En ny cykel är igång. Igår var det dags för mer cytostatika. Dag 1. Igen. Jag och Dina var inne. Det är mycket rutin, mycket väntan och alltid samma biverkningar för Dina och känslomässiga urladdning för mig när vi kommer hem. För Dina innebär hemkomsten illamående, kräkningar, enorm trötthet, ledvärk, huvudvärk, temperaturvallningar, frossa, oro och … Fortsätt läsa Mitt enda sätt
levercancer
De små tingens gud
Ibland orkar och vågar jag tänka på en framtid som ligger längre fram än imorgon. En framtid där Dina är friskförklarad, pigg och vi återigen lever ett liv utan större bekymmer. Men den framtiden är långt borta. Vi trodde, kanske lite naivt, när allt började i april, att vi vid det här laget skulle vara … Fortsätt läsa De små tingens gud
Från där till här
Jag har skrivit om det tidigare, men jag återkommer till det i tanken många gånger om. Förvånas över den och försöker skapa lite ordning i mitt liv efter den. Maslows behovstrappa. När vi hade Henke, Elin och Frank här igår för hjälp med lite praktiska bestyr och middag så hamnade vi där igen. Resonerade kring … Fortsätt läsa Från där till här
Novemberdis
November. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande. Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat … Fortsätt läsa Novemberdis
En vecka av kärlek
Som vi har firat! Fyra kalas har det blivit, alla olika i sin form, alla lika i sina hyllningar till Dina, glädjen, kärleken och livet. Vi är otroligt tacksamma över att ha så många varma och innerliga människor runt omkring oss. I läget som varit det senaste året har vi många gånger funderat över människans … Fortsätt läsa En vecka av kärlek
Dagar vi minns
Vi är mitt uppe i en ny kurcykel. Dina får cytostatika en dag i veckan, två veckor i rad, har sedan en veckas uppehåll och kör igen. Det är tuffa veckor, hon reagerar på medicinerna och kroppen kämpar i några dagar efter en kur, blir lite starkare och då är det dags igen. Ett ekorrhjul … Fortsätt läsa Dagar vi minns
Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
För väldigt länge sedan. I en tid som känns som en hel livstid sedan hakade jag och min vän Kajsa upp oss på ett ordspråk, som väl egentligen inte är ett riktigt sådant, men vi tyckte att det passade oss utmärkt just då. "Le och var glad ty det kunde vara värre, och jag log … Fortsätt läsa Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
Fritt fall
Det har varit en helvetesvecka. Värre än den där påskveckan för ett halvår sen då allt började. Tisdagen blev lång. Dinas kropp samarbetade inte och allt var jobbigt, för henne i första hand såklart men också för oss. De skulle sätta vanlig PVK, dvs infart i arm eller hand, iom att man inte kan ge … Fortsätt läsa Fritt fall
Syrebrist
Jag har just kommit ut från ett varmt och mörkt sovrum. Legat bredvid Majken, så nära det bara går, hört hennes tunga andetag, känt dem mot min kind, känt hennes mage röra sig rytmiskt upp och ned. Försökt bara vara där och då. Stänga ute allt annat. Velat ligga kvar och aldrig mer gå upp. … Fortsätt läsa Syrebrist
Kärlek, sanningar och videoband…
September kom och är nästan redan slut. Lusten att skriva försvann och vårt liv tycktes ha hakat upp sig. Vår vardag blev som ett gammalt videoband som spelar upp samma sekvenser om och om igen. Cytostatikakurer följdes av infektioner, dagar med antibiotika och bottenvärden, sen några dagar till innan Dina var redo för nästa kur. Det har tagit … Fortsätt läsa Kärlek, sanningar och videoband…
Dinas bok 