I början av augusti förra året genomförde vi tillsammans med gruppen Fair Trade Runners ett löpevent till minne av Dina för att samla in pengar till HOPE. Ni var då cirka 300 personer som slöt upp med oss i Runbyspåret, sprang, gick, strosade, drog barnvagn, fikade, lekte och umgicks. Den dagen fick vi ihop ytterligare … Fortsätt läsa Till minne av Dina -För HOPE
cancer
Om att våga vilja
Jag har tagit semester från skrivandet, halvt ofrivilligt och halvt frivilligt. Det ges inte lika mycket tid till vare sig tänkandet eller att sitta ner och skriva när barnen är lediga. Sen kände jag att jag behövde släppa taget om detta en tid för att förhoppningsvis kunna landa i något slags lugn. Det har gått … Fortsätt läsa Om att våga vilja
Livet i obalans
Balansen i tillvaron. I livet. Tänk vad viktig den är. Hur svår den är att finna. Hur lätt den är att tappa. Så avgörande för hur jag mår. Den senaste tiden har jag tappat den. Det har varit så intensivt igen i flera veckor, i kroppen och i tanken. Alla känslor och minnen har inte … Fortsätt läsa Livet i obalans
Det var en gång…
Så har vi överlevt det första året utan Dina. Det gick. På något outgrundligt sätt så gick det. Ett andetag i taget, en fot framför den andra, så överlevde vi. Alf Henriksson sa en gång att dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak. En hisnande sanning. Nu börjar år två. Hur många … Fortsätt läsa Det var en gång…
31 536 000 sekunder
Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta. Ett år. Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent. Ett år sedan … Fortsätt läsa 31 536 000 sekunder
Skicka vidare
28 maj 2017. Ett år sedan Dina dog. Vår värld har blivit mörkare och tyngre, svårare att hantera och förhålla sig till. Hur kan vi leva utan Dina? Hur vill vi leva tillsammans? Vad vill vi göra med våra liv? Så många frågor som är långt ifrån svar. Det är vårt läge just nu, och … Fortsätt läsa Skicka vidare
Det kroppen minns
Jag ger upp. Jag ger mig. Jag VILL INTE! Vill inte, vill inte, vill inte. Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam. Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar … Fortsätt läsa Det kroppen minns
11 månader
Du vet den där känslan när du har någonting framför dig som du verkligen inte ser fram emot. Något du gruvar dig för och helst skulle undvika för att det känns så jobbigt. Det kanske är ett tandläkarbesök, ett lönesamtal, en anställningsintervju, ett bråk med en familjemedlem eller vän som du vet att du måste reda … Fortsätt läsa 11 månader
Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När … Fortsätt läsa Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
Om svaret på frågan jag inte velat ställa
Det känns som om det har hänt något. Det konstanta kaoset inombords har mojnat lite. Livet har letat sig in lite oftare och lite längre stunder. Långsamt och varsamt närmar jag mig det liv som jag har kommit att älska och hata så innerligt. Fortfarande finns det ett visst inre motstånd från mig själv att … Fortsätt läsa Om svaret på frågan jag inte velat ställa
Dinas bok 