du aldrig mer får sitta i hennes knä eller skratta tillsammans med henne. Det är orättvist att de enda kärleksförklaringar ni har kvar från er storasyster är foton, filmer eller små hälsningar på papper. Det är också orättvist att ni nu får leva med en mamma som är så rädd för att förlora er med att hon inte vågar vara er riktigt nära.
Vi går ur bilen. Jag kramar er extra hårt. Klamrar mig fast vid er. Ni som är levande.Vid livet. Med döden alltid närvarande. Med ett stort hål i hjärtat som jag hoppas att ni aldrig behöver känna att ni ska fylla.
Ni är tillräckliga.
Jag älskar er, Annie och Majken, precis som ni är.
Jag måste bara hitta vägen ut ur detta Ingenmansland och lämna monstret kvar där.
Dinas bok 
Många kramar
GillaGilla
Kramar i massor 💞
GillaGilla
VvNär man befinner sig mitt i det här mellantinget som du kallar för ingenmansland, så vill man så gärna ha svar på alla sina frågor. Svar som man behöver för att kunna ta ett steg fram lite i taget. Förstå, bearbeta och sedan få ännu mer svar på resterande frågor.
Men vet du vad? När jag befann mig mitt i detta läge så fanns svaren hela tiden där. Jag visste svaret men tyckte att dom var kalla och egoistiska, eftersom inget av dom skulle ge mig min pojke tillbaka.
Mitt i ilskans höjdpunkt så var svaren till mina frågor rätt kalla, dom gjorde ont… Så oerhört ont. Och visst kan jag plocka fram dom då och då.. Vid årsdagar och andra gånger när deras frånvaron gör sig lite extra påmint.
Men idag har frågorna en mer snällare klang till dom. ”Jag undrar hur han har det?” ”Jag undrar om han ser mig?” ”Brukar du komma till mig” ” jag skulle vilja se honom, ge hobom en varm kram”, ” vi ses snart igen, väntar du på mig?” … Ibland pratar jag om hur dagen varit med hans syskon. Ibland drömmer jag. Ibland tror jag att jag hör honom säga ”mamma”….
Tiden gör tankarna snällare bara. Det gör inte mindre ont. Det finns där hela tiden. Som en ovärderlig skatt som inte får tappas bort. Den finns med hela tiden.
Jag var otroligt arg på att tiden bara gick. Hur kunde allt fortsätta när min son hade gått bort??? Hallå!!! Time out!! Ni måste stanna!… Min värld har ju rasat….
Men vi kontrollerar inte tiden. Den föser oss fram oavsett. Vare sig vi vill det eller inte. Och varje dag är ett steg framåt, vare sig man vill det eller inte. Det har aldrig handlat om att jag skulle acceptera min nya tillvaro eller att min son gick bort. Det går bara inte.
Men jag fick helt enkelt hitta ett sätt att bära med mig honom utan att det gjorde sorgen svart. Och så att jag kunde finnas där för barnen. Hade jag inte haft dom hade jag dragit täcket över huvudet och sagt ”tack och adjö!”.
Vet inte hur länge det tog mig att kunna se mig själv i spegeln utan att känna avsky… Jag skämdes nåt så oerhört över vårt, mitt beslut. Hur kunde jag vara så svag och tycka att det fick räcka?
Och en dag så nöjde jag mig med det svaret som mer ich mer ville tränga sig fram. ”Jag gjorde det av kärlek till dig. Jag gjorde det för att det inte var värdigt längre. Jag vill ge dig det dina syskon skulle få. Inte ett isolerat liv i stela miljöer och rädda föräldrar. Där jag inte heller skulle kunnat leva med skulden. Att välja åt dig ett liv i smärta. Ifrån dina syskon och familj. Ett liv som endast hade bestått av dig och mig pga ditt skörda tillstånd. Nog är nog. Det fick helt enkelt vara nog. Det var inte värdigt.
Jag gjorde det av kärlek. Och endast av kärlek till dig.”
I april är det 4 år sedan. Det har inte gått en dag utan honom i mina tankar och hjärta. Han finns i allt jag gör.
Imorn är det en ny dag, en dag mindre i väntan att få hålla dig igen. Och en ny dag att få hålla om mina barn som finns med mig. Lära dom att uppskatta livet, och att vi har hälsan i behåll för att kunna leka, springa, bada, växa och andas den friska luften… Och känna solens värme. Känna livet.
Du är min motor, min pojke. Dina syskon anledningen till varför jag går upp varje morgon och möter dig i den…
Ibland tar det lång tid innan man förstår meningen med allt som vi tvingas gå igenom. Men vi har ett val. Vi väljer att stiga upp och möta dagen. Redan där har jag vunnit över döden. Även om jag under ett bra tag önskade mig den så innerligt, eftersom jag inte förstod meningen med att leva med så mkt sorg. Men den gör mig ödmjuk. Den tillför fina saker också. Det tar bara tid att komma dit. Men du kommer fram… Förr eller senare… Vare sig du vill det eller inte… För att tiden tvingar oss dit.
”Well, sing, sing at the top of your voice,
Love without fear in your heart.
Feel, feel like you still have a choice
If we all light up we can scare away the dark…”
GillaGilla
Efter att storebror dog sitter lillebror ofta och tittar på bröderna lejonhjärta i paddan när vi åker långt -vet inte hur många gånger jag kramat ratten med ögonen fyllda av tårar när han pratat om storebror samtidigt som jag hör bröderna lejonhjärta i bakgrunden…så grymt känns det att inte kunna göra något åt hans saknad. Samtidigt känner jag tacksamhet mot Astrid som skrev denna saga så lillebror kan känna någon sorts samhörighet och hopp om att storebror har det roligt och spännande där borta …
GillaGilla