Kritiskt läge

Jag kommer inte orka skriva här på ett tag utan kommer göra kortare uppdateringar på Dinas Facebooksida Insamling för fina Dinas operation.
Vi åkte in till Akuten igår då Dina sovit hela dagen. De gjorde en akut datortomografi och konstaterade på en gång en stor hjärnblödning. Vi har varit på Barnintensiven hela natten. Hon är stabil och vaknade till lite mer efter att hon fått höga doser kortison för att svälla av i hjärnan.
Strax innan sju imorse påbörjades narkosarbete inför den MR som ska ge mer information om anledningen till blödningen. Vi hoppas att det bara är just en blödning, men mest troligt är det en eller flera metastaser som brustit.
Efter MR går de troligtvis direkt över till operation då blödningen var så stor att det inte räcker med medicinering.

Allt har gått så fort och vi förstår inte riktigt vad som hänt.
Vi väntar. Vi gråter. Vi hoppas.

Här och nu och för alltid

wpid-img_20150912_153433.jpg5 dagar blev det till slut.
I fredags sövdes Dina för att biopsin skulle kunna tas på en av lungmetastaserna och för att nya lungdränage skulle sättas. Ingreppen gick bra men usch vad vi inte gillar dränagen! Nog för att de behövs, vätskan som samlas runt hennes lungor gör det tyngre för henne att andas, så att få bort vätskan är oerhört viktigt, men det är jobbigt för henne. De två slangarna som går in mellan revbenen på vardera sida gör det ju inte lättare för henne att röra sig. Hon blir framåtlutad, snedvriden och stel vilket resulterar i sekundära smärtor i rygg och leder, förutom den värk som själva slangarna för med sig.
Det enda positiva med det var att hon inte ens kände av att de tagit biopsin (de gick in från ryggen så hon såg inte plåstren heller). Då behövde vi inte prata om det där och då.

Denna gång fick vi även ett dränage from hell. Det pep. Och då menar jag inte att det pep lite sådär då och då som de vanliga droppumparna kan göra. Utan det här pep, högt och gällt, i ungefär var 6 minut. Dygnet runt! Det gick inte heller att stänga av utan jag fick sitta och klämma på slangen tills det slutade.
Det pep från att vi blev inkörda på uppvaket klockan 11 på fredagen tills att vi blev utskrivna klockan 15 på tisdagen.
Redan efter några timmar höll jag såklart på att bli tokig, som om jag inte redan var det… vid 3 på natten hade 2 överläkare och 1 läkare från Kirurgen samt 2 sköterskor från Barnintensiven varit inne ett antal gånger var för att lösa problemet. De spolade med koksalt, bytte slang och pump utan framgång. Den fortsatte pipa obarmhärtigt.
Till slut satt en av nattsköterskorna inne i vårt rum bara för att klämma på slangen var 6e minut så att jag skulle få sova lite. Helt galet.
De två kommande nätterna fick de stänga av dränagen helt och hållet för att vi skulle få vila från pipet och sova. Det var ju inte heller optimalt såklart, det var ju därför vi var där och så kunde de inte ens vara påslagna om natten.

wpid-bild-2.jpgTrots detta så har Dina tagit sig igenom även dessa dagar med bravur. Hon busar och stojar runt inne på avdelningen, kör runt på den wigglekart som finns där med mig i släptåg bärande dränagen. En rätt lustig syn, och det behövs där.
Det är ingen lätt stämning inne på en barnonkologisk avdelning. Det säger sig ju självt att barnen där inte mår bra och deras föräldrar är sammanbitna. Så även vi i omgångar såklart, men när Dina orkar vara på gott humör, när hon har bus i blicken och något lurigt i tanken, då är det bara att hänga på. Då busar vi för allt vi är värda, sprutar vatten på sköterskorna, attackerar dem med ballongsvärd och kallar dem för bajskorvar hela bunten!
Då tar vi oss igenom några minuter till.

Vi vet ännu inget mer om framtiden. Vi vet lite mer om varje tråd vi har ute, men har ännu ingen fast plan. Vi väntar på second opinions från USA. Vi väntar på utlåtande från Tyskland om det möjligt med laserkirurgi. Där var vi tvungna att börja om lite från början, då de tyckte att kvaliteten på de röntgenbilder vi skickat var för dålig. Så i tisdags fick Dina göra en ny DT, med kontrastvätska och högre resolution. De skrevs sen ut på CD och skickades igår till Tyskland med post. De har så höga säkerhetskrav att de inte vill ta emot bilderna via dropbox eller liknande vilket gör att allt tar längre tid såklart. Så nu väntar vi återigen.
En positiv sak med att vi var tvungna att göra om DTn var att vi fick veta att metastaserna inte växt ytterligare sedan den förra undersökningen för två veckor sedan. Det skänker ett litet lugn. Man kan ju annars bli lätt paranoid när man väntar och inte vet vad som egentligen sker inne i Dinas kropp.

Från läkaren i London som utför behandling med Nanoknife fick vi snabba svar och först ett besked att han kunde behandla Dina, bara för att kort efter få veta att han inte alls kunde det för att de är ett privatsjukhus för vuxna och inte behandlar barn… nåja. Tekniken finns på andra ställen har jag sett, men vet ännu inte om de tar emot barn någonstans. Vi har väl i vilket fall bestämt oss för att laserkirurgi är mer beprövat och vi hoppas att vi ska få ett ok från Passlick eller Rolle. Denna nya nanoteknik får vara steg 2 ifall laser inte fungerar.

Vi väntar såklart också på att biopsin ska analyseras. Som tidigast får vi ett besked om 2 veckor, men vi räknar med att det ska ta längre tid. Allting hittills har tagit längre tid än vi trott, så säkert även detta.

Så nu är vi det eviga vänteläget igen. Alla bollar ligger hos andra för tillfället och vi kan inte styra över mer än vårt dagliga liv. Vi hoppas att nästa vecka kan ge positiva besked så vi kan börja planera för att åka till Tyskland snart. Vi försöker förbereda bäst vi kan med läkarintyg till Försäkringskassan som man behöver vid vård utomlands och annat praktiskt som bara ska vara klart och fungera.
Jag skriver långa listor och bockar av.
Försöker organisera i en rörig värld.
Försöker kontrollera en okontrollerbar situation.
Försöker hantera ett stormigt hav av känslor.
Jag är rätt lugn för tillfället ändå. Jag känner tilltro till den plan vi har gjort, till de behandlingar vi letat rätt på och de personer som är involverade.
Ibland får jag för mig att jag lurar mig själv, att jag borde vara mer uppriven, ledsen och arg över hur allt är, men sen samlar jag mig och tänker att jag ska ta tillvara på lugnet inombords. Det gör det så mycket lättare att andas och hantera vardagen. Tids nog kommer världen att rämna igen, orken ta slut verkligheten kännas trång.
En dag i taget bara. Allt det andra, alla mörka möjliga framtidsscenarier är inte min verklighet nu (tack Elin). Det kanske blir det sen, eller så blir de det inte, men jag kan inte leva i en fiktiv verklighet utan Dina, för den är inte sann just nu.
Det är inte min verklighet.

Min verklighet just nu är förvisso ofta rätt kaotisk, ibland väldigt sorgsen, men ofta fantastiskt härlig! Där ska jag leva. Där är nuet.

Anders och jag fick komma iväg på vår första dejt på jag vet inte hur länge. Det var minst ett år sedan sist och då var jag gravid så det var inte riktigt samma sak. Igår lämnade vi barnen till massor av barnvakter, farmor, mormor, morfar, moster och kusiner stod redo för att vi skulle kunna få en kväll för oss själva! Vi åt massor av god mat och skålade i goda viner. Det behövde vi verkligen. Vår verklighet är fantastisk på många sätt men även otroligt slitsam för en relation, så detta var som balsam för två rätt sargade själar.
Vi firade att vi varit gifta i nio år.
En väldigt avlägsen höstdag för nio år sedan lovade vi att inte ta varandra för givna, att inte låta småsaker komma emellan oss, att stödja varandras drömmar, att fylla våra dagar med skratt och att älska varandra så länge vi har lust. Jag tycker vi har hållt våra löften rätt bra.
Det har inte varit en lätt resa hittills, men vi kämpar oss upp för backarna och kastar oss sen hänsynslöst nerför igen.
Det är så vi fungerar du och jag.
Det är så vi är som bäst.
Det är så vi ska ta oss igenom detta.
wpid-img_20150917_154702.jpg wpid-img_20150916_182539.jpg

Inte bakåt, inte åt sidan – framåt är allt som finns

Vi har en plan.
Den är allt vi har så nu är det stenhård fokus på den och inget annat.
Vi har inte tid att bli för emotionella, även om vi trots det faller handlöst ner i gråten om vart annat. Vi gråter om natten, på toaletten, när barnen inte ser. Men inte för länge, kan inte låta gråten förtära oss.
Vi måste rikta blicken framåt, ett steg i taget, målmedvetet och med väldigt stora skygglappar. Börjar vi tänka för mycket tappar vi fart och ork.
Det finns fortfarande mycket att göra.
Det är aldrig för sent. Det finns alltid hopp. Vi kör så det ryker. (Tack Tord, det var precis det jag behövde höra.) Vi vill inte att ni tycker synd om oss. Ja det är för jävligt alltihop, men vi behöver inte medlidande, vi behöver er hjälp att ge oss energi och jävlar anamma så vi orkar ännu mer.
Bädda inte in oss i bomull utan var vår blåslampa i rumpan istället!
Vi måste orka. Det är bara så det är.

Planen är först och främst att genomföra en biopsi på en av lungtumörerna. Det blir alltså ingen operation då kirurgerna bedömde att det blir ett för stort ingrepp när målet inte är att bota utan att få mer information. Biopsin ska alltså göras för att kunna genomföra in vitrotester på vävnaderna och se hur de svarar på olika cytostatika. Målet är också att få ut så mycket vävnad som möjligt för att kunna göra en genomsekvensering (DNA analys). Denna sekvensering som vi bråkade för att få till redan i vintras, för att inte behöva göra den när läget försämrades, men fick avslag på, har vi nu alltså fått klartecken för. Bättre sent än aldrig såklart, men det svider att läget måste vara prekärt för att det ska godkännas.
Dina har redan börjat med en av sina nya mediciner, Afinitor (everolimus), som redan gett henne huvudvärk och ökad trötthet tyvärr. De väljer att ta ett nytt läkemedel i taget för att kunna hitta rätt dosering och hålla koll på biverkningarna.

Sedan har vi kommit fram till att vi tror att det bästa alternativet vore att Dina genomgår operation i Tyskland där lungmetastaserna tas bort med laserkirurgi.
Detta har legat i mitt bakhuvud i ett års tid men inte varit aktuellt då metastaserna initialt minskade i storlek och sedan var stabila. Nu drog jag i dessa trådar på en gång och vi har kontakt med de två bästa professorerna i hela världen på detta område, Professor Rolle i Coswig och Professor Passlick i Freiburg. De har båda två lovat att titta på Dinas medicinska historia och röntgenbilder för att bedöma om detta vore aktuellt för henne.
Vi hoppas för allt vi är värda att de tror att deras behandling skulle kunna hjälpa henne.

Vi har även, med hjälp av en amerikansk kontakt, återupptagit arbetet med att få second opinions från Dana Farber Cancer Institute i Boston och MD Anderson Cancer Institute i Houston, USA. Kanske kan de sprida något nytt ljus över det hela.

Så, biopsi med in vitrotest och genomsevensering, sedan förhoppningsvis laserkirurgi i Tyskland och ny medicinering är planen.
Det är många, långa och tunga steg som måste tas, inte minst av Dina såklart.
Det gör mig skitförbannad att hon inte har något annat val än att följa med oss på denna väg, att hon kommer behöva gå igenom svåra operationer och tunga behandlingar igen.
Jag vill bara skrika och slåss. Men vad hjälper det? Ingenting.
Därför måste jag köra huvudet i väggen, fokusera på målet, stänga av känslorna och jobba metodiskt. Distansera mig. Börjar jag tänka för mycket på att detta gäller Dinas liv så svämmar ögonen över, hjärtat rusar och hjärnan kan inte tänka klart. Det hjälper inte mig och inte Dina just nu.
För att låna en väldigt berömd slogan – Just do it.
wpid-img_20150830_214535.jpg
Livet fortsätter ju.
I en ny form och med nya förutsättningar, men det vet inte barnen mycket om. Som jag sagt så många gånger tidigare, Dina vet att hon har cancer, men inte graden av allvarlighet, eller ens att den spritt sig till lungorna. Det kommer vi såklart att behöva berätta för henne nu, på något sätt, med tanke på att de måste opereras, men hon lever så mycket hon bara kan i den vanliga verkligheten. wpid-img_20150904_080417.jpgwpid-img_20150904_064304.jpgI verkligheten där man går upp på morgonen, äter frukost och åker till skolan. Där man packar gympaväskor, regnkläder och inneskor. Där man hittar på roliga saker på helgerna, rider, bowlar, fixar fredagsmys och lördagsgodis. Där ska hon fortsätta att leva och bo. Vi berättar inget vi inte måste. Det finns ingen anledning.

Vi måste fortsätta leka, skratta och busa med barnen, hur falskt glad man än känner sig ibland. Det är bara att dra på sig masken, svälja gråten och låta sig omslutas av deras glädje och sorglöshet.
Hoppas att den smittar av sig.
Hoppas att den lindrar den enorma smärtan.
Hoppas att den läker våra öppna sår.
wpid-img_20150906_132224.jpg

Dela ett skratt och dela en sorg

Det har blivit September.
September som är barncancermånad. Det innebär att det under september görs en extra insats för att sprida kunskap kring barncancer och samla in mer pengar för att stötta drabbade familjer och finansiera forskning.
Det är ju såklart jättebra med ökad uppmärksamhet och ett ökat ekonomiskt stöd, på alla plan.
Allt behövs.  Forskning behövs.  Pengar behövs. Stöd behövs.
1 av 4 barn överlever inte sin cancer.
Men helst skulle jag vilja gå och gömma mig under en sten hela september. Var och varannan affär ber mig runda upp/köpa just den varan/lägga en peng i bössan. I bilen kommer reklam som berättar om att just denna mäklare minsann ger 100 kr om du bokar en värdering hos dem och på TV byter jag kanal så fort reklamen med den blå stolen kommer.
blastolDet är hårda slag i magen varje gång.
Jag som försöker glömma vår cancervardag när jag inte är på sjukhuset blir påmind i stort sett vart jag än vänder mig.
Jag orkar inte se den där blåa stolen överallt.
Jag hatar den blå stolen.
Jag vill påminna alla andra men helst glömma själv.
Det är snart dags för Barncancergala också. Humorpriser ska delas ut. Tanken är så god, och syftet så bra. Det är också två av våra fina vänner på Kanal 5 som står bakom projektet och framför kameran. Karin och Rebecca, tack och kram till er, ni kommer att göra ett fantastiskt jobb det är jag säker på. Men det är dubbla känslor för mig.
Jag vill inte att det ska behövas en gala överhuvudtaget. Kan man inte förstå vikten av forskning och pengar utan en gala? Så tänker mitt naiva lilla jag, men jag vet att det inte fungerar så. Världen är inte sådan. Vi behöver påminnas, få jobbigheter kastade i ansiktet för att ge lite mer av vårt överflöd. Vi vill ha en gala, göra en insats och sedan stänga av.
Så fungerar de flesta av oss. Även jag innan jag var tvungen att leva mitt liv mitt i jobbigheten. Innan jag förlorade ynnesten att kunna stänga av. Cancerkanalen är alltid påslagen i min hjärna. Dygnet runt hör jag dess obönhörliga brus som bakgrundsljud till allt jag gör.
På galan ska det svenska humorpriset delas ut.
Jag läser att barn skrattar och ler i snitt 400 gånger per dag. Vuxna betydlig mer sällan, ca 15 gånger per dag. Jag undrar hur många gånger jag själv skrattar? Jag hoppas det är fler än 15, men antagligen inte.
11887084_894240247310929_1375319160_nDela ett skratt uppmuntrar Barncancerfonden och skratt är bästa medicinen står det lite överallt på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Jag vet att humor och skrattet är enormt viktigt, livsviktigt till och med, men kan ändå inte låta bli att fnysa lite.
Tänk om det vore så lätt ändå. Ibland blir jag bara arg, det känns nästan förnedrande. Ska jag skratta när Dina har cancer? Det är ju som att sätta ett bamseplåster på en brusten halspulsåder.
Men vi skrattar ju, vi gör ju det, och vi behöver det. Jag mår bra av det. Det botar inte Dinas cancer, men det gör livet lite lättare för stunden.
Vad jag vet och vad jag känner är två skilda saker. Beroende på graden av sömnbrist har jag lättare eller svårare att skilja dem åt. Lättare eller svårare att känna hopp. Lättare eller svårare att skratta.
Humor och barncancer alltså.
Tanken är god. Syftet det bästa. Formatet är svårt.
Jag får tänka att jag inte är del av deras target group. Jag är alldeles för involverad och skör för att se på detta objektivt. Jag litar på mina vänner, jag litar på att alla människor gör det de kan för att göra livet för cancersjuka barn lite lättare.
Jag ska nog inte tänka på detta alls just nu.
Vi är på sluttampen av den stora Väntan igen. Hjärnan fungerar inte alls.
Jag är bara mina subjektiva känslor och inget objektiv och vetenskapligt har en chans att ta plats. Imorgon ska vi få veta resultatet av måndagens MR och DT. wpid-fb_img_1441043026969.jpgAnders och jag är vrak som vanligt, förlista på öppet hav. Det är en outhärdlig väntan. Denna gång känns på något sätt viktigare och jobbigare än alla gånger tidigare. Dina har inte fått full dos av någon medicin på två månader. Alla varningslampor blinkar och vi försöker att inte tänka så mycket överhuvudtaget. Vi skulle verkligen behöva en stor skjuts i positiv riktning nu. Dina behöver det. Anders och jag behöver det. I dagsläget delar vi mer sorg än skratt tillsammans. Det är svårt. Vi är inte våra bästa jag kan man väl säga, inte på långa vägar.
wpid-img_20150830_170614.jpgVår vana trogen försöker vi istället fylla vår tid med så mycket aktiviteter, och skratt, som vi bara kan. Vi har varit på Gröna Lund igen, badat och fixat hemma.Jag tror det var Lasse Åberg som sa att om du går fort och ler mycket så är det ingen som ser att du är ful.  Jag försöker tänka på det, om än lite modifierat, dessa dagar.
Om jag går fort och ler mycket så är det ingen som ser att jag är ett känslomässigt vrak.Imorgon vid den här tiden vet vi förhoppningsvis mer. Tills dess ska jag försöka hinna med mina 15 skratt och se om jag kan sätta Cancerkanalen på ljudlös. Det borde ju hjälpa lite i alla fall.
wpid-2015-08-30-21.41.30.jpg.jpeg

Myrsteg och sjumilakliv

Vi har vilat i en vecka från allt vad sjukhus heter. Det har varit fantastiskt skönt och väldigt nödvändigt för oss alla. Dina har förvisso tagit sina vätskedrivande mediciner morgon och kväll och vägt sig, men det är verkligen en piss i Mississippi. 3 tabletter på tungan och några klunkar vatten, tack och hej. Klart. Som tur är har det också gett resultat. Benen är inte lika spända, ansiktet inte lika plufsigt och hon är lite rörligare. Inte så konstigt när vågen visar att hon blivit av med 3 hela kilo den senaste veckan… 3 kg lättare, det är mycket på en liten kropp. Det är fortfarande vätska kvar, men det är ett väldigt stort steg på vägen!

IMG_20150826_130121I onsdags var det så äntligen dags för skolstart! Dina har varit redo för detta länge, längtat! Och det har varit så bra för henne med allt, rutinerna, ta ansvar, känna frihet, vara hemifrån, leka med kompisar, känna sig stor, känna sig som det barn hon är.
Allt det som varit segt och problematiskt ett bra tag nu har helt plötsligt gått smidigt. Hon har gått upp själv på morgonen, kommit ut och ätit frukost i köket, tagit på sig kläder (även trosor!) och gjort sig i ordning.
Själv. Utan tjat. Hon gör allt på sitt sätt, som vanligt, men hon gör det och det är ett stort steg för oss. wpid-img_20150828_105849.jpgI onsdags kom hon upp, trött men förväntansfull, satte sig på stolen och sa mamma, alltså jag är så sjukt trött, jag bara måste ha lite kaffe. Som värsta tonåringen. Hon drack två klunkar kaffe (med mjölk) och åt två äggulor. Typiskt Dina.
Hon har känt själv att det har gått bra, att det har varit smidiga morgnar.
Jag är så otroligt stolt över henne. Hur hon hanterar stort och smått i vardagen. Hur hon är med sina vänner. Hur hon tänker och reflekterar. Hur hon hanterar allt jobbigt. Hur hon antar utmaningar. Hur hon kämpar.  Hur hon tar sig an livet. Hur hon lär mig så mycket, varje dag.
Hon börjar bli stor.

IMG_20150820_152102Även Majken har utvecklats massor. Hon pratar och pratar och pratar och pratar. Hon är en virvelvind och naturkraft. Hon är 2 år och tycker att hela världen som ligger vid hennes fötter är bara hennes, med all rätt.

Annie utvecklas så där fort som barn under 1 år gör. Det går i ett rasande tempo och alla faser avlöser varandra. Den senaste veckan har 3 nya tänder spruckit igenom i överkäken och hon har lärt sig att krypa. Det är många små steg framåt hela tiden. Det är tur att man inte fortsätter utvecklas i samma takt hela livet.

I 3 dagar nu har vi levt ett så normalt liv vi bara kommer i dagsläget.
Vi har varit tvungna att hålla tider, fixa och komma ihåg saker. Det är vi inte vana vid längre på samma sätt. Och jag måste säga att vi grejade det!
De har kommit i tid, de har haft på sig rena kläder och vi har lämnat in de papper som skulle lämnas in. Det låter kanske löjligt, det gör ni ju varje dag tänker ni kanske, men för mig just nu så känns det bra och stort att vi klarat av det. Att vi kommit ihåg allt, att vi minns hur man gör när man lever familjeliv.
Vi är trötta, Anders och jag, så in i bomben trötta och har levt i denna konstiga vardag så länge, där allt bara flyter och inget är konkret. Vi har längtat efter att ruta in vårt liv lite mer, att ha något att förhålla oss till, något som är fast och återkommande och bestämt.

Det har varit konstigt att bara ha Annie hemma de timmar Dina och Majken varit iväg. Kan det vara så här lugnt och tyst? Återigen kommer de jobbiga tankarna smygande. På måndag slängs vi tillbaka in in sjukhusvärlden igen. Sätta nål i porten, ta nya prover, narkos, MR och DT.
Hon har inte fått full behandling sedan i juni innan hon bröt benet.
Vad innebär det för förändringarna i lungorna?
Vad får vi veta under nästa vecka. Hur ser den kommande tiden ut?
Kommer läkarna byta ut hennes cytostatika? Eller kommer de inte vilja ge henne  mer just nu utan ta en paus och se vad som händer?
Kommer hon behöva operera bort en del av lungan?
Hur mycket kommer Dina kunna vara i skolan?
Hur länge dröjer det innan vi kan få njuta av alla små och stora framsteg utan att behöva oroa oss för alla bakslag?
wpid-img_20150826_230720.jpg wpid-img_20150826_213725.jpg

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…

11800448_10155838642695114_6685798440619832631_n”…det är ljus över stränder och näs.
Och omkring mig står den härliga skogen så grön
bakom ängarnas gungande gräs…”

Jag trivs verkligen med att vara hemma i Sverige på sommaren. Denna sommar har det svurits lite för jämnan över vädrets icke-vara, instagram har fyllts med bilder på regn, moln och varma jackor.
Antingen har vi haft väldig tur eller så har jag andra preferenser och/eller prioriteringar just nu, men jag är nöjd med mitt sommarsverige som det är just nu. Det är inte för varmt, inte för soligt och inbjuder inte till att hänga på stranden i flera timmar. Det passar oss nu.
wpid-img_20150714_160227.jpgTrots att Dinas gips varit borta i snart tre veckor så är hon inte tillbaka i full rörelse, inte alls på långa vägar. Vi trodde att det var gipset som hindrade henne från att bada, så verkar det inte ha varit, självklart till viss del, men det är så mycket mer med hennes kropp som håller henne tillbaka.
Den är trött. Hon är trött. Jättetrött.

Så det här mittemellanvädret gör att vår familj blir lite som alla andra.
Man hänger hemma, svär lite över regnet, leker lite i lekparken, spelar ett spel, känner lugnet, längtar någon annanstans. Så som vi är mest hela tiden…
Vädret gör oss lite mer normala.

wpid-photogrid_1438008128908.jpgVi har två härliga veckor bakom oss.
En i goda vänners lag, fylld med mat, vin, bastu och skratt.
En med familjen, fylld med mat, vin, bastu och skratt.
Ett vinnande koncept helt enkelt!
Vi har mått bra av att byta miljö, andas annan luft och prata om andra saker. Allt har varit så bra det bara kan vara just nu. Smolket i bägaren gör sig dock påmind var och varannan minut. Smolket som inte bara är gammalt vanligt smolk utan vår största sorg.
wpid-photogrid_1438008035461.jpgDina har som sagt inte varit sig riktigt lik. Hon är tung, trött och orörlig. Jag tror varken hon eller vi kommer ihåg hur hon var innan alla mediciner tog ut sin rätt på hennes kropp. När hon var en lekfull och sorgfri 4-åring, med benen fulla av spring.

Det har gått rätt snabbt nedåt efter att hon bröt benet. Kroppen har stagnerat och alla system står stilla. Hon har mycket vätska i kroppen igen och känner sig inte bekväm i sin kropp. Alla mediciner dröjer sig kvar och det tar mycket längre tid för henne att komma tillbaka någorlunda efter en kur. Det tär på mig att se henne så. Hennes svullna buk och ögon gör att hon ser så sjuk ut, vilket hon är, men det har blivit mer påtagligt. Kniven som bott i mitt hjärta sedan den där aprildagen förra året borrar sig djupare ner för varje gång jag ser vad hon inte orkar… vad hon inte kan delta i… vad hon inte vill göra… längre.

När vi varit iväg nu så påminns jag så mycket oftare än vanligt om att hon inte kan delta i leken som hon skulle vilja. Hon har inte ork och då stänger hon av, en av hennes många försvarsmekanismer. Jag tänker att det säkert är lättare för henne att ligga i soffan med ipaden och inte delta alls, än att våga sig på att vara med och sedan känna att hon inte orkar. Så fungerar vi ju ofta.
Det är lättare att inte försöka än att känna att man misslyckas. För hennes eget bästa så måste jag och Anders därför pusha henne, så att hon inte bara blir stillasittande, så att hon fortsätter känna sig delaktig, så att hon inte glömmer hur det är att vara barn. Det är otroligt jobbigt och svårt att veta hur mycket vi kan och bör ligga på henne. Hon uppfattar det som tjat, vi som kärleksfulla handlingar. Vi kan inte bara släppa det och låta henne göra som hon vill.
Hennes behandlingsschema är så intensivt och långdraget. Cancern tar inte semester och vi måste fortsätta hålla henne så stark det bara går. Jag har sagt det många gånger förut, och behöver väl inte säga det igen egentligen, men det är en utmaning utan dess like detta.
Det gör mig också så ofantligt tung i sinnet att behöva krama och trösta henne när hon gråtande sitter i sängen och skakar för att hon förstår att hon måste avbryta semestern för att åka in till sjukhuset och få cytostatika. Det ska inte behöva vara så här. Hon ska inte behöva gråta över en sådan sak.

wpid-img_20150727_223120.jpgJag blir så arg och ledsen över att det måste vara så här. Fast när mitt nya mantra nu är att jag väljer själv så har jag efter en stunds gråt samlat mig och valt att se det som är positivt istället. Som det faktum att vi faktiskt kommit iväg på lite semester överhuvudtaget, att Dina kunnat vara med en stund i alla fall, att vi andra kunnat släppa cancervärlden lite grann, att Majken fått springa barfota och slänga sig i vattnet och att jag har tre fantastiska barn som jag älskar över allt annat… Allt handlar om perspektiv och prioriteringar, vad jag väljer att se och vad jag väljer att fokusera på.

För en vecka sedan var det dags för nya röntgenundersökningar. Tänk att det redan gått 6 veckor sen sist. Det blev dock ingen MR denna gång, det är otroligt ont om narkostider, speciellt på sommaren, och nu ringde de kvällen innan och berättade att de fått in en ny patient som behövde Dinas MR-tid på måndagen. Hur frustrerande det än är så kan vi ju inget säga om det. Hon tog säkert någon annans tid när hon var ny.
Så nu blev det en DT på lungorna och ett ultraljud på levern istället.
Och så vänta. Igen. wpid-2015-07-27-16.45.12.jpg.jpeg
Vi valde den här gången att få resultaten på telefon, vi ville inte behöva lämna semestern och åka in till sjukhuset för en timmes läkarsamtal.
Så när Dr Niklas väl ringde sprang vi in i vår lilla stuga och stängde dörren.
Vi satte semestern på paus.
Andades och lyssnade. Precis som det brukar.
Tänk att det blir rutin över något sånt här också, att få besked om ens dotters liv.
Absurt.
Rutin, men ändå alltid lika jobbigt.

Beskeden fortsätter dock vara stabila.
Levern är fortsatt ren!
Förändringarna i lungorna är fortsatt oförändrade!
Däremot har hon mycket mer vätska i lungorna. För sex veckor sedan hade hon 1 1/2 cm i högra lungan. Nu visade undersökningarna 5 cm i den högra och 3 1/2 i den vänstra. Det förklarar mycket av hennes andfåddhet och trötthet. Det är något som vi måste få bukt med, det är självklart inte bra för henne, och kan komma att sätta käppar i hjulen om det inte blir bättre.
Så där ligger fokus för tillfället. Vi fick självbehandla henne med vätskedrivande medicin två gånger om dagen under förra veckan, men en ny lungröntgen igår visade att inget ändrats tyvärr. Så det blev en lång dag för Dina och Anders igår.
12 timmar på en underbemannad barnonkolog. Segt och jobbigt.
Efter röntgen fick hon ett 4-timmarsdropp med albumin, som väldigt kortfattat är ett av kroppens egna protein och ska hjälpa henne att bli av med en del av vätskan. När det hade gått klart så skulle de vanliga droppen av cytostatika och antikroppar gå och sedan nålen tas bort innan de kunde åka hem.
Vid halv tio var de hemma igen… natten var orolig och fylld av illamående och kräkningar.
Varje dag är en kamp, vissa tyngre än andra.

Bra eller dåligt väder. Semester eller inte semester. Det spelar liksom ingen roll. Det är bara kulisser, bakgrundsljud till det enda som egentligen betyder något, Dinas kamp för att få vara barn igen.
wpid-img_20150727_223035.jpg wpid-img_20150727_222929.jpg

Mänsklig matematik

En timme, en minut,
här står tiden still…

Tid är fascinerande.
Hur man upplever den och vilken mening man fyller den med. Hur kan tiden ibland gå så snabbt? Och ibland så ofantligt långsamt? Den är ju obönhörligt stabil, Tiden. Den går, hur gärna man ibland vill stanna den eller skynda på den.
Jag vet att jag tidigare skrivit att jag ibland känner mig som om jag är mitt i stormens öga. Allt snurrar runt mig, i en rasande fart, saker händer, barn skriker, vuxna pratar, bilar åker, vuxna skriker, mat lagas, barn pratar och tvätt hängs. Allt är aktivt, hela tiden 100%, samtidigt som kärnan inne i mig är helt stilla. Helt tyst. Helt fokuserad. Blicken på målet.

Målet är tydligt, en frisk Dina som får leva ett långt och lyckligt liv, men vägen dit är osäker.
Inget garanterar att vi når målet.
Ingen vet om.
Ingen vet hur lång vägen är.
Ingen vet hur lång tid detta kommer att pågå.
Ingen vet hur stor chansen är att vårt mål blir sant.

Vi har tidigare bett om att inte få några prognoser av läkarna. Vi har inte velat hänga upp oss på siffror. Inte velat höra, vetat att chanserna rent procentuellt inte sett jättepositiva ut, särskilt efter att tumören kom tillbaka i levern och spred sig till lungorna. Men nu velar jag lite. Vill jag veta? Nu när allt sett bra ut på sistone? Tänk om chanserna är rätt höga nu? Tänk om de skulle kunna ge oss lite positiva känslor? Fast jag vågar verkligen inte be om dem. Allt kommer gå som det går ändå, och en av de första lärdomarna vi gavs på denna resa var att inte stirra oss blinda på statistik. Så det har vi inte gjort. Vi har fokuserat på Dina, inte på siffrorna.

Så har tiden gått. Dagarna har flugit iväg. Ibland har fokus svajat, men rätt snart har vi hamnat rätt igen. Det är lätt att tappa bort hur långt vi faktiskt kommit, hur mycket Dina tagit sig igenom och hur detta har lett oss fram till där vi är idag. Jag har aldrig gillat matematik, men  jag började faktiskt räkna ihop vårt senaste år…

IMG_20140429_183350Vi har levt i denna cancervärld i 472 dagar.
Av dessa så har Dina varit på sjukhuset, inlagd eller på mottagningen, i 110 dagar, för cytostatika, operation, blodtransfusion eller på grund av infektion.
Utöver dessa dagar så har hon varit inne för provtagningar mer än 50 gånger.
 Dessutom har hon varit inne för undersökningar (ultraljud/ lungröntgen/ fotledsröntgen/ datortomografi/ magnetröntgen/ skelettscintigrafi/ PET-röntgen) ytterligare 17 dagar.
Det blir totalt 177 dagar och en hel del nätter på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.
Det innebär 37,5% av vår tid.
wpid-20141016_202210.jpgDet låter kanske inte så mycket?
Lägger vi sedan på alla dagar hemma med biverkningar och hemmedicinering så blir det väldigt många fler dagar och väldigt mycket högre procent.

Man kanske skulle kunna tro att dessa siffror skulle göra mig modfälld och sorgsen. Men tvärtom faktiskt.
De berättar för mig att vi, och speciellt Dina såklart, har jobbat jävligt hårt dessa 14 månader.
De berättar att vi har varit tålmodiga och uthålliga.
De berättar att det inte är konstigt att vi är trötta, utmattade och mentalt plågade.
De berättar att trots att vi är en rätt sargad familj just nu så har vi tagit oss igenom detta (dessutom gravid och sen med liten bebis samtidigt) med bravur.
De berättar att vi för varje dag vi lägger bakom oss är en dag närmare målet.
De berättar att vi kämpar, en timme, en minut i taget… wpid-img_20150501_091333.jpg  IMG_20150619_164836  wpid-img_20150604_210559.jpg  wpid-img_20150524_183635.jpg

Livet i 180

Det var länge sedan jag skrev.
Jag har börjat på många olika inlägg här på bloggen, men aldrig hunnit med mer än några rader. Det är alltid någon eller något som pockar på uppmärksamhet. Dagarna flyger fram och det ges aldrig mer än ett kort ögonblick åt gången till bara mig. De ögonblicken är flyktiga och oftast hinner jag inte med mer än att ta tre djupa andetag, och då är jag fullt allvarlig.

Det har hänt mycket dessa två veckor och allt har gått i ett rasande tempo.

wpid-img_20150524_182757.jpgFarten i tillvaron är till viss del på grund av det faktum att våra tre barn är i tre helt olika faser med tre helt olika tidsrytmer och behov just nu. De är dessutom aldrig i synk. Jag försöker ligga steget före men känslan är mer att jag alltid är tvåa på bollen. De är härliga alla var och på sitt sätt såklart, det är bara själva logistiken som komplicerar allt, men så är det ju när man har fler barn, jag vet ju det, inget nytt under solen där inte.
Den andra anledningen till vårt fartfyllda leverne är helt och hållet självförvållat. Vi har liksom alltid haft lite svårt att vara stilla och göra inget. Alltid på väg någonstans, alltid något projekt. Får jag säga det själv så är ju Anders snäppet värre än jag. Jag kallar det Perssongenen. Väldigt kärleksfullt förstås. Detta personlighetsdrag får fritt spelrum dagarna innan vi ska få besked om Dinas senaste röntgenundersökningar.

wpid-img_20150609_203935.jpg
Dina var inte lika bister som hon ser ut…

wpid-img_20150607_171328.jpgVi har fixat och donat och planerat och fyllt varje minut. Allt för att distrahera oss. Allt för att inte tänka på framtiden. Allt för att fånga nuet så mycket det bara går.
Vi öppnade och stängde på Gröna Lund till exempel. Vi hade genom Barncancerfonden fått tillgång till nöjesfältet redan från klockan 10 och med varsitt åkband, och med hjälp av fantastiska familjen Broni, så körde vi nonstop till det stängde klockan 20. Utmattade så utfordrade vi barnen en sista gång och satte oss sedan i bilen i den starka tron att vi skulle slippa lägga dem på hemmaplan och att de skulle somna i bilen. Tji fick vi.
Våra barn verkar också ha ärvt den där genen… alla var vakna när vi kom hem.

wpid-img_20150609_205601.jpg
En trött Dina på Kanal 5, picknick på djungeltaket, bakade cupcakes med Sebastien från Dessertmästarna, gjorde sockervadd och tittade på bio.

Vi har varit på femåringarnas show på Förskolan, på utflykter, haft områdets alla barn hemma, haft bocchiaturnering och varit på Kanal 5’s dag för alla starka cancerfightande barn! Däremellan har ju Dina fått sina kurer med allt vad det innebär. Det är tvära kast mellan skratt och gråt.

Vi har med andra ord väldigt medvetet hållit farten uppe dessa dagar.
Stannar vi upp så kommer tankarna och oron på en gång.

wpid-img_20150601_162801.jpg

Förra måndagen var Dina och Anders inne för ny MR, DT och lungröntgen. Det blev jobbigare och mer komplicerat än det varit någon annan gång. Dina fick svårt att andas under narkosen, intuberades och hade en lång startsträcka innan hon kom igång med andningen själv. Det blev en heldag inne på sjukhuset och hon var trött, öm och hes när hon kom hem. Men denna starka fantastiska unge har sådan aptit på livet och en vilja av stål så hon åt lite, lekte med Majken och Annie innan hon sprang ut till sina kompisar för att leka i den ljumma sommarkvällen. Jag stod i fönstren med Annie och kände hur alla känslor bara svämmade över. 

Sedan var det återigen dags för den stora Väntan och Våndan. Detta absurda vacuum som är lika konstigt och outhärdligt varje gång. På engelska kallar man det för scanxiety och jag hittar inget bättre uttryck på svenska.
Vi skulle ha möte med Dr Niklas klockan 14 på onsdagen.
Vi höll tempot uppe hela vägen in i mål; kom stressade, speedade och stirriga in i rummet. Men vi kan gladeligen säga att vi kan andas i sex veckor till, då det är dags för nästa utvärdering.
Dinas lever är fortfarande ren, dvs inga synliga förändringar längre!
I lungorna är det fortfarande oförändrat! De ser multipla förändringar, men inget som vuxit eller ändrat form sen sist. Vi vet inte, som jag skrev tidigare, om det är aktiva cancerceller i dessa förändringar eller om det är ärrvävnad. Det kommer vi heller aldrig få veta i dagsläget. Därför tog vi beslutet att det bara är att fortsätta på utsatt plan.
Ordinerad maxdos av uthållighet och tålamod på obestämd tid.

Det hade ju kunnat få stanna där. Vi hade önskat att kunna slå av på farten och dra de där djupa andetagen vi så väl behöver. Men är det något som aldrig slår fel med oss så är det ju just detta. Det kommer alltid något mer…
I torsdags var så Dina ute och lekte igen. Jag skulle precis lägga Majken och Anders satt med Annie när en av kompisarna kommer springande och säger att Dina gjort illa sig och är ledsen. Jag springer dit och finner Dina gråtande och skrikande. Hon har gjort illa foten…. vi fixade och donade lite till, högläge, kyla, linda foten, känna och klämma. Utvärdera skadan. Vi var väl rätt övertygade att det var en stukning, det gör riktigt ont första gången, men Dina hade fortsatt väldigt ont under fredagen och när hon inte ville sätta ner foten på lördagen så åkte hon och Anders till akuten, igen.
wpid-img_5104.jpg10 timmar senare kommer hon hem med halva benet gipsat, en spiralfraktur i tibia, i dagligt tal fotleden. Jippie.
Hon får inte belasta foten och helst inte ha den hängande alls. Förhoppningsvis klarar hon sig på fyra veckor. Frågan är om vi gör det…
Hon som verkligen behöver röra på sig, kunna vara ute och leka så mycket det bara går ska nu sitta stilla i flera veckor.
De hämtar hem en rullstol nu, men detta kommer innebära än mer bärande och servande. Men vad kan vi göra? Detta är läget, självklart känns det bittert och orättvist, men det hjälper ju inget. Det är ytterligare en utmaning som vi ska ta oss igenom ”bara”.
Anders och jag har ju redan klippkort på rehaben, nu får vi inkludera Dina där med…

Detta innebär dock förändringar i hennes medicinering. Idag skulle hon egentligen fått kur av Gemcitabin och Avastin, men istället håller de konferens om henne för att bestämma vad som blir bäst. Avastinet, som inte är en cytostatika utan en antikropp, har till uppgift att förhindra uppkomsten av nya blodkärl, en önskvärd behandling med tanke på att det är i blodkärlen hennes tumörer har sitt ursprung, däremot inte en önskvärd behandling när ett skelett ska läka…
Så vi får se vad de säger idag och hur planeringen ser ut framöver.

Jävla helvetes skit säger jag bara så har jag det sagt.
Sedan tar jag mina tre djupa andetag igen och fortsätter.

wpid-img_20150614_075444.jpgJag har i alla fall fått min första påfyllnad av energi på väldigt väldigt länge i helgen. Jag, mamma Ingrid och lillasyster Sofia, ja och så Annie såklart, åkte iväg till Yxtaholms Slott på en härlig weekend! God mat och dryck, bastu och årets första bad, stillhet och så mycket lugn och ro det går att få med en 5-månaders bebis var precis det jag behövde!
Nu drar allt igång igen och det är bara att göra sitt bästa för att hänga med i svängarna.
wpid-img_20150614_080433.jpg wpid-img_20150614_080330.jpg

wpid-img_20150614_173050.jpg

When you wish upon star…

Som jag konstaterat tidigare så är jag inte den nervösa typen.
Lite härligt pirr i kroppen har jag väl haft inför en fotbollsmatch, ett viktigt jobbmöte eller presentation, men den sortens stress ska väl bara vara nyttig. Få mig att prestera lite bättre och skärpa mina sinnen .
Den nervositet och stress som kommer med allt detta är som tydligt framgått allt annat än positiv. Jag fungerar inte normalt när det är som mest intensivt. Alla sinnen förstärks, beslut är omöjliga att fatta, förvirringen är total och handlingskraften väldigt långsam.
Allt blir oviktigt och jätteviktigt på en och samma gång.
Ingenting spelar någon roll.
Eller ingenting annat spelar någon roll.

wpid-2015-04-29-18.47.57.jpg.jpegDet gör inget om vi inte kommer i tid, blir sena med maten, att inget är undanplockat, avtorkat eller att jag har skitiga kläder.
Samtidigt blir allt smått jätteviktigt.
Det är motsägelsefullt, men inte desto mindre sant.
Alla samtal och alla händelser blir viktiga, för de är allt som finns.
Jag vågar inte tänka på det stora och då blir det lilla viktigt.
Men det enda som spelar någon roll är det stora och det lilla blir oviktigt.
Logiskt men ologiskt. Leva i nuet och i framtiden.
Jag stirrar upp i himlen och försöker hitta någon stadig punkt, något att hålla fast vid.
Jag hittar inte det jag söker där och går för att krama barnen en gång till istället. wpid-img_20150428_135201.jpg

I måndags var Anders och Dina inne för nya undersökningar. Datortomografi och magnetröntgen. Jag var hemma med Annie och Majken som hade 40 graders feber lägligt nog… hon är dock inte ett barn som ligger still och vilar, ens när hon är sjuk, hur gärna jag än vill. Full fart ändå.

Dagarna runt omkring dessa undersökningar är verkligen mental tortyr.
Det här vakuumet. Den konstanta syrebristen.
Att sitta och ligga på sylvassa nålar.
Att inte orka. Att inte våga.
Att inte kunna planera någonting som ligger bortom beskeden.
För vi vet inte hur vårt liv kommer se ut efter dem.
Det är som att där och då skulle allt kunna falla samman och därför går det inte heller att göra några planer för efter den punkten.

I onsdags klockan två skulle vi ha möte med Niklas igen.
Så det blev ungefär två dygn i vakuumet.
Bilresan in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus är en absurd upplevelse.
Vi försöker prata om alldagliga saker; vädret, något vi läst eller som spelas på radio, men egentligen kretsar all tankeverksamhet bara runt det som komma skall. Jag försöker inte förbereda mig längre, bara förlika mig med att det kommer att vara jobbigt. Oron är konstant. Den ändras aldrig. Inte ens när vi får bra besked.
Det kanske är svårt att förstå. Det är i alla fall svårt att förklara.
Men det kanske är så när man har allt att förlora?

Mamma var med för att kunna ta hand om Annie.
Vi ville inte bli distraherade av något.
Niklas kommer. Han visar oss till rummet. Stänger dörren.

Han säger innan jag säger något annat så ser röntgen bra ut. 
Han vet att det är en pina. Han ser på vårt kroppsspråk och i våra blickar att vi våndas. Så han säger det viktigaste först.
Allt som snurrat stannar till.
Alla stängda dörrar öppnas och livet blir på något vis tillgängligt igen.
Vi får vara med.

Han berättar att den förändring som senast var kvar i levern inte syns längre.
Han säger inte att den är borta, men den syns inte.
Läkare är försiktiga med att säga för mycket. Men hans leende säger att detta såklart är jättepositivt.
I dagsläget ser man alltså inte några förändringar i Dinas lever.
Det är så bra det kan bli.
I hennes lungor är förändringarna stabila, oförändrade.
Han sa att det kan till och med vara så att inte alla är levande cancerceller.
Vissa av de förändringar som syns kan vara ärrvävnad.
De nytillkomna förändringarna som syntes förra gången, men som inte var tumörtypiska i sin form, var borta och antagligen en rest av en luftrörsinfektion.
Detta är också bra besked. Stabilt är alltid bra.

I dagsläget är det inte aktuellt att ta reda på om förändringarna är levande cancerceller eller ärrvävnad. De är för små för att ta biopsier på och dessutom vill man gärna undvika att perforera dem och riskera att någon cancercell släpper och hittar ny plats i kroppen.
Alternativen skulle vara att antingen pausa behandlingarna och se om något börjar växa igen, inte optimalt eller önskvärt, eller operera bort en del av hennes lungor och låta en patolog undersöka den. Nog för att man klarar sig bra utan en del av sina lungor, min farmor levde med en halv lunga länge efter att ha haft TBC, men resultatet skulle ju bara ge svar på just de förändringarna och säger inget om de andra.

Så planen är att så länge allt fortsätter vara stabilt så ändrar vi inget. Vi fortsätter med de cytostatika och andra mediciner hon får, lever i vårt 6-veckorsschema, och ser vad som händer. Det som kan sätta ett naturligt stopp är de maxdoser som finns för respektive medicin, d.v.s. hur mycket av varje preparat som totalt kan ges till henne, sammanräknat över tid. När detta är vet vi inte för tillfället. Han skulle räkna på det.
Ändra aldrig ett vinnande koncept, sa Niklas.
Vi kan inte annat än att hålla med såklart.

Bara bra besked alltså.
Jag skulle vilja känna ren och skär glädje över detta, hoppa högt, skrika rätt ut, känna lättnad och eufori. Men den oro som vuxit under det senaste året har lagt sig som dämpande mossa över alla sådana känslor.
Jag vågar inte. Jag är fortfarande så sjukt jävla rädd.
Ju längre in vi kommer i detta desto mer växer oron, vi investerar mer och mer i det och får mer och mer tid med Dina som gör att kärleken till henne växer sig större och starkare. För varje dag som går så får vi ännu mer att förlora.
Ja vi har allt att vinna också, jag vet.
Jag kan inte be er att förstå hur det fungerar.
För det är ju bra besked nu, jag ska ju vara glad!
Vi ska ju hoppas, känna att allt är bra i nuet osv osv.

Det gör jag ju till viss del, men det är så mycket mer än bara de känslorna.
Det är svårt att ändra sitt tankesätt, att korta ner sitt tidsperspektiv och att skriva om de önskningar jag har för henne.
Innan allt detta, innan allt svärtades ner så hade jag, som alla andra föräldrar, förhoppningar på att få vara med och höra om hur hon upptäcker världen och sig själv, reser, blir kär, hittar en partner, kanske gå på ett bröllop, hemskt gärna bli mormor.
Självklart har jag kvar alla de önskningarna för henne. Det är ju det som är målet, att hon ska få uppleva allt detta. Men de ligger så långt långt borta. Det är så många hinder som ska över innan vi ens är i närheten av dem.

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Jag vill ju så mycket mer och att då nöja sig med det som är, det är svårt.
Det är väl alltid svårt, att nöja sig, men desto svårare nu, när allt verkligen är på riktigt, ställt på sin spets.

Dinas högsta önskningar just nu är att ha en egen ponny och att ha vingar.
Jag kan helt ärligt säga att ingen av dem tyvärr kommer att gå i uppfyllelse av två helt olika anledningar…

Men jag ska göra allt i min makt att så många av dina önskningar som möjligt går i uppfyllelse Dina. Onsdagens besked innebär att vi för tillfället är ett steg närmare detta.
Jag älskar dig till månen och tillbaka.
wpid-img_20150501_091804.jpg

En sång till modet

wpid-2015-03-23-09.50.13.jpg.jpeg
Vi kom hem igen i tisdags. Det gick ganska fort, Annie klarade sig rätt lindrigt undan som tur var. Hon fick behålla maten efter något dygn och tappade inte mer i vikt, hon syresatte sig fint och började pigga på sig.
Hon har fortfarande rejäl hosta, som kan sitta i länge framöver enligt läkarna, men hon mår efter omständigheterna bra ändå. De kan inte säga hur länge hon kommer bära på smittan, men det spelar egentligen ingen roll, vi kan inte hålla henne separerad från resten av familjen på obestämd tid. Så vi är hemma och hoppas på det bästa.

I måndags kändes allt bara jättekonstigt.
Jag och Annie låg nere på Q80, Infektionsavdelningen på bottenplan, och Anders och Dina uppe på Q84, fyra våningar upp. Majken var på dagis.
De kom förbi utanför avdelningen på väg till datortomografin.
Dina var rätt tagen av att se lillasyster med sond och sovande i sjukhussängen. Hon är så medveten om hela sjukhusvärlden och det tog henne hårt att se Annie där.
Hon blev liten och ville bara kramas. Mamma jag har saknat dig så mycket att jag började gråta, sa hon. Så vi bytte av för en stund. Jag följde med Dina till röntgen och Anders hjälpte Annie när hon skulle inhaleras.
DT är verkligen inga problem, Dina ligger så stilla när hon åker fram och tillbaka i röret, småler lite finurligt och himlar med ögonen.
När vi var klara så skulle de tillbaka upp på avdelningen för att sätta nål i porten, något som behövdes för narkosen och magnetröntgen som skulle ske klockan ett.
Dinas humör och energi dalade mer och mer eftersom hon är tvungen att fasta.
Nålen sattes. Sen hände inget mer. De väntade och väntade.
Det hade kommit in ett akutfall som gick före till röntgen.
Väntade lite till. Försökte fördriva tid med en hungrig och trött tjej.
Sen fick de veta att det inte skulle finnas tid för henne. Ingen röntgen.
Dra ut nålen under gråt och skrik. Packa ihop väskan igen.

Jag fick gå iväg och handla mat åt dem strax efter klockan fyra.
Anders, som sympatifastar när han är med Dina, svalde väl allt i en tugga. Dina fick inte ner något mer än några hallon trots att hon var så hungrig.
Annie sov i vagnen där vi satt i det tomma, varma och kvava väntrummet utanför barnonkologen.
Vi kramade om varandra. De åkte hem och vi åkte ner till vår sjukhussäng.wpid-img_20150317_103118.jpg

Ett år in i denna sjukhusvärld känns verkligheten fortfarande overklig.
Absurd.
Allting händer runt omkring oss.
Det snurrar åt ett håll. Vi åt ett annat. Våra tankar åt ett tredje.

Dina fick en ny tid i torsdags. Samma visa en gång till. Fasta, sova, vakna, återhämta.
Vänta.
Denna eviga väntan.

Strax efter klockan sju igår kväll ringer Cecilia.
Vi var hos mamma och pappa, hade ätit middag och barnen stojade och busade som vanligt. Jag och Anders springer upp på övervåningen och stänger dörren. Sätter på högtalaren, flackar med blicken och hämtar andan. Väntar på att hon ska börja prata.
Alla kroppsliga funktioner stänger ner, jag sluter ögonen, tror att jag ska höra bättre då.
Känner inget.
Andas knappt.
Tankarna flyger.

Skulle hon ringa en fredagkväll om det var dåliga besked?
Hinner tänka, ja det skulle hon.
Cancer tar inte helg, tid eller dag spelar ingen roll.

Cecilia berättar att läget verkar vara stabilt.
Med tanke på hur mycket de mixtrat och ändrat med medicinerna dessa två kurer så hade de förberett sig på att resultatet inte skulle vara så positivt. Men datortomografin över lungorna visar inga nytillkomna förändringar (förutom en som dock inte har en traditionell tumörform utan är mer som ett streck och troligen ett tecken på en luftvägsinfektion), de förändringar som finns har inte vuxit utan några verkar ha minskat något litet.
Magnetröntgen över levern visar att det är en förändring kvar och även den har minskat litet ytterligare i storlek!

Anders och jag tittar på varandra.
Andas igen. Ställer de frågor vi har. Tackar henne för att hon ringde.
Vi står tysta i mitt gamla sovrum, som numera är pysselverkstad för alla barnbarn.
Glada, trötta och tacksamma. Försiktigt optimistiska.
Jävligt rädda.
Rädda för att våga hoppas.

Att orka med det liv vi lever just nu, det är en sak. Vi måste, så då gör vi det.
Att vara stark nog att hantera det på bästa sätt är en annan.
Att vara modig nog att hoppas, det är det svåraste. Det kräver ett aktivt val, och det är så läskigt.

Vi packar ihop oss och jag kör hem familjen på nyvintriga vägar.
De andra hoppar av hemma och jag kör runt med Majken ett tag till så att hon ska somna ordentligt. På radion spelas Mikael Wiehes En sång till modet.
Det är tomt på vägarna. Snön faller.
Klockan är nio och jag är ensam med mina tankar och musiken.
Vågar jag hoppas?
Säg inte till mig att det är klart att du gör… för det är inte självklart.
Jag vill av hela mitt hjärta, men mina tankar påverkar inget resultat, ändrar ingenting.
Ingen, ingen, ingen vet hur detta kommer att sluta.
Det krävs mod att våga och att hoppas.
Jag lyssnar och gråter.

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

wpid-photogrid_1426792949255.jpg