Hej älskling,

När jag skriver detta är det fortfarande några dagar kvar till din födelsedag. Jag sitter i soffan hemma i min lägenhet. Utanför fönstret faller tunt regn som verkar sväva snarare än falla. Jag är hemma med en rejäl höstförkylning. Kroppen är tung, himlen lättmjölksvit. Det är som om verkligheten vill förstärka saknaden.
– Kom… säger den.
– Kom in i bubblan som uppstår när allt saktar ner… kom in i bubblan av minnen och känslor.

Jag tar emot inbjudan. Tacksam över att jag nu är trygg i att mötet kommer vara varsamt och mjukt. Men jag vill inte minnas dig i ett mjölkigt, grått töcken, Dina.

Visst kan saknaden vara tung och grå. Men minnena som föder den är färgrika, fyllda av skratt och värme. Minnen där du är lycklig. De spelas upp i mitt inre. Jag har tittat på dem så många gånger att jag kan dem utantill.

När jag sluter ögonen ser jag ditt femåriga mjölktandsleende, dina busiga ögon och dina zebrarandiga mjukisshorts. Jag hör din röst, följer din dans och känner din glädje. Det är där jag vill möta dig, i färgerna och i rörelsen. För saknaden kan kännas kall, men minnet av den du var är dess motsats.

Jag har slutat försöka se dig åldras. Jag kan inte längre. Jag känner knappt igen dina vänner nu för tiden. Deras ansiktsdrag och kroppar har ändrats så mycket. Någon gång har jag lagt på ett åldringsfilter över ett foto av dig, i hopp om att kunna möta din blick igen.

Jag blir alltid besviken. Det blir aldrig realistiskt. Kanske för att tiden inte rår på dig. Du lever bortom den. I en annan form. I våra minnen, men kanske mest av allt i det vi blev genom att älska dig.

Det känns ofattbart att denna födelsedag är den tionde vi ”firar” utan dig. Tio gånger har vi gjort det här och många fler ska det bli. Det är en viktig dag för mig och dina systrar. En dag av ritualer som vi skapat för att låta kärleken, sorgen och saknaden få ta plats. En dag att samlas och minnas tillsammans. Där vi som älskar dig, vi som saknar dig, pausar vardagen en stund och låter det som fortfarande behöver kännas få kännas. Och kanske är det just det som födelsedagar handlar om nu, inte att räkna åren som gått, utan att fortsätta ge dig liv genom våra möten, i våra samtal.

När jag, fyra år efter att Covid tog min kropp i besittning, trevande började jobba igen i våras kändes det som att lära mig gå igen. Jag tänkte på dig då, på hur du alltid reste dig, trots allt. Det var ovant. I början var rädslan stor. Tänk om jag gör något dumt så att jag får ett rejält bakslag och blir sängliggande igen? Jag försökte vara så inkännande jag bara kunde. Det var samma sorts balansgång som när du var sjuk. Den där svåra avvägningen mellan att våga och att vila. Att utmana och samtidigt vara varsam. Ett ständigt ”push and pull”.

Jag har haft några små bakslag, men på det stora hela har det gått bra. Rädslan har långsamt gett vika för lusten att vara delaktig i världen utanför. Nu har jag precis gått upp till 75% och här blir jag nog kvar ett tag. För här känns det som att tempot går upp ordentligt.

Det är fascinerande hur alla andra delar av livet upplevs gå fortare bara för att jag ökat tempot i arbetslivet. Men inte så konstigt egentligen, ökar jag på tiden där så blir det ju mindre tid kvar till det andra som då måste gå snabbare eller vara mer effektivt. Det kan inte vara meningen det här. Att livet ska levas i sådan fart. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid det. Min inre rytm matchar inte alls livets yttre.

Jag har försökt förklara den känslan förut, hur andras tempo, livets tempo, ofta känns så mycket högre än mitt. Som att jag står bredvid och betraktar. Jag deltar, men från en plats där tiden rör sig långsammare. Som om något i mig fortfarande lyssnar till och följer en annan rytm. Sorgens rytm till viss del, men antagligen mestadels min medfödda rytm.

I mitt inre finns, och har alltid funnits, en punkt av frid. En plats där tiden står still. Ett rum där den fysiska verkligheten känns som fiktion, en spelfilm jag iakttar på håll. Den platsen är både min fästning och mitt fängelse. Där kan jag hämta andan och få perspektiv. Men där kan jag också stänga människor ute och skapa avstånd.

På det stora hela skulle jag nog säga att livet på ytan ser normalt ut igen. Men sorgen lever kvar på insidan. Den är tystare nu för tiden, behändig och tar mindre plats i det vardagliga pusslet av jobb, fotbollsträningar och matlagning. Den visar sig sällan bland folk längre. Men den finns där, lugn och envis, som ett andetag i bakgrunden.

Ibland bubblar den upp.
Salta tårar blandas med pastavattnet på spisen.
Extra djupa andetag när jag hänger tvätten.
Pauser där jag sluter ögonen och låter sorgen röra sig genom kroppen.

Om barnen är hemma så märker de det direkt. De är väl förtrogna med sin mammas ljud och rörelser. Då pausar även de. TV:n tystnar och fyra armar omfamnar mig. De är tio och tolv och vet att de inte behöver säga något alls. De har vuxit upp med sorgen som en del av vardagen. Den skrämmer dem inte. De möter stunden med närvaro och kärlek.

Det är i de stunderna jag märker hur sorgen förändrats, från ensamhet till samhörighet, från smärta till närhet. Vi har vuxit i den, tillsammans. Vi har hittat vår rytm. Vår nya lilla trio. De och jag. Där vi är trygga och älskade. Där våra tre olika personligheter funnit sin plats.

Jag förundras över våra samtal ibland. Över deras djup och bredd. Jag tänker att de kanske inte hade skett om det inte varit för dig, Dina. Att du levde och att du dog banade väg för dessa samtal. Att jag föll och att jag reste mig var också en del i det. När jag pratar med Annie och Majken om livet, om allt det som rör sig bortom vardagen, läker jag inuti. För i alla de samtalen finns du. Där lyser ditt everglow.

Jag minns hur det var de första åren efter att du dog. Rädslan som byggde murar mellan mig och Annie och Majken. Jag var så rädd för att förlora dem också. Så rädd att komma dem nära. Jag väntade på nästa katastrof och försökte skydda mig själv genom att skapa avstånd. Jag trodde inte att jag skulle överleva en gång till. Jag hade levt så nära dig i själen, i kroppen, i orden och nu skulle jag leva utan dig. Rädslan var ett monster. Den kröp in mellan oss.

Det är så med rädsla, den vill skydda, men den hindrar också livet från att nå in. Det tog tid att förstå det, men när jag väl gjorde det började något mjukna.

Nu finns monstret inte kvar. Rädslan är borta. Jag känner dem utan och innan och de känner mig. Precis som du och jag gjorde. Och du, mitt hjärta, är en av alla trådar som binder oss samman. När Annie tar ut sina brownies ur ugnen svävar du i chokladdoften. När Majken tränar in nästa sång till kulturskolan ligger din röst som en andrastämma i bakgrunden. När de kramar mig är det egentligen sex armar jag känner, inte fyra. Överallt är du. Inflätad i våra dagar, i allt som fortsätter.

Idag är det din födelsedag. Den sextonde. Vi samlades faktiskt redan igår för att tända ljusen vid graven. För första gången kändes det inte lika viktigt att det var på exakt din födelsedag och det är lättare att ses en söndag än en måndagskväll. Jag tror du har överseende med det eller hur?

För vi kommer ju strax idag igen, Annie, Majken, Anders och jag. Vi kommer lyssna på Everglow, äta pasta polpettine och låta stillheten fyllas av kärlek. Som alltid både tungt och vackert. För livet fortsätter och mitt i allt finns du, självklar och oändligt älskad.

Det finns en ro i det nu.
Oftast.
Att sorgen och kärleken är ett och samma.
Att allt förändras och hittar nya vägar framåt.
Att du är en del av allt levande i mig. Att stillheten är min portal till dig.
Att livet i rörelse inte stänger den porten.

Det räcker att andas, att sakta ner, så hittar jag dig.
Vi möts i det ordlösa.
Där är du.  
Där är jag.
Där är vi.

För alltid, din mamma Malin