För en vecka sedan fick vi det besked som omkullkastade hela vår värld. Den värsta veckan i våra liv såklart, men den lägger vi nu bakom oss. Det kommer fler tunga dagar och veckor. Många fler. Men just nu, just idag är vi hemma och vi ska inte tillbaka förrän på fredag.

Vi började dagen tidigt idag för att åka in och injicera radioaktiva isotoper inför en skelettscintografi där Dina blev inkörd i en stor tub och röntgenkamerorna snurrade och skiktade upp kroppen i skivor. Där Isotoperna har fått fäste finns det cancer. Det var nödvändigt för att få veta om metastaser spridit sig till skelettet.
Vi skulle få besked på fredag sa läkaren, men redan i eftermiddags ringde hon och berättade att provet varit rent! Konstigt att man kan bli så glad mitt uppe i allt.
Nu är det ”bara” hjärn- och ryggradsröntgen kvar, men den blir antagligen inte förrän nästa fredag.

Carpe fucking Diem.

Väl hemma har Dina lekt med sin kompis från dagis och det har varit så härligt att se henne röra sig som hon brukar, vara ute, skratta och busa. Det finns inget bättre och aldrig har vi njutit av det på samma sätt som idag. Carpe Diem är ett uttjatat j..a väggordspråk men att leva i nuet är det som kommer att hjälpa oss att orka igenom detta.

Tids nog är vi tillbaka på sjukhuset och Dina drar sig lite tillbaka, blir allvarlig och tystare. Då kommer mörkret igen som vi måste kämpa tillsammans för att skingra.
Men idag är inte en sådan dag. Idag känns det lite ljusare och vi kan andas för första gången på en vecka.