Det har varit ytterligare en händelserik vecka i familjen Perssons liv. Ibland känns det som om vårt liv är en karusell som bara snurrar snabbare och snabbare. Förra lördagen åkte vi så äntligen in till Förlossningen på Karolinska. Fortfarande lite lätt chockade över att vi snart skulle få välkomna ytterligare ett barn. Jag kände mig … Fortsätt läsa Tre kärlekar
Psykisk trötthet
Valrossens självömkan
Okej förbered er. Förbered er på en självömkan utan dess like. För nu är jag så in i bomben trött att min hjärna inte kan annat än tycka synd om sig själv och min kropp. Jag har funderat över om det ens är värt att öppna på locket till detta. Vad för sorts gott som … Fortsätt läsa Valrossens självömkan
Ringar på vattnet
Äntligen kom snön. På förmiddagen på julafton vräkte regnet ner, men ganska snabbt övergick det i hagel, som blev till snö. Stora, vita flingor föll långsamt ner och lagom till att vi skulle sätta oss ner och äta vår julmat var marken utanför vit och himlen fortsatte fyllas av underbara, vackra, fjäderlätta iskristaller. Snö har en … Fortsätt läsa Ringar på vattnet
God Jul
Vi fick den bästa julklappen vi kunde tänka oss. Niklas ringde för att meddela enbart positiva besked! Två av tumörerna går inte längre att påvisa, en i levern och en i vänstra lungan. De resterande är alla märkbart mindre i storlek. Helt plötsligt blev det lättare att andas, trycket över bröstet lättade och vi ska … Fortsätt läsa God Jul
All I want for Christmas…
Ja, det är väl inte så svårt att förstå vad som står på vår önskelista. Det är samma önskan dag ut och dag in, oavsett tid på året. Man blir bara så väldigt mycket mer påmind just nu. Det är önskningarnas och förhoppningarnas tid. Julmusiken flödar i alla kanaler, jag har alltid älskat det, det … Fortsätt läsa All I want for Christmas…
Dan före dan, före dan, före dan…
I vanliga fall hade vi räknat ner till ledigheter, jul och en stundande semester nu. Nu räknar vi ner till nästa kritiska besked. På måndag är det dags för nästa magnetröntgen, datortomografi och lungröntgen. Sen väntar Den stora våndan. Väntan. Dagar då vi har sockerdricka i blodet, är väldigt retliga, okoncentrerade och känsliga. Domedagar. Det … Fortsätt läsa Dan före dan, före dan, före dan…
Mitt enda sätt
En ny cykel är igång. Igår var det dags för mer cytostatika. Dag 1. Igen. Jag och Dina var inne. Det är mycket rutin, mycket väntan och alltid samma biverkningar för Dina och känslomässiga urladdning för mig när vi kommer hem. För Dina innebär hemkomsten illamående, kräkningar, enorm trötthet, ledvärk, huvudvärk, temperaturvallningar, frossa, oro och … Fortsätt läsa Mitt enda sätt
De små tingens gud
Ibland orkar och vågar jag tänka på en framtid som ligger längre fram än imorgon. En framtid där Dina är friskförklarad, pigg och vi återigen lever ett liv utan större bekymmer. Men den framtiden är långt borta. Vi trodde, kanske lite naivt, när allt började i april, att vi vid det här laget skulle vara … Fortsätt läsa De små tingens gud
Från där till här
Jag har skrivit om det tidigare, men jag återkommer till det i tanken många gånger om. Förvånas över den och försöker skapa lite ordning i mitt liv efter den. Maslows behovstrappa. När vi hade Henke, Elin och Frank här igår för hjälp med lite praktiska bestyr och middag så hamnade vi där igen. Resonerade kring … Fortsätt läsa Från där till här
Novemberdis
November. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande. Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat … Fortsätt läsa Novemberdis
Dinas bok 