November. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande. Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat … Fortsätt läsa Novemberdis
Astrid Lindgrens barnsjukhus
Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
För väldigt länge sedan. I en tid som känns som en hel livstid sedan hakade jag och min vän Kajsa upp oss på ett ordspråk, som väl egentligen inte är ett riktigt sådant, men vi tyckte att det passade oss utmärkt just då. "Le och var glad ty det kunde vara värre, och jag log … Fortsätt läsa Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
Fritt fall
Det har varit en helvetesvecka. Värre än den där påskveckan för ett halvår sen då allt började. Tisdagen blev lång. Dinas kropp samarbetade inte och allt var jobbigt, för henne i första hand såklart men också för oss. De skulle sätta vanlig PVK, dvs infart i arm eller hand, iom att man inte kan ge … Fortsätt läsa Fritt fall
Syrebrist
Jag har just kommit ut från ett varmt och mörkt sovrum. Legat bredvid Majken, så nära det bara går, hört hennes tunga andetag, känt dem mot min kind, känt hennes mage röra sig rytmiskt upp och ned. Försökt bara vara där och då. Stänga ute allt annat. Velat ligga kvar och aldrig mer gå upp. … Fortsätt läsa Syrebrist
Livet händer
Det blev precis som det blivit de andra gångerna efter cytostatika. Förra tisdagen kom febern och vi åkte in till akuten på kvällen. Ytterligare en kväll och natt på en brits, med en varm och medtagen Dina i knät. Att sätta nål i hennes port är aldrig kul, men ännu jobbigare vid midnatt när hon … Fortsätt läsa Livet händer
Denna dagen – Ett liv
Ja så sa väl Farbror Melker. Jag känner mig inte så lik honom i övrigt men just där prickar han in det. Denna dagen - ett liv. Idag, imorgon, igår och alla andra dagar de senaste fyra månaderna. Idag har det gått exakt fyra månader sedan vi fick veta att det var en elakartad tumör … Fortsätt läsa Denna dagen – Ett liv
Ett sommarlov på två veckor
Bloggen har fått vila. Vi har försökt koppla bort sjukhusvärlden så gott det går under de senaste två veckorna. Vi har väntat på besked från kirurger, patologer, onkologer och forskare. I det mellanrum som uppstod har vi försökt göra sånt man ska när det är semester och sommarlov. Vi har varit i Gävle/Furuvik och tittat … Fortsätt läsa Ett sommarlov på två veckor
Tro Hopp och Kärlek
Dagen för operation närmar sig och vi pendlar mellan en total oro och en fightingkänsla som aldrig varit större. Värdena har de senaste dagarna legat kvar på samma nivåer, bra grundvärden men högt crp och återkommande feber varje eftermiddag och kväll. Vi har varit inne varje dag för provtagning och antibiotikadropp, men de hittar inget … Fortsätt läsa Tro Hopp och Kärlek
Ropa aldrig hej
En timme efter mitt senaste inlägg fick Dina feber. Den var svajig, upp till 39, ner till 37,8, upp igen... i vanliga fall ska vi ju alltid åka in om den kommer upp till 38,5, men läkaren tyckte att hennes värden är så pass bra att febern inte var oroande, antagligen bara en reaktion på … Fortsätt läsa Ropa aldrig hej
Tillsammans orkar vi
Den stora tröttheten slog till. Lamslog mig och förintade all inspiration och lust att skriva. Vi har varit flera vändor inne på sjukan, för provtagningar, på akuten för mera feber och på avdelning Q84 för den "efterlängtade" kuren som blev uppskjuten pga infektioner. Fram och tillbaka, packa ner och packa upp, välja pysselsaker, koordinera matlådor … Fortsätt läsa Tillsammans orkar vi
Dinas bok 