Älskade Dina,

Tänk att vidmakthållandet av traditioner är lika viktig som förmågan att vara flexibel med dem.

Vad fan var det för tråkig öppning på brevet till mig? kanske du tänker…

Du har nog rätt. Kanske helt ointressant för dig, men du vet ju hur jag funkar. Jag är en del hobbyfilosof, en del fyrkantig ordningsmänniska, en del rebellisk normbrytare och en stor del emotionell balansmästarinna. Jag tror att alla de delarna av mig lever i min öppningsfras.
Det jag egentligen ville säga med det var att det rör på sig lite här i mitt lilla liv. Jag bryter ny väg på många plan. Skapar nytt, ruckar på mönster och på traditioner samtidigt som kärnan av kärlek och sorg får behålla sin vikt och vara stilla.

Idag är första födelsedagen jag inte kommer vara med vid graven, eller äta Pasta polpettine med alla andra.
Det är läskigt. Det är nödvändigt. Det är nyttigt.
Jag tvekade länge. För min skull och för Annie och Majkens. De tvekade också. Ville inte att jag skulle åka först. Men sen tittade Anders på mig och sa Jag stöttar dig vad du än väljer, men jag tycker du ska åka. Jag har tjejerna. Det kommer bli bra. De nickade och höll med. Och jag grät lite, sköt undan oönskade och onödiga skuldkänslor och vacklade in i ett beslut.

Så nu sitter jag här. Eller ligger rättare sagt. På ett hotellrum i Bad Swischenahn. Jag kunde inte sova inatt så nu ligger jag i sängen med en kopp kaffe och hör hur dagen vaknar utanför fönstret. Jag samlar tankar, känslor och minnen. Låter kroppen känna dem fysiskt innan arbetsdagen startar igen.

Dagarna har varit intensiva. Långa besök på plantskolor, mängder av beslut och sociala interaktioner. Som en inköpsresa med jobbet ska vara. Men ovant för mig.  Vad hände liksom? Jo, livet. Det hände.

När jag letade nytt jobb i våras så visade du mig vägen hit hjärtat. Jag hade erbjudanden från två olika ställen och jag visste inte vilket som skulle vara rätt väg för mig. Jag gjorde listor och researchade de två företagen. Jag velade. 

Men plötsligt var allt helt klart. Bland siffror och stapeldiagram stod också ägarnas fulla namn på skärmen. 

Tvekan försvann. Plötsligt var beslutet självklart. För vad är oddsen att den ena heter Dina i andranamn och den andra Linnea? Och att de dessutom är systrar. Det måste ju vara ett tecken tänkte jag. Det måste vara du som pekade i rätt riktning.

Och här är jag nu. Med dem båda. De ställde frågan om jag ville följa med och jag bröt en mångårig tradition. Men det känns bra. Visst är jag lite skör, men det är rätt. Du är lika mycket med mig här som någon annanstans. Jag firar ditt liv genom att leva mitt. Och det är ju i flexibiliteten, i öppenheten inför förändring som det händer grejer. Fina grejer. Det har tagit tid att förstå det. Och massa mod att våga välkomna det. Och visst kan det låta som en liten grej. Att inte vara hemma på din födelsedag. Men traditionerna kring dina dagar är så viktiga i min sorg. Därför har jag hållit fast i dem med ett hårt grepp.

Det var dags att mjuka upp det greppet med.

Kanske började processen i mig långt innan beslutet togs? För brevet till dig ser inte heller ut som det brukar. Helt plötsligt började en annan typ av ord att leta sig in. I en form jag inte använt på länge och på ett språk som vi inte använde tillsammans. Det började poppa en dag när jag satt hos dig vid graven. Ordlekar och formuleringar som ville göra sig hörda. Jag var tvungen att lyssna. För det är ju orden som på något vis visar mig vägen. Som hittar vägar fram i mitt undermedvetna och som målar bilder jag inte visste att jag behövde.

Så älskade, underbara Dina. Idag firar jag ditt liv på ett annat sätt, på en annan plats, med andra människor som också bär dina namn. Jag firar dig med andra ord och formuleringar som jag egentligen inte är helt bekväm med att dela, men som jag insett är en del av något annat, en till förändring vars slutmål jag inte vet än.

Men en tradition jag inte bryter är att skriva att jag älskar dig.
Jag älskar dig genom universums alla rymder och tillbaka igen. I alla evigheters evighet.

/För alltid din mamma Malin

Och min gåva till Dig, på Din dag – A poem for us   

Purple skies and scattered glitter,
diamonds in the dark.
You could always find a sparkle
when the whole world fell apart.

You paused the time.
You faced the fight.
Brought laughter with you
to rooms lit far too bright.

…

But you were more,
much more than this.
All fizz and fire,
with mischief hard to miss.

You let the music fill you,
and lift you to the skies.
A whirlwind set in motion,
then stillness in your eyes.

One small tap against my arm.
A heart held up to mine.
I drew another back to you.
We lived outside of time.

…

The day you came.
The day you left.
Forever intertwined.

Two naked bodies.

A primal roar.

First yours.

Then mine.

…

Your body cold, birds still singing.
Everything was wrong.
A heavy scent of lavender.
My life felt far too long.

I held your hand in panic,
so small inside of mine,
and painted all your fingernails
in rainbow, gold and shine.

Your soul and mine. Your laugh. Your light.
The little things we saw.
Pieces of infinity
packed up in a drawer.

Evergrief Everpain

…

Now I find you in the smallest things,
in colours, light and rain.
Not because they bring you back,
but because I love you all the same.

I still hold your hand.
You still hold mine.
Learning how to hold you now
through another space and time.

'Cause in every version of us,
in every place we've been,
in every moment lost to time,
in futures left unseen…

Everlove Everjoy

…

Not a season to survive.
Not a chapter to close.
But a life to live,
with all its highs and lows.

Some days I bloom.
Some days I break.
Some days the light comes softly.
Some days I let it wait.

I do not grow past you.
You are not left behind.
I grow around you.
You are woven into mine.

Everme Everyou Everwe

…

Root by root. Year by year.
A life growing strong
around the space where fear once lived.
Your sisters sing your song.

What was stays with us.
What is will change.
But this will still hold true:
my need for you will never fade,
the words lead back to you.

Everhere Everthere

…

The past is not behind me.
The present, wide and deep.
I live in all dimensions.
I love and I still weep.

Not the same. Not untouched.
Broken in places. Still enough.

Changed by the breaking, still here.
Sometimes faking.

Cursing the morning for coming.
Watching the darkness retreat.
Mourning comes in with the daylight.
I rise. And we still meet.

Everthen Evernow

…

Not moving on.
Not letting go.
Not going back in time.

The years keep passing.
The love stays still.
And we exist
beyond both "was" and "will".

Grief changes shape.
Grief has made its home.
It lives within every version now
of the woman I've become.

In every breath. In every scar.
In every day I had to survive,
I'm learning how to hold you close
in this rearranged life.

Evergrow Everglow