Att vårda min sorg

Ett behov har smugit sig på igen. Ett behov av att rensa i mina tankar. Att skriva. Att bearbeta. Att vårda. Det senaste året har gått så fort, varit intensivt med en ny utbildning, ett nytt jobb och ett nytt förhållningssätt till livet. Jag tycker ändå att det har gått bra. Jag har drivits av en lust till det nya. Jag har orkat för att jag känt ett hopp om framtiden för första gången på väldigt länge. Jag har fokuserat på den känslan av ren överlevnadsinstinkt. Den har varit välgörande och är det fortfarande, men jag behöver sakta ner, ännu mer än jag trott mig göra.
Balansen i livet finns ju där tills den just inte gör det längre.
Då tappar man den och ramlar.

Jag gick direkt från min utbildning till ett heltidsjobb med hårt fysiskt arbete och tidiga morgnar. Det har fungerat, men kanske inte mer än så. Jag hade nog behövt tid för återhämtning där emellan, för att landa i allt det nya, samla kraft för att orka hålla fast vid min lust. 5 dagars semester räckte inte riktigt till, såklart, det visste jag ju.

Så när Majken nu skulle börja skolan började sorgen triggas, mer intensivt. Minnen och känslor från Dinas start och korta tid i skolan har bubblat. De har legat där under ytan, jag har svalt ner dem för att hålla ihop och klumpen i magen har byggts på.

Sen råkade jag såga mig i armen på jobbet. Inget allvarligt, men det behövdes några stygn. En kollega skulle köra mig till närakuten och när vi hittar den så inser jag att de flyttat in i barnakutens gamla lokaler på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla dessa hemska minnen, de jag inte vill komma ihåg kom tillbaka på en sekund.

Alla de gånger jag bar henne in med hög feber, alla nätter på svettiga britsar, alla nålar som skulle tryckas in i hennes lilla bröst, alla värden jag memorerade, alla fighter för smidig vård, alla tårar, all ångest, allt mörker och alla lysrör. Natten i akutrummet efter hjärnblödningen när jag trodde att hon skulle dö. Dagen då vi lämnade sjukhuset för sista gången och aldrig mer kom tillbaka.
Förrän dagen i förra veckan när jag sitter med ett sågjack i armen och inser att jag måste gå in igen.

Jag grät. Fick svårt att andas. Försökte djupandas mig igenom en panikattack. Samlade mig och gick in. Samma bruna kalkstensgolv. Samma skyltar på dörrarna. Samma tryckande stämning. Jag fick rum nr 9. De hade målat över barnbilderna på väggarna och britsen som tidigare var röd var nu lila, annars var det sig likt, inga fönster och ett envist lysrör i taket. Jag hade varit här inne förut med Dina, jag minns att vi läste böcker för att fördriva tiden innan hon somnade svettig på min höggravida mage. Det var även samma rum som när vi kom in med ambulans med Annie efter hennes feberkramper.
Sköterskan undrade om jag var ok. Jag kunde inte bry mig mindre om såret i armen, men lyckades ändå svara ”nej, jag är inte ok”. När jag berättar varför blir allt verkligt igen. Det är något med att säga det högt som förstärker känslorna.
Dina var sjuk och Dina dog. Det är mitt livs värsta sanning.

När hon går ut och stänger dörren kommer nästa attack. Jag är instängd i detta rum. Allt är så tyst men jag vill bara skrika. Gråt och hulkande som inte tar slut. Jag ringer Anders. Hans röst lugnar mig. Han förstår. Han vet. Han har också suttit här så många nätter. Känt samma ångest som jag. Jag börjar andas igen. Försöker distrahera mig. Någon timme eller två går, jag har inte ätit och behöver höja blodsockret. Jag får tillåtelse att gå och köpa mig en macka. Caféet ligger kvar på bottenvåningen. Jag sneglar in mot Fågelgången som leder fram till hissarna mot avdelningarna. Mot Q84, barnonkologen. Det är som att snegla in mot helvetet om det hade funnits ett sådant. Jag vill bara vända om, men jag behöver mat.

Så kommer läkaren in för att sy. Hon plockar fram det hon behöver på bordet. Ljudet av metall mot metall. Ljudet av plåster och förband som öppnas. Doften av sårtvätt. Syret försvinner igen. Jag blir svimfärdig.
Är du ok? – Nej jag är inte ok”.
Jag blundar och tårarna rinner ljudlöst ner för kinderna.
Jag är inte ok.

Jag får skjuts tillbaka till kontoret. Lyckas ändå köra hem. Krashar i soffan. Dagen efter är jag ledig för det är upprop för Majken, fler känslor, fler triggers. Sen tillbaka till jobbet, en intensiv (men förvisso rolig) helg och så mer jobb. Sen pang! Ett hårt slag i solarpexus. Total likgiltighet. Kroppen stänger av, vill inte mer. Kan inte mer. Skriker till mig att pausa. Jag ligger i soffan och tittar på filmer och bilder av en annan tid. När Dina var liten, när vi busade, när hon skrattade. Jag har sett dem så många gånger. Det gör mig arg. Jag tittar på dem och letar efter en ny liten detalj som jag kanske missat. Jag hittar inget.

Jag åker till graven. Plockar bland blommorna, borstar av stenen, kollar i brevlådan. Sitter där i två timmar. Viskar allt jag vill säga henne i mina kupade händer och blåser sen iväg dem. Svär över att jag behöver ha en monolog med min äldsta dotter. Hon ska ju prata tillbaka. Men allt är tyst.

Jag borde sett det komma. Jag borde känna min sorg lite bättre vid det här laget. Att den är som mitt fjärde barn. Att den behöver utrymme. Inte bara när den skriker. Den är som ett spädbarn som behöver få sina grundläggande behov tillfredsställda. Den behöver tid, kärlek, sömn, mat och närhet.
Mitt sorgebarn behöver kontinuerlig omvårdnad.
Om den inte får det så gallskriker den.
Jag gör mitt bästa för att trösta.

Annonser

5 reaktioner på ”Att vårda min sorg

Lämna ett svar till Ami Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s