Så blev det till slut en liten stund över och jag kan sätta mig för att samla mina tankar här. Det kommer välbehövligt, jag har inte varit på mitt allra mest strålande humör idag. Frustration och irritation har lagt en skugga över allt. Inte så konstigt egentligen, men inte alls välkommet, det underlättar inte att … Fortsätt läsa Likt en Dinamant i skyn
Lugnet har lagt sig. Solen skiner och det är sommarvärme ute. Jag sitter på sjukhusrummet på femte våningen och tittar längtande mot den gräsklädda slänten på berget som omger oss. Dina sitter upp i sängen och tittar på film. De värsta dagarna är över och vi kan slappna av och andas lite djupare. I torsdagsmorse … Fortsätt läsa Där regnbågen slutar
Vi lägger ytterligare en lång dag bakom oss. Det har varit en otroligt hektisk vecka, med så många känslor i omlopp att de ätit upp oss inifrån och ut. Efter den förra resan så var det rätt in i verkligheten igen. Vi skulle ställa till med kalas och allt vad det innebär med tårtbak, presentinslagning, … Fortsätt läsa Lång dags färd mot natt
Nu går allt i en rasande fart vill jag lova. Vi blev hämtade i taxi klockan 11 i torsdags och flyget tog oss till Munchen där vi bara var nere på marken för att byta till flyget som tog oss till Basel. Flygplatsen där har en schweizisk och en fransk sida och vi råkade gå … Fortsätt läsa 37 timmar
Vi lever återigen i en bubbla. Allt annat snurrar nästan ljudlöst utanför oss. Stora världshändelser, kriser och katastrofer flimrar framför ögonen men är inte greppbara. Kanske inte för någon, men absolut inte för mig just nu. Allt som tar plats är resan till Tyskland och Dinas operationer. Det finns inte rum för fler sorger. Jag försöker … Fortsätt läsa Mot Tyskland!
Vi skrev ett brev till Sektionschefen vid avdelning Q84, Barnonkologen, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi skrev ett brev för att vi kände att vi inte kunde låta den senaste händelsen med Foundation medicine gå förbi. Vi skrev ett brev för att vi ville lyfta vad vi upplevt efter 18 månader inom barncancervården i Stockholm. Vi … Fortsätt läsa Vi skrev ett brev…
Beskeden i fredags kom som en blixt från klar himmel verkligen. Vi lärde oss, återigen, att man inte kan eller ska ta någonting för givet när man har att göra med cancer. Varken åt det bra eller dåliga hållet. Vi var helt inställda på att det hade spridit sig än mer så jag trodde nästan … Fortsätt läsa Flykten från – och vägen tillbaka till – Verkligheten
I morse åkte Anders och jag återigen in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för ett nytt möte med Dr Niklas. Vi var tunga i sinnet och förberedda på det värsta, eller i alla fall inställda på det. Förberedd kan man nog aldrig riktigt vara på det. Det är som att gå med en tight snara runt halsen … Fortsätt läsa F*ck cancer
Det går inte att hålla fast vid negativa känslor som ilska och irritation för länge i det läge vi befinner oss i nu. Vi har inte tid att fördjupa oss i dem och inte heller ork att lägga energi på dem. Det lilla vi har måste vi fördela sparsamt på det som är positivt och … Fortsätt läsa Ain’t no mountain high enough
Eller kanske borde jag kalla detta inlägg för Fritt fall del 3. Tyvärr. Det blir aldrig som man tänkt sig. Denna cancer är en jävla best. Oberäknelig. Aggressiv. Envis. Påhittig. Elak. Vi hade ju en plan. Vi föll ju handlöst och sen hade vi en plan. Vi trodde på den. Planerade för att åka till … Fortsätt läsa Himlen får vänta
Dinas bok 