Dina sitter ute i vardagsrummet.
Hon letar pärlor och tittar på Monster High.
Hon fick mer cytostatika igår och mådde som hon gör då. Hon kräks, är obeskrivligt trött, kortisonsvullen och ligger nästan apatisk i soffan. Hon stirrar ut på ingenting, ber inte att få ha TVn på (vilket aldrig händer annars) och reagerar inte på tilltal. Hennes kropp är där men inte mer än så. Det är obehagligt. Vi vet att hon reagerar så, men ändå. Hon stänger ner allt. Den energi hon har går åt till att hantera de gifter som precis pumpats in i hennes kropp. Kroppen jobbar.
Efter ett antal timmar börjar hon komma tillbaka. Det tänds en gnista i ögonen igen. Hon rör på sig medvetet. Det händer något när jag tittar på henne.
Hon prövar så smått att få i sig lite vätska. Någon tugga banan, några teskedar vatten. Lite i taget.
Långsamt långsamt kommer hon tillbaka.
Hon får sin ”vanliga” medicin innan hon somnar i soffan runt elva.
Anders och jag sitter bredvid henne. Hon är lugn och vacker.
Hennes kropp kämpar för allt den är värd, men på ytan är allt stilla.

Idag sparar vi medvetet på hennes krafter.
Vi hoppas kunna komma iväg till Kolmården på torsdag och vi vill att hon ska orka så mycket som möjligt. Vi har redan berättat att vi ska åka och de ser fram emot det båda två. Dina vill se delfinshowen igen och Majken frågar stup i kvarten när hon ska få träffa Bamse!
Anders och jag längtar också efter att få komma iväg. Vi behöver verkligen se något annat, få göra något annat, sätta oss vid dukat bord och skratta!
Det var längesen nu.
Så vi hoppas verkligen att vi kan komma iväg, det borde gå, det ska gå, men vi kan aldrig vara riktigt säkra.

Dina har lagt gårdagen bakom sig. Det spritter i benen, hon munhuggs med oss, tjuvnyper och vill busa. Hon är pigg (efter omständigheterna). Det är så härligt att se och höra. Hon hanterar alla dessa gifter som hon får så otroligt bra.  Jag är så fascinerad över hur stark hon är.
Att hon inte ligger däckad konstant?
Att hon inte havererar?
Att inga andra funktioner stänger ner?

Hon mår relativt bra faktiskt. Hon har varit så mycket mer på förskolan än vi kunde drömma om under förra året. Hon bara kör på. Hon är med.
Hon får cytostatika fyra veckor av sex och ändå så orkar hon så mycket och är så stark. Hon mår så bra hon bara kan just nu.

Detta innebär ju att vi skulle kunna vila lite.
Vara i nuet, känna tacksamhet och njuta lite över att hon mår så pass bra.
Men icke.
Att vara i nuet är en konst jag inte bemästrar i detta emotionella kaos.
Att känna tacksamhet när min dotter har cancer känns som ett hån.
Att njuta lite över att hon mår så pass bra är kanske lite enklare, men jag kan inte släppa känslan av att vi lever på lånad tid.
När kommer nästa slag i bakhuvudet?
Det låter kanske orimligt. Min psykolog förklarade det med en kurva.
Vi har toppar med yttre, faktiska hot (Dina mår dåligt eller vi får negativa besked) där kroppen har ett enormt stresspåslag. Däremellan, när det är lite lugnare och jag skulle kunna vila, som nu, så hinner hjärnan med att tänka på ett annat sätt.
Vad händer vid ett worst case scenario?
Hjärnan svarar på detta tänkta, inre hot, på samma sätt som det faktiska yttre. Samma stresspåslag, samma påfrestning.

Men tänk inte så då kvinna!
Vill jag säga till mig själv…
Säger jag till mig själv…
Men det är inte så enkelt. Jag kan inte bara stänga ute de tankarna, hur negativa de än är för mig så är de ändå rimliga.
Jag vet att detta inte är nyttigt men det är så min hjärna fungerar i just denna krissituation som vi befinner oss i nu. För om jag väl visste att om jag tänker positivt så kommer det här att gå bra. OM det skulle läka Dina…. om det skulle kasta ut allt vad cancer heter ur hennes kropp… då skulle jag släppa allt… in a heart beat, på ett ögonblick.

Visst skulle en positiv attityd göra mera gott för mig, det förstår jag med.
Jag förstår och skulle gärna lyckas med det. Men om jag i alla andra lägen kunnat sortera i mina tankar, ta bort sånt som inte är bra för mig, vända negativa bilder till positiva, lägga bort jobbet när jag kommer hem etc.. så fungerar det inte nu. Jag har varit fruktansvärt bra på att styra mina tankar, på senare år (det har inte alltid varit så). Så det är inget nytt för mig att det är mer hälsosamt för mig att tänka positivt. Tvärtom. Jag har applicerat det många gånger.
Men nu är det som att stöta huvudet i en vägg. Hur mycket jag än försöker så fungerar det inte. Hjärnan svarar inte.
Hotet och oron är så mycket större och starkare än den kraft jag kan uppbringa till att tänka positivt. De är helt oproportionerliga.

Jag älskar Dina så makalöst mycket.
Vi kämpade så länge innan hon kom till oss. Jag proppade mig full mediciner och hormoner.  Vi längtade och vi grät.
Sen lyckades vi, med en hel del hjälp, och jag bar henne i nio månader, födde henne och till slut var hon här. Vårt första lilla pyre.
Vår Mummel.
Tanken på att förlora henne…

Det är ett faktiskt, fysiskt slag i magen att ens uttala de orden.
Alla positiva tankar och målbilder i världen kan inte sudda ut den oron.

Men det här är min baksida.
Ni är på insidan av min hjärna just nu.
För dessa tankar är jag väldigt noga med att inte förmedla till Dina.
Hon, Majken och Annie lever fortfarande på min framsida, där jag är glad, positiv och sorgfri.
Jag kommer nog inte kunna komma undan mina mörka tankar utan får förlika mig med att de finns där.
Jag kommer dock vara väldigt noga med att aldrig låta mina barn följa med mig dit. Dit går bara jag.