Tiden. En konstig sak. Många tänkare, små som stora, har filosoferat kring den. Många är vi väl eniga om att den är märklig. Vi uppfattar den olika, den kan gå fort eller långsamt, man kan känna sig felplacerad eller önska sig framåt eller bakåt. Jag skulle helst av allt spola tillbaka tiden tills innan allt … Fortsätt läsa Tankevurpor och tidskaruseller
Alla positiva tankar, alla försändelser av kraft, styrka och mod, alla kramar och helande energi verkar inte hjälpa. Kaos, andnöd och totalt mörker har präglat vårt liv den senaste månaden. Det ser inte bra ut, för att uttrycka det milt. Så alla som hoppas på goda besked kan sluta nu. I måndags morse åkte Dina, … Fortsätt läsa När världen rasar
För jag vet inte vilken gång i ordningen så har luften gått ur mig. Det blir alltid så när det har varit väldigt mycket en tid och nu har det varit sjukt mycket länge. Hjärnan och kroppen gör det de ska, men jag försöker få så mycket som möjligt att bara hända automatiskt, faller tillbaka … Fortsätt läsa Trött, trött, trött
Vårt liv fortsätter snurra på i ultrarapid. Vi har inte haft en chans att landa, att smälta allt som har hänt eller blicka framåt. Här och nu har det varit, fast inte på ett sådant där skönt-leva-i-nuet-sätt utan allt-händer-på-en-gång-och-vi-hinner-inte-vara-någon-annastans-sätt. Dina kräktes och kräktes i början av förra veckan. Hon var snurrig och trött. Alla förklaringar från … Fortsätt läsa Don’t look back in anger…
Jag är så trött att jag mår illa. Det känns som om jag slutar fungera. Kroppen är inte med. Hjärnan lyder inte. Jag är så rädd att jag inte ens kan formulera det. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för Dina. Den Dina vi känner och älskar är gömd någonstans långt inne … Fortsätt läsa Gränsland
Jag hade ett halvklart inlägg i huvudet. Ett som jag hade tänkt skriva i fredags, dagen efter vi kommit hem, med ett hoppfullt och positivt budskap. Men i den bubblan fick vi bara leva i 18 timmar. Det här är ett annat inlägg. Dinas återhämtning efter operationen gick långsamt, men stadigt framåt. Vi höll samma … Fortsätt läsa När björnarna inte sover
Jag försöker formulera det som hänt de senaste dagarna, samla alla tankar och sätta ord på alla känslor men hjärnan vill liksom inte. Jag är trött och rastlös, det kryper i kroppen av allt stillasittande, all väntan, oro och fixande. Jag ska försöka ändå. Jag vill ju skriva, för Dinas skull, för min skull och … Fortsätt läsa En andra chans?
Så var vi här igen. Skönt att äntligen vara på plats. Jobbigt att veta vad vi har framför oss. Vi reste igår. Det var lika jobbigt att säga hej då till Majken och Annie denna gång. Det liksom sliter mitt hjärta i två delar, men när jag väl är här så känns det bättre och … Fortsätt läsa 2:a halvlek
Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor. Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall? Det har varit konstiga dagar. Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän … Fortsätt läsa En slags vardag
Så blev det till slut en liten stund över och jag kan sätta mig för att samla mina tankar här. Det kommer välbehövligt, jag har inte varit på mitt allra mest strålande humör idag. Frustration och irritation har lagt en skugga över allt. Inte så konstigt egentligen, men inte alls välkommet, det underlättar inte att … Fortsätt läsa Likt en Dinamant i skyn
Dinas bok 