Det har varit två veckor av ytterligheter sedan jag skrev sist. Jag lämnade oron och det tunga sinnet hemma och åkte till Barcelona med 4 tjejkompisar. En resa vi pratat om att göra i flera år men som inte blivit av av massa stora och små anledningar. Det blev en härlig resa, utan måsten och … Fortsätt läsa Från ljus… till mörker… till ljus
attförloraettbarn
Livet utan salt och rädslan för katastrofer
När Anders och jag hade ett av våra många samtal för en tid sedan så jämförde han vårt liv just nu med matlagning. En jämförelse som stämmer så väl överens med hur det faktiskt är att inte leva med alla sina barn. Det är som om vi har fantastiska råvaror, närproducerade och ekologiska, hela världens … Fortsätt läsa Livet utan salt och rädslan för katastrofer
We fight for HOPE
Kan man säga mer än tack? Jag vet inte om det är möjligt. Så jag säger det fler gånger istället. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack till alla som stödjer oss och vår insamling till HOPE. Tack till alla som ger av sin tid, sitt engagemang och sina pengar. Tack till Fair Trade Runners! Lördagen … Fortsätt läsa We fight for HOPE
Till minne av Dina -För HOPE
I början av augusti förra året genomförde vi tillsammans med gruppen Fair Trade Runners ett löpevent till minne av Dina för att samla in pengar till HOPE. Ni var då cirka 300 personer som slöt upp med oss i Runbyspåret, sprang, gick, strosade, drog barnvagn, fikade, lekte och umgicks. Den dagen fick vi ihop ytterligare … Fortsätt läsa Till minne av Dina -För HOPE
Om att våga vilja
Jag har tagit semester från skrivandet, halvt ofrivilligt och halvt frivilligt. Det ges inte lika mycket tid till vare sig tänkandet eller att sitta ner och skriva när barnen är lediga. Sen kände jag att jag behövde släppa taget om detta en tid för att förhoppningsvis kunna landa i något slags lugn. Det har gått … Fortsätt läsa Om att våga vilja
Livet i obalans
Balansen i tillvaron. I livet. Tänk vad viktig den är. Hur svår den är att finna. Hur lätt den är att tappa. Så avgörande för hur jag mår. Den senaste tiden har jag tappat den. Det har varit så intensivt igen i flera veckor, i kroppen och i tanken. Alla känslor och minnen har inte … Fortsätt läsa Livet i obalans
Det var en gång…
Så har vi överlevt det första året utan Dina. Det gick. På något outgrundligt sätt så gick det. Ett andetag i taget, en fot framför den andra, så överlevde vi. Alf Henriksson sa en gång att dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak. En hisnande sanning. Nu börjar år två. Hur många … Fortsätt läsa Det var en gång…
31 536 000 sekunder
Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta. Ett år. Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent. Ett år sedan … Fortsätt läsa 31 536 000 sekunder
Skicka vidare
28 maj 2017. Ett år sedan Dina dog. Vår värld har blivit mörkare och tyngre, svårare att hantera och förhålla sig till. Hur kan vi leva utan Dina? Hur vill vi leva tillsammans? Vad vill vi göra med våra liv? Så många frågor som är långt ifrån svar. Det är vårt läge just nu, och … Fortsätt läsa Skicka vidare
Det kroppen minns
Jag ger upp. Jag ger mig. Jag VILL INTE! Vill inte, vill inte, vill inte. Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam. Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar … Fortsätt läsa Det kroppen minns
Dinas bok 