Vi har vilat i en vecka från allt vad sjukhus heter. Det har varit fantastiskt skönt och väldigt nödvändigt för oss alla. Dina har förvisso tagit sina vätskedrivande mediciner morgon och kväll och vägt sig, men det är verkligen en piss i Mississippi. 3 tabletter på tungan och några klunkar vatten, tack och hej. Klart. … Fortsätt läsa Myrsteg och sjumilakliv
Vätskan fortsatte rinna i dränagen även efter att den ena slangen byttes förra fredagen. Det blev dock mindre och mindre. Vätskan i Dinas vävnader var dock kvar trots intensiv behandling med vätskedrivande. Dagarna bestod i mångt och mycket av att kolla hennes vikt, blodtryck, blodvärden och andning. Däremellan pysslade vi, hela rummet var fyllt av … Fortsätt läsa Tålamod en dygd?
Vi lever i en konstig värld just nu. Ännu konstigare än den brukar vara. Dina har snart legat inne i två veckor och där står tiden liksom still. Det händer massor av grejer såklart, blodprov/ blodtryck/ temp/ vikt/ puls/ andningsfrekvens tas med ojämna mellanrum, vätska in och vätska ut ska redovisas, träna hos fysioterapeuten, pyssla … Fortsätt läsa Att vara där man är
Dina är fortfarande kvar på sjukhuset. Hon kämpar som bara den dag som natt och hennes kropp jobbar tyvärr lite väl mycket mot henne istället för med henne. Det rinner fortfarande vätska från lungdränaget och det vi väntar på är att det ska gå under 100 ml på ett dygn. Det har minskat för varje … Fortsätt läsa Själsligt slitage
Ytterligare en dag är snart till ända. Imorse vaknade en sargad familjen Persson. Natten bjöd inte på så mycket sömn som vi skulle behövt. Det är mer regel än undantag numera. Annies feber höll i sig, och gör det fortfarande, och Majken hostar som en galning. Jag försökte hålla dem båda nöjda och inte väcka … Fortsätt läsa Långa dagar – långa nätter
Jag hatar det här. Jag hatar hatar hatar det. Allt med det. Allt. Men mest av allt hatar jag att se min älskade Dina så trött, ledsen, medtagen, svullen och ansträngd i varje liten centimeter av hennes kropp. Jag hatar att jag fortfarande behöver torka så många tårar. Att det som ska hjälpa henne bryter … Fortsätt läsa Verkligheten med barncancer
"...det är ljus över stränder och näs. Och omkring mig står den härliga skogen så grön bakom ängarnas gungande gräs..." Jag trivs verkligen med att vara hemma i Sverige på sommaren. Denna sommar har det svurits lite för jämnan över vädrets icke-vara, instagram har fyllts med bilder på regn, moln och varma jackor. Antingen har … Fortsätt läsa Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…
Jag och vädret är rätt lika för tillfället. Det regnar och blåser kallt ena stunden för att senare spricka upp och bli strålande sol. Väldigt vanligt för att vara svensk sommar, förutsägbart oförutsägbart. Jag har börjat vänja mig vid detta schizofrena liv där känslorna skiftar snabbt mellan högt och lågt. Där minsta lilla detalj kan få … Fortsätt läsa Kära (offentliga) dagbok
Idag åkte så äntligen gipset av! Som vi har längtat. Självklart känns det jättekonstigt för Dina, hon vill inte gärna stödja på det alls. Det kommer ta lite tid och det blir en till utmaning att pressa henne till det, men det måste bara göras. Förhoppningsvis är hon tillbaka relativt snart så hon kan känna … Fortsätt läsa Free at last…
Det har varit varmt! Äntligen, hade jag sagt för ett par år sedan, men med små barn är det svårt tycker jag. Små barn som är rödlätta och känsliga i hyn, Annie som inte ska vara i solen alls och som blir extra svårsövd när det är varmt och klibbigt och så Dinas gipsade ben, … Fortsätt läsa Värmeslag
Dinas bok 