Dagarna har sprungit iväg. Vi har levt på de goda resultaten från innan jul, känt oss mer förhoppningsfulla än på länge.
Så smått börjar ändå vardagen infinna sig igen. Julen städas undan och ersätts av en kraftig längtan efter våren. Efter ljus, värme och grönska. Den kommer ju låta vänta på sig i många månader än, det vet vi, men det är likadant varje år för mig och många andra.

Dina mår helt ok, oftast bra, ibland dåligt. Vi är redan i slutet av nästa cykel med två kurer avslutade. Nu är det en till cykel innan det är dags för nya undersökningar och nya resultat, för övrigt samma vecka som bebis nummer tre är beräknad. Det kan bli en händelserik vecka minst sagt…
Dinas fysiska status har inte ändrats märkbart de senaste månaderna.
Som jag skrivit tidigare så lider hon av sina mediciner, inte sin sjukdom.
När en taxi hämtade upp oss från sjukhuset så frågade en lite för pratsam chaufför om han, det vill säga Dina, var sjuk? Jag tänkte ju såklart att om han inte fattar det, när vi har ett sjukresekort och blir hämtade på akuten, inte kan vara särskilt smart.
Dina var helförvirrad, vem är sjuk mamma?
Hon tycker fortfarande synd om andra som har feber och ont i örat, de är ju sjuka.
Hon har cancer, det kan hon säga, men hon är inte sjuk.
Hon får dumma mediciner som hon inte tycker om, måste sätta nålar och spendera massa tid på sjukhuset, men hon är inte sjuk.
Cancer är något hon har, men som tur är har hon inga andra referenser än så. Det är otroligt skönt att veta som förälder. Det sparkar oss i rätt riktning om vi har dåliga stunder.

När vi är inne i en positiv fas är behovet att skriva för mig inte lika starkt.
Då vill jag tänka bort sjukdomen så mycket jag bara kan och omfamna den sköna känslan.
Dessutom fick jag lite kalla fötter efter mitt förra inlägg. Är jag för ärlig? För rak?
Jag vet att jag kan vara det. Har svårt att förställa mig, har alltid avskytt att spela teater och haft svårt med kallprat för att vara trevlig. Jag säger vad jag tycker och känner och funderar inte alltid över hur det tas emot.

Jag tänker säga hej och gillar han det inte så får han låta bli.
Lilla My

Ett citat från Mumintrollen har alltid spelat i mitt bakhuvud, de ska träffa kungen och alla är så oroliga för vad de ska säga till honom.
Ungefär så har jag ofta resonerat, även om jag lärt mig bli mer diplomatisk med åren.

Men ibland känns det i alla fall som om jag kräks ord. De bubblar och pyr inom mig, får mig att må illa. De måste bara ut. Alla ord måste bara ut!
Blir de kvar en sekund längre så förpestar de hela min kropp och det känns som om jag ska svimma. Sen när de väl är ute så är det som om de är avdramatiserade, de är inte mina längre. Jag har lagt över dem på andra, på er. De förlorar sin kraft och kan inte förgöra mig på samma sätt. Jag har fått dem ur mig. De är allas.
Genom att göra det så blottar jag mig totalt. Det är en otroligt läskig känsla, men jag har nog kommit fram till att jag inte har något val. Visst hade jag kunnat släppa ut dem, men behålla dem för mig själv. Låta dem förbli mina privata tankar.
Men jag känner att i det här läget så vill jag dela dem med er, även om det är skitläskigt.
Jag ångrar mig nästan alltid när jag tryck på ”publicera” här på bloggen. Jag släpper mina innersta tanka fria och vet inte var de landar. Samtidigt som det är skönt att dela med sig så känner jag mig än mer sårbar.
Men det får mig att må bättre, att kräkas lite och lätta på trycket, och om jag då blottar mig genom att göra det så är väl det inte hela världen. Det är ju bara känslor och de är inte farliga, även om det ibland kan kännas så.
Och gillar man det inte så kan man ju alltid låta bli…

Pysselverkstad och härliga långpromenader ger extra kraft!

Men trots nya krafter, goda besked och ständiga påminnelser om vad som verkligen är viktigt i livet så kan vi inte låta bli att vara lite bittra över att vi satt i väntrummet (på grund av platsbrist…) och fick cytostatika när vi egentligen skulle legat på en strand i Thailand…
En resa vi såklart fått avboka för länge sedan men så gärna hade kommit iväg på. Våra kroppar skriker efter sol, värme och avkoppling.
Våra hjärnor skriker en dag i taget…

Spänd förväntan inför Disney on Ice i Globen och en härlig vinterdag på isen!

Vi började Nyårafton hemma i lugnets vrå, Dina hade önskat fisksoppa och chokladfondue, tyvärr blev det feber och en tur till akuten istället…
Men efter några timmar och lite prover kunde vi vi tio i tolv sätta oss i en taxi hem.
När klockan slog tolv sa jag i tanken fuck you till 2014, kramade om Dina, sa att jag älskade henne och så tittade vi på fyrverkerierna från taxifönstret under tystnad.
Där och då var det allt jag behövde.