Free at last…

Idag åkte så äntligen gipset av! Som vi har längtat. Självklart känns det jättekonstigt för Dina, hon vill inte gärna stödja på det alls. Det kommer ta lite tid och det blir en till utmaning att pressa henne till det, men det måste bara göras. Förhoppningsvis är hon tillbaka relativt snart så hon kan känna sig lite fri, röra sig dit hon vill utan att vara beroende av att vi ska köra henne i rullstol, lyfta henne till toalett eller hämta något att dricka.

wpid-img_20150706_100238.jpgHon fick behandling igen i måndags och jag kunde vara med precis som jag hade önskat. Det var full bemanning på hemmaplan så jag kunde lugnt åka iväg och fokusera på min äldsta dotter.
Det kändes lite konstigt att vara tillbaka. Att se alla korridorer, gula väggar och tafatta tavlor. Alla försök till att göra dessa ogästvänliga rum till något som liknar en miljö som barn vill vistas i.

wpid-img_20150706_121755.jpgDet mesta var sig likt. Lustgas för att sätta nål i porten, lite gråt över detta ofrånkomliga faktum, lite mutor för att lugna, lite extra gråt bara för att mamma var med igen och det var länge sedan sist…
Ta prover, ge förebyggande mediciner, koppla på dropp och sedan den eviga väntan på att dessa gifter ska få göra sitt. Förstöra det som ska förstöras i hennes kropp. Söndra och härja för att vi ska komma närmare målet.
Jag vänjer mig dock inte vid att se henne sitta där. Tung, sammanbiten och avstängd. Man får locka fram henne, långsamt och försiktigt. Ett skratt sitter långt inne och kommer enbart om man lyckas komma runt hennes försvar en kort kort stund. Efter alla månader har hon byggt upp ett försvar som är svårt att rucka. Jag kan bocka av ganska många av vanligt förekommande försvarmekanismer, regression, humor, dagdrömmeri, förskjutning, bortträngning och förnekelse. Det är bra. Hon behöver alla strategier hon kan för att ta sig igenom detta. Det är bara ytterligare ett hugg i mammahjärtat att hon ska behöva ta till dem.

Hennes biverkningar har dröjt kvar längre än vad de brukar. Hennes kropp kommer ju inte riktigt igång som den brukar när hon suttit i rullstolen, den vaknar som inte till, aptiten försvinner helt och hållet, hon vill inte dricka och alla cellgifter som behöver spolas ut och försvinna från henne samlas kvar och fortsätter besvära henne. Förhoppningsvis så vänder det nu när gipset är borta och hon kan börja röra sig igen.

Älskade tappra Dina, nu ska vi ta sommarlov på riktigt! På lördag åker vi iväg (om än med avbrott för ny behandling, men ändå), du ska få miljöombyte, bada och leka med kompisar. Som vi längtar!
Sommaren 2015 här kommer vi!
wpid-img_20150703_204120.jpg

Annonser

5 reaktioner på ”Free at last…

  1. Tack DIna o Malin för att ni med bild o ord beskriver en verklighet som vi behöver påminnas om !
    Och om det finns ngn vädergud så ber vi att hen förstår att det är färdigvattnat nu !! Men i er familj kanske ni inte bryr er så mycket om vädret -ni har lärt er att se o njuta av ”alla solstrålar” som tränger fram bakom molnen.
    kram Dinas kusiners farmor

    Gilla

  2. Hittade denna blogg av en slump… Så starkt skrivet dina tidigare inlägg och detta. hjärtat känner av din styrka och din familjs. Blir alltid lika chockad när jag rörs starkt av främlingar. Önskar er en fortsatt trevlig sommar!

    xx Felicia

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s