28 maj 2017. Ett år sedan Dina dog. Vår värld har blivit mörkare och tyngre, svårare att hantera och förhålla sig till. Hur kan vi leva utan Dina? Hur vill vi leva tillsammans? Vad vill vi göra med våra liv? Så många frågor som är långt ifrån svar. Det är vårt läge just nu, och … Fortsätt läsa Skicka vidare
Angio sarkom
Det kroppen minns
Jag ger upp. Jag ger mig. Jag VILL INTE! Vill inte, vill inte, vill inte. Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam. Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar … Fortsätt läsa Det kroppen minns
11 månader
Du vet den där känslan när du har någonting framför dig som du verkligen inte ser fram emot. Något du gruvar dig för och helst skulle undvika för att det känns så jobbigt. Det kanske är ett tandläkarbesök, ett lönesamtal, en anställningsintervju, ett bråk med en familjemedlem eller vän som du vet att du måste reda … Fortsätt läsa 11 månader
Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När … Fortsätt läsa Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
Om svaret på frågan jag inte velat ställa
Det känns som om det har hänt något. Det konstanta kaoset inombords har mojnat lite. Livet har letat sig in lite oftare och lite längre stunder. Långsamt och varsamt närmar jag mig det liv som jag har kommit att älska och hata så innerligt. Fortfarande finns det ett visst inre motstånd från mig själv att … Fortsätt läsa Om svaret på frågan jag inte velat ställa
Om småsystrar, ingenmansland och monster
Jag har landat i ett nytt mellanrum. Ett rum där orden tagit slut. Där tankar varken har en början eller ett slut. Där vardagen tränger sig på. Där jag inser att jag kommer att fortsätta vakna upp på obestämd tid. Det kommer inte gå över, säger min psykolog. Det kommer inte gå över, men du … Fortsätt läsa Om småsystrar, ingenmansland och monster
Hjärnans dragkamp
Ljuset börjar komma tillbaka. Korta, korta stunder så är det även tillbaka inombords. Det glimtar till när vi gapskrattar åt Annie för att hon säger något tokigt och härligt, när Majken bubblar av skratt för att jag pussar henne bakom öronen, när Anders och jag pratar om resor vi vill göra, när jag tar en … Fortsätt läsa Hjärnans dragkamp
Skuldknuten
Jag har tidigare skrivit om kärleksknuten. Den är otroligt stark, men den har en ofrivillig tvilling. En knut av skuld. Jag behöver skriva om den skulden. Igen. Skulden som jag inte ska känna. Inte behöver känna. Inte borde känna. Den som trots alla logiska tankar och förklaringar finns där ändå. Skulden som borrat sig ner djupt … Fortsätt läsa Skuldknuten
Bagarhjälpen för HOPE!
Vi kämpar fortfarande för att samla in pengar till HOPE. Efter över två år i barncancervärlden känns det omöjligt att bara lämna den för att Dina dött. Det är ju den som ändrat hela vår värld och lämnat bestående men och förändringar i oss själva och vår familj. Nästan varje dag får ett barn i … Fortsätt läsa Bagarhjälpen för HOPE!
Om människors möten
Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men … Fortsätt läsa Om människors möten
Dinas bok 