Vi fick den bästa julklappen vi kunde tänka oss. Niklas ringde för att meddela enbart positiva besked! Två av tumörerna går inte längre att påvisa, en i levern och en i vänstra lungan. De resterande är alla märkbart mindre i storlek. Helt plötsligt blev det lättare att andas, trycket över bröstet lättade och vi ska … Fortsätt läsa God Jul
Cytostatika
All I want for Christmas…
Ja, det är väl inte så svårt att förstå vad som står på vår önskelista. Det är samma önskan dag ut och dag in, oavsett tid på året. Man blir bara så väldigt mycket mer påmind just nu. Det är önskningarnas och förhoppningarnas tid. Julmusiken flödar i alla kanaler, jag har alltid älskat det, det … Fortsätt läsa All I want for Christmas…
Dan före dan, före dan, före dan…
I vanliga fall hade vi räknat ner till ledigheter, jul och en stundande semester nu. Nu räknar vi ner till nästa kritiska besked. På måndag är det dags för nästa magnetröntgen, datortomografi och lungröntgen. Sen väntar Den stora våndan. Väntan. Dagar då vi har sockerdricka i blodet, är väldigt retliga, okoncentrerade och känsliga. Domedagar. Det … Fortsätt läsa Dan före dan, före dan, före dan…
Mitt enda sätt
En ny cykel är igång. Igår var det dags för mer cytostatika. Dag 1. Igen. Jag och Dina var inne. Det är mycket rutin, mycket väntan och alltid samma biverkningar för Dina och känslomässiga urladdning för mig när vi kommer hem. För Dina innebär hemkomsten illamående, kräkningar, enorm trötthet, ledvärk, huvudvärk, temperaturvallningar, frossa, oro och … Fortsätt läsa Mitt enda sätt
De små tingens gud
Ibland orkar och vågar jag tänka på en framtid som ligger längre fram än imorgon. En framtid där Dina är friskförklarad, pigg och vi återigen lever ett liv utan större bekymmer. Men den framtiden är långt borta. Vi trodde, kanske lite naivt, när allt började i april, att vi vid det här laget skulle vara … Fortsätt läsa De små tingens gud
Novemberdis
November. Som för så många andra så försvinner dagarna i denna månad som i ett töcken. Det gråa dämpar på något vis alla intryck och det tidiga mörkret kortar av tiden då man har en chans att känna sig lite mer levande. Vi hade en lång måndag, men väl hemma vid sjutiden så hade vi klarat … Fortsätt läsa Novemberdis
Dagar vi minns
Vi är mitt uppe i en ny kurcykel. Dina får cytostatika en dag i veckan, två veckor i rad, har sedan en veckas uppehåll och kör igen. Det är tuffa veckor, hon reagerar på medicinerna och kroppen kämpar i några dagar efter en kur, blir lite starkare och då är det dags igen. Ett ekorrhjul … Fortsätt läsa Dagar vi minns
Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
För väldigt länge sedan. I en tid som känns som en hel livstid sedan hakade jag och min vän Kajsa upp oss på ett ordspråk, som väl egentligen inte är ett riktigt sådant, men vi tyckte att det passade oss utmärkt just då. "Le och var glad ty det kunde vara värre, och jag log … Fortsätt läsa Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa
Fritt fall
Det har varit en helvetesvecka. Värre än den där påskveckan för ett halvår sen då allt började. Tisdagen blev lång. Dinas kropp samarbetade inte och allt var jobbigt, för henne i första hand såklart men också för oss. De skulle sätta vanlig PVK, dvs infart i arm eller hand, iom att man inte kan ge … Fortsätt läsa Fritt fall
Syrebrist
Jag har just kommit ut från ett varmt och mörkt sovrum. Legat bredvid Majken, så nära det bara går, hört hennes tunga andetag, känt dem mot min kind, känt hennes mage röra sig rytmiskt upp och ned. Försökt bara vara där och då. Stänga ute allt annat. Velat ligga kvar och aldrig mer gå upp. … Fortsätt läsa Syrebrist
Dinas bok 