Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor. Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall? Det har varit konstiga dagar. Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän … Fortsätt läsa En slags vardag
Det har blivit September. September som är barncancermånad. Det innebär att det under september görs en extra insats för att sprida kunskap kring barncancer och samla in mer pengar för att stötta drabbade familjer och finansiera forskning. Det är ju såklart jättebra med ökad uppmärksamhet och ett ökat ekonomiskt stöd, på alla plan. Allt behövs. … Fortsätt läsa Dela ett skratt och dela en sorg
Vi har vilat i en vecka från allt vad sjukhus heter. Det har varit fantastiskt skönt och väldigt nödvändigt för oss alla. Dina har förvisso tagit sina vätskedrivande mediciner morgon och kväll och vägt sig, men det är verkligen en piss i Mississippi. 3 tabletter på tungan och några klunkar vatten, tack och hej. Klart. … Fortsätt läsa Myrsteg och sjumilakliv
Jag hatar det här. Jag hatar hatar hatar det. Allt med det. Allt. Men mest av allt hatar jag att se min älskade Dina så trött, ledsen, medtagen, svullen och ansträngd i varje liten centimeter av hennes kropp. Jag hatar att jag fortfarande behöver torka så många tårar. Att det som ska hjälpa henne bryter … Fortsätt läsa Verkligheten med barncancer
"...det är ljus över stränder och näs. Och omkring mig står den härliga skogen så grön bakom ängarnas gungande gräs..." Jag trivs verkligen med att vara hemma i Sverige på sommaren. Denna sommar har det svurits lite för jämnan över vädrets icke-vara, instagram har fyllts med bilder på regn, moln och varma jackor. Antingen har … Fortsätt läsa Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…
Som för så många andra så är en av Dinas stora idoler just nu Elsa i filmen Frost. Hon spelar låtarna på högsta volym hemma och i bilen, hon har en Elsaklänning, tröjor, halsband (visst är det äkta diamanter mamma?) och en peruk (som dock inte blev så populär som vi trott då den bara sitter … Fortsätt läsa Let it go…
Är det någon av er som läser detta som kan hjälpa mig att komma i kontakt med en psykolog som har erfarenhet av barncancer? Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att hitta rätt. Barnonkologens psykosociala hjälp är bristfällig, minst sagt. Jag har pratat med en kurator några gånger men det känns … Fortsätt läsa Ett rop på hjälp
Det blev tyst här. Det tog stopp. Verkligen. Jag mötte Väggen, den berömda, och den slog mig hårt i ansiktet. Långvarig stress och sömnlöshet fungerar bara en viss tid för kroppen, det är ju inget nytt. Jag försöker verkligen ta hand om mig, ta micropauser, träna, få frisk luft och sol, äta hälsosamt mm. Men … Fortsätt läsa Hudlös himmel
Hur mår hon? Den frågan kommer ju rätt ofta. Den är befogad såklart, men den är inte så enkel att svara på. Allmänläget skiftar, otroligt mycket. Dagsform kan vi inte riktigt gå på utan det är mer formen för stunden som ger oss ett utgångsläge. Ibland är hon pigg, dansar, springer, sjunger och busar. Hon … Fortsätt läsa Dina
Vi lägger dagar bakom oss. Jag bockar i tanken av veckor. Räknar ner. Till vad vet jag inte riktigt. Till våren. Till en dag då vårt liv ska kännas lite enklare, mer normalt. Till en dag då allt inte känns så osäkert, så overkligt. Somewhere over the rainbow... Den logiska delen av min hjärna vet … Fortsätt läsa Av längtan
Dinas bok 