Åh denna tid. Denna jävla tid som är så svår att förhålla sig till. Tänk att något så konstant och opåverkbart (om det ens är ett ord) som tiden kan ställa till det så i hjärnan. Sätta så djupa spår. Idag är det 6 månader sedan Dina dog. Ett halvt år. Det känns som en evighet samtidigt som jag vet att evigheten av tid ligger framför mig. Alla dessa år framöver som ska levas utan henne här hos oss. Det går inte att greppa. Det är för mycket. För stort. För svårt.
Ett andetag i taget. En stund i taget. Ett steg i taget.
Så kommer man framåt, säger många. Jag vet att de har rätt.
När jag tar sikte längre fram, när jag tar många steg i taget, då tappar jag fotfästet. Då snurrar allt och det känns som om jag faller. När jag tänker på Majken och Annie, på när de växer upp, växer förbi Dina, blir äldre än hon någonsin fick bli. Då snurrar det. När jag tänker på alla födelsedagar, jular, midsommaraftnar, semestrar, skolavslutningar, bröllop och födslar som komma skall. Då snurrar det. När jag tänker på hur många andetag, stunder och steg som kommer att rymmas i det liv som jag har kvar att leva. Då får jag svindel.
Säg att jag har 50 år kvar att leva. Ett halvt sekel. 18 250 dagar.
Vi tar cirka 20-25 000 andetag per dygn. Det innebär att jag har 410 625 000 kvar att ta mig igenom. Fyrahundratiomiljoner sexhundratjugofemtusen andetag. Och ett i taget ska jag ta dem. Svindlande tanke.
Livet kommer att leta sig tillbaka in, säger min psykolog. Sorgen kommer att lugna sig, i alla fall i perioder, och livet kommer att smyga in igen. Det låter fint, och jag tror henne, men jag är en otålig själ ibland. Vill ha en tidsplan och ett mål. Om jag visste att livet skulle leta sig in i mig låt säga tisdagen den 6 mars 2018 då skulle jag ha något att förhålla mig till. Ett konkret mål att jobba mot. En deadline.
Men mitt liv är inte ett projekt. Jag vet ju det.
Ovissheten är det enda självklara. Allt som finns är nu.
Men hur kommer man framåt eller igenom den mörkaste av sorger? Jag vill så gärna ha konkreta tips. Återigen letar jag efter något att förhålla mig till. Jag trodde att Dinas sjukdom var det svåraste berget att bestiga. Ett berg som vi kämpade uppför utan karta. I mörker. Vi letade efter rätt väg. Trötta och utmattade, men ändå, tillsammans.
Jag hade aldrig kunna föreställa mig att det högsta och svåraste berget återstod. Att mörkret kunde bli ännu mörkare och stigarna obefintliga. Att jag kunde känna mig så ensam.
Alla sörjer på sitt sätt. Vi måste alla hitta vår stig över, runt eller igenom berget. Ingen väg är den rätta. Vi går ensamma på sorgens berg, ett steg i taget.
Jag funderar så mycket. Många gånger är jag olidligt trött på alla mina tankar. Jag försöker sortera och förstå. Försöker hitta min väg.
Jag har separationsångest. Jag har hållit i hennes hand så länge. Så intensivt. Så kärleksfullt.
Jag har så svårt att tänka att jag måste släppa taget. Låta henne gå. Jag kan inte. Hon är ju min. Min Dina. Vi har ju levt i symbios. Andats samma luft. Tänkt samma tankar. Sett samma saker. Levt i varandras närhet. I kroppen och i själen. Jag förstod henne och hon förstod mig. När hon dog tog hon med sig en så stor del av mig. Jag letar. Vem är jag nu? Utan hennes hand i min? Måste jag acceptera denna nya verklighet för att kunna leva fullt ut? Måste jag släppa taget om det liv som var mitt förut för att kunna leva igen? Eller räcker det med insikten om att hon faktiskt är död och inte kommer tillbaka?
För jag vet att hon är död. Jag förstår det, jag inser att det är verkligheten för mig nu, men jag kan inte riktigt acceptera att det är så.
Jag kan inte tänka att jag måste släppa henne för att kunna hitta mig själv igen.
Handen är svettig. Den krampar. Måste röra sig.
Jag tänker att jag behöver byta grepp. Jag kan inte hålla henne på samma sätt som när hon fanns här fysiskt. Jag måste hålla henne på ett annat sätt. Byt grepp Malin. Bara byta grepp. Inte släppa taget. Jag håller dig fortfarande Dina. Du håller fortfarande mig. Vi har bara bytt grepp. Lika länge. Livet ut. Döden ut. Lika intensivt. Lika kärleksfullt.
Vi har fått Dinas gravsten på plats. Det var skönt att bli av med det provisoriska korset som har stått där, men ändå svårt att se den där. Allt blir så konkret och absolut igen. Hon är död och här är hennes gravsten. Återigen det där med att vara tvungen att acceptera en verklighet jag inte valt.
Det är en sten som rimmar väl med Dinas person i alla fall. Vi insåg ju på en gång att det inte skulle fungera med en grå sten till henne. Hon älskade ju starka färger, absolut inget mesigt eller mjäkigt rosa. Hon älskade blommor. Hon var all in. Lite kitschig, inte rädd för att ta plats, fast alltid på ett ödmjukt sätt.
Stenen är gjord i glas. Blommorna, färgerna och kompositionen har vi arbetat fram tillsammans. Allt är smält in i glaset. Den är lätt, färgrik, glad och annorlunda. Den passar Dina och det kommer alltid att blomma hos henne nu, oavsett årstid.
Dinas bok 
Tänk ändå, en gravsten som är som ett ljus, en hyllning till livet och en kampsång för det goda man kan ge under en alltför kort tid. ” Minnen är som löv som faller. Borta, men som finns ändå.”
GillaGilla
Vilken fantastiskt fin gravsten. Och precis som alltid berör dina ord mig så oerhört…
Kram
GillaGilla
Gör så ont att bara läsa dina ord…Vilken otrolig sten, fantastiskt fint ni ordnat! 💜💜💜
GillaGilla
Du skriver så fantastiskt bra. Jag kan känna din smärta utan att känna dig och här sitter jag med tårarna forsande fram. Så fin relation ni verkar ha haft du och Dina. Jag tänker att hon måste ha haft de allra bästa föräldrar man kan tänka sig, som älskat/älskar henne så och som funnits vid hennes sida hela vägen. Men ju mer kärlek desto värre sorg. Jag som troende tänker att hon finns i hos Gud där hon vill att hennes fina mamma kvar på jorden ska kunna känna glädje igen. Och att hon har det så bra där hon är. Där finns ingen sorg och ingen klagan. Ingen sjukdom och ingen smärta. Bara en enorm frid. Hon ser ut som hon gjorde innan hon blir sjuk och hon strålar. Även om Dina dött är er kärlek inte död. För kärlek kan inte dö. Kärleken är en del av Guds väsen och Gud är evig. Gud är kärleken. Vila i det. Låt Gud bära dig uppför berget, precis som Gud omsluter Dina. Våga be om hjälp. Våga bli buren. Jag ska be för att du får bli det. Att din börda ska bli lättare. Många stora varma kramar från mig!
GillaGilla
Så fin gravsten 💜🌸
GillaGilla
Jag har också mist ngn som stod mig otroligt nära (inget barn dock)
Att släppa taget är många gånger svårare än att be dem släppa taget o somna….men Malin,du behöver inte släppa taget all over! Bara låta henne följa dig ! Det finns inga måsten! Lev ert liv och låt Dina få en plats iaf! Bredvid er. För även om du inte ser känner eller känner hennes doft så är hon för alltid en del av er! Så låt henne haka på, tillåt er alla att leva !för det är på det viset ni hedrar henne! Hennes familj !som tar med henne vart ni än går..♡
GillaGilla
Tårarna rinner av din vackra kärleksfulla och kloka ord! Att du ändå mitt i en sån stor sorg har en sån klokhet är helt fantastiskt, du skriver att du vill ha konkreta tips men när man läser dina ord så tycker jag att du har svaren på dina frågor i texten! Att byta grepp men inte släppa taget är nog det bästa och klokaste jag någonsin har läst!
Dina kommer alltid att vara med er även om ni inte känner av henne, hon kommer att ge er tecken när ni är redo, tro mig!
När två av våra familjemedlemmar dog så ville vi så gärna se dem och känna dom eller bara få ett tecken, men det kom inget, absolut ingenting! Men efter ett tag ( månader, flera månader) så kom det! Små små tecken som vi tolkade och senare fick förklaringar för!
En hare eller ett rådjur eller en fågel som kom varje gång vi åkte bil, att våra barn vakna mitt i natten vid exakt samma klockslag varje gång, när den där speciella doften från parfymen kommer och sveper förbi, när barnen leker och helt plötsligt tittar upp mot altandörren och glatt säger ”Hej” utan att det var någon där! Dom kommer i våra drömmar och lämnar små hälsningar till oss.
Allt detta plus mer tecken har vi fått av våra nära, jag tror ialf att när man är redo och mogen för att tolka tecknen så kommer dom.
Jag vet inte hur du/ni ställer er i fråga till medium men vi har fått många svar på våra frågor på det sättet som har hjälpt oss att ”komma vidare” att vi ska minnas allt det fina!
Och allt som det mediumet har sagt och berättat om oss och dem som vi har förlorat har stämt, de har sagt saker som absolut ingen annan vet!
Det var både skrämmande och befriande att träffa ett medium!
Massa kärlek och styrka till er fantastiska människor❤️❤️❤️
GillaGilla
Å åh.. er resa berör mig.. den får mig att tänka extra mkt på att jag har allt jag önskar..
Men vilken fin sten! Alltså de kändes som en Dina , en tjej du beskrivit väldigt bra.. en personlig sten.. jag tror hon sitter och ler… styrke kramar till er
GillaGilla
Det gör så ont i mamma hjärtat när jag läser vad ni går igenom. Kan inte föreställa mig vilken smärta det måste innebära och vilken stor saknad ni måste känna. Miste själv min mamma i cancer när jag var 12, jag minns att jag kände att jag kommer aldrig kunna känna glädje igen, men konstigt nog så gör man de. Man lär sig leva med smärtan och saknaden. Jag gifte mig i somras å de gjorde så ont i hjärtat att mamma inte fick vara där med oss, jag bar en medaljong med ett foto av henne runt min bukett å vi tände ett ljus efter vigseln. När vi sedan gick igenom bröllopsbilderna så fanns det ett stort lysande klot ”orb” bredvid mig på flera bilder, för mig var de ett tecken på att mamma var med. Tänlte tipsa dig om en blogg med en familj som miste sin son i en olycka för 2 år sedan. Hon skriver så fint om hur hon får med sin son i de liv hon måste leva nu. Baby boy bakery heter bloggen. Önskar i alla fall dig å din familj en fin jul. Varma kramar från en annan mamma 💜
GillaGilla
Åh en sån underbart fin sten… Den stämmer ju in precis så som jag tror att DINA hade velat se den… Så jäkla jobbigt att läsa om allt som ni har gått igen och ALLT som ni ska gå igenom…
Dina finns alltid med er vart ni än går…
Hoppas och önskar er att ni får en bra och fin jul!
GillaGilla
Kära Malin
Finner inga ord som kan trösta dig eller ta ifrån dig smärtan av det du gå igenom.
Men vill bara säga att om du byter grepp så innebär det inte att du släpper taget om Dina 💜
Så känn inga skuldkänslor hur jobbigt det än är för dig.
Hon följer med er vart ni än går och gör.
Jag tro att Dina vill att hennes mamma ska kunna andas lättare, tro hon bytt grepp om dig men inte släppt taget. Möt henne på halva vägen och gör likadant. Det underlätta för er båda ❤️❤️ (Lättare sagt än gjort förstår jag)
Skicka en stor varm kram med massa kärlek till dig.
Jättefin gravsten 💜🌹💜🌹💜🌹
Finns med dig och önskar jag kunde göra nåt.
Kramar Sandra ❤️
GillaGilla
”Ovissheten är det enda självklara. Allt som finns är nu.”
Sant.
”Jag kan inte tänka att jag måste släppa henne för att kunna hitta mig själv igen.”
Vad är alternativet ?
Evig sorg över att Dina lever vidare på andra sidan ?
GillaGilla
Bara ett andetag bort http://www.sannanovaemilia.se/bara-ett-andetag-bort/
GillaGilla
Tack Josef, jag har beställt hem boken så det blir intressant att läsa.
GillaGilla
Dina ord berör så oerhört och du skriver så fint! Tänker ofta på er, ingen ska behöva gå igenom det ni går igenom! Så otroligt fin gravsten, jag tror att Dina ser den och att hon själv tycker att det är den finaste gravstenen man kan tänka sig. All styrka till er! Kramar från Malin
GillaGilla
vilken vacker tanke att du bara ska byta grepp. Jag läser alltid din text med en tår i ögat. Önskar er allt gott. kram ingegerd
GillaGilla