Flykten från – och vägen tillbaka till – Verkligheten

Beskeden i fredags kom som en blixt från klar himmel verkligen.
Vi lärde oss, återigen, att man inte kan eller ska ta någonting för givet när man har att göra med cancer. Varken åt det bra eller dåliga hållet. Vi var helt inställda på att det hade spridit sig än mer så jag trodde nästan inte på Dr Niklas när han sa att det inte fanns några tumörmisstankar utöver det som är i lungorna.
Det var första gången jag grät när vi satt i ett möte.
Alla tidigare gånger, när beskeden varit dåliga, så har jag blivit mer tyst, arg och beslutsam. Gråten har kommit senare när allt sjunkit in lite mer, när jag inte orkat stå emot. Denna gång kom tårarna på en gång. Lättnaden går inte att beskriva. Det är som om en snara runt halsen lättas och ett ton lyfts från axlarna.

Återigen blev livet tillgängligt.
Beskeden kunde inte ha kommit lägligare.
Helgen stod för dörren och jag skulle få fly bort en stund, ta en välbehövlig paus.

Ytterligare en positiv sak med att befinna sig i en sådan här helvetessituation är att alla relationer man har kristalliseras. Jag har varken tid eller ork att spela några spel eller förställa mig som man ibland gör i relation till andra människor. Ibland gör man det mycket men oftast lite grann. För att allt ska fungera smidigt så kompromissar man lite med sig själv, med vad man säger och vad man gör. Man sväljer vissa saker och säger ibland saker man egentligen inte helt kan stå för.
Så fungerar nog de allra flesta av oss. Mer eller mindre.
Men i allt detta så har jag som sagt varken tid eller ork att vara så flexibel. Cancern har ätit upp alla sociala regler och jag står trött och naken kvar. Jag måste säga exakt hur jag mår och hur jag vill ha det, utan försköningar och utan kompromisser. Jag orkar inget annat.
Det kan vara rätt svårt att förhålla sig till en sådan människa, till mig. Det är då man märker vilka som orkar. Det är det jag menar med att relationer kristalliseras. Ett slitet uttryck på samma tanke är ju A friend in need is a friend indeed.

EmbraceMin paus kom till tack vare sådana vänner, som orkar.  Jag var på spa, helt själv, mitt bland afterworkande karriärister och romantiska par. Det var underbart. Jag låg i poolen på hustaket och drack bubbel, alldeles för mig själv. Alla småpratade runtomkring mig men i mitt huvud var det för en gångs skull ganska tyst. Det är väldigt skönt att trivas med att vara själv, att känna sig bekväm i det. I tre timmar lullade jag runt mellan pool, bastu, ansiktsbehandling och avslappningsrum innan jag mötte upp med Elin.
Vi åt och drack gott innan vi slängde oss ner i nytvättade och nyfluffade kuddar. Jag sov nonstop i 10 timmar. Det var nog första gången på 2 1/2 år. Jag hade kunnat sova i 10 timmar till, men frukosten väntade. Man vill ju inte missa frukosten, att sitta ostört i två timmar, äta och läsa tidningen! Herregud, det händer ju aldrig. Det var ovärderligt och alldeles underbart. Jag kom hem med förnyad energi och lite livslust igen.
wpid-img_20151016_231831.jpg Tack Elin för att du drog iväg mig. Tack för att du frågar och lyssnar, snackar allvar och snackar skit, skrattar och säger JA till livet.
Tack Isabel för att du bokade in oss på hotell (nästa gång får du följa med själv också).
Tack båda två för att ni drog igång insamlingen till Fina Dinas operation. Tack för att ni stod ut med swishar, sms, mail, telefonsamtal och allt annat.
Tack för er vilja att hjälpa.

Det är så ofantligt skönt att veta att vi har dessa pengar tillgängliga nu. Resan verkar bli av tidigare än vi trodde var möjligt. Som det ser ut just nu så redan i nästa vecka. Betalningen ska skickas från Sjukvårdsförvaltningen till Freiburg och när de ser att pengarna är på plats så bokar de in oss. De tyska läkarna ville egentligen ha oss på plats redan nu på fredag, men så snart verkar det inte bli.
Men alldeles strax har vi ett datum. Det är läskigt. Lite spännande såklart, men mest läskigt. Att åka utomlands och inte veta vad som väntar, hur rutiner ser ut eller det viktigaste av allt, hur Dina kommer att må. Att ändå behöva vara hennes trygga punkt i detta. Att hålla mig lugn och stabil och så normal som möjligt för att hon ska känna att allt kommer att bli bra. Det är min stora utmaning.

Dina, älskade Dina. Du har ingen aning om vad som väntar.
Så snart vi vet när vi kommer att åka så ska vi berätta för dig.
Vi ska prata om vad som händer i din kropp, att de elaka cellerna flyttat på sig och nu bor i dina lungor. Att vi måste ta bort de elaka cellerna, precis som vi gjorde förra sommaren. Vi ska säga att den bästa läkaren bor i Tyskland och att vi ska få bo på deras sjukhus ett tag.

Jag vet inte hur hon kommer att reagera.
Hon brukar vara lugn, ställa några frågor som man inte förberett sig på och sedan acceptera det. Jag hoppas och tror att hon accepterar det för att hon litar på oss.
Jag tar ett djupt andetag och hoppas för allt jag är värd att allt ska gå så smidigt det bara kan.
Att laserkirurgin är vår räddning.
Att de tyska läkarna kan göra något som våra svenska läkare inte kan.
Att de kan ge oss hopp om framtiden.
Att de kan ge Dina sin barndom tillbaka, så hon kan dra på sig fotbollskläderna igen (om det är det hon vill) och springa glad och fri på planen.

Jag hoppas att detta är vår väg ut.
Jag hoppas att detta är vår väg tillbaka till Verkligheten.
bild-20130612-143613

Annonser

3 reaktioner på ”Flykten från – och vägen tillbaka till – Verkligheten

  1. Håller tummar och tår och hoppas jag med 💕 Dina formuleringar är så självklara, det bara faller sig. Du är en fantastisk skribent, och mamma.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s