Vi kämpar fortfarande för att samla in pengar till HOPE. Efter över två år i barncancervärlden känns det omöjligt att bara lämna den för att Dina dött. Det är ju den som ändrat hela vår värld och lämnat bestående men och förändringar i oss själva och vår familj. Nästan varje dag får ett barn i … Fortsätt läsa Bagarhjälpen för HOPE!
Uncategorized
Om människors möten
Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men … Fortsätt läsa Om människors möten
En fladdrande låga
Jag överlevde fram till tolvslaget. Då orkade jag inte längre. Orkade inte fokusera. Orkade inte tänka positivt. Orkade inte hålla ihop. Det var som om all ångest i 2016 drog ihop sig till ett svart moln i mig. Alla ögonblick blixtrade framför ögonen. Smällde som raketer i mitt inre. Jag brakade. Jag var tacksam att … Fortsätt läsa En fladdrande låga
Ett bättre nytt år
Snart är de över, de här dagarna som brukar vara våra sköna familjedagar. Vi har tagit oss igenom dem. Jag bestämde mig att målet för mig själv var just det, att ta mig igenom dem, och att göra dem så bra de bara gick för barnen. Jag tycker att vi lyckades. Julen blev så bra den … Fortsätt läsa Ett bättre nytt år
Om att vända blicken inåt
Julen står för dörren. Aldrig någonsin tidigare har jag känt en sådan stark önskan att bara lägga dessa dagar bakom mig. Målet är att överleva dem och att Majken och Annie har det så bra de bara kan. Allt annat skiter jag. Eller tror jag i alla fall. Inbillar mig. Jag tänker så, att detaljerna … Fortsätt läsa Om att vända blicken inåt
Lucia och ett annat Jag
Snön har kommit på besök igen och bäddat in världen i ett mjukt och ljust lugn. Naturen räddas från allt det grå och allt blir vackert. Vi smyger upp i mörkret, tänder ljus och tar frukosten framför Luciatåget på TVn. Som vi brukar. Annie och Majken är förväntansfulla, det är spännande att få dricka varm … Fortsätt läsa Lucia och ett annat Jag
Alltings ambivalens
Tre veckor sedan jag skrev sist. Höst har blivit till vinter och miljontals av tankar har hunnit snurra några varv i min hjärna. När jag kände att Dinas födelsedag började närma sig var det som om kroppen slog av alla känslor. Jag var som i trans. Hade ett lite sjukligt, perfektionistiskt drag att fixa ordning … Fortsätt läsa Alltings ambivalens
5 månader utan Dig
Känslor är sällan, om aldrig, endimensionella. Av den enkla anledningen att vi människor inte är det. De är alltid en blandning av många olika känslor och vi klumpar ofta ihop dem och kategoriserar dem under den mest framträdande känslan. Du är aldrig bara arg, den grundar sig kanske i en känsla av förväntan, kärlek eller … Fortsätt läsa 5 månader utan Dig
Kaos. Bara kaos.
Kanske kommer detta inlägg göra dig lite orolig, om du orkar läsa klart. Jag brottas med hur pass mycket jag ska skriva här. Hur ärlig jag ska vara. Hur privat jag ska vara. Men jag har kommit fram till att jag fortsätter behöva detta. Jag behöver skriva om hur jag verkligen mår. Jag märker att … Fortsätt läsa Kaos. Bara kaos.
Utan Dinas andetag
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå om du inte ser på och genomskinlig grå vad vore jag utan dina andetag? Jag känner mig vilse. Förlorad i en gigantisk labyrint och jag hittar inte ut. Jag vet att jag inte kommer att göra det på länge. … Fortsätt läsa Utan Dinas andetag
Dinas bok 