Jag trodde att vi levde ett konstigt liv i vår parallella verklighet tidigare. Nu känns det som om vi flyttat ännu längre ifrån det som är Verkligheten. Allt är ännu mer absurt. Ännu mer känsligt. Ännu mer skrämmande. Ännu mer sorgligt. Ännu mer jobbigt. Ännu mer intensivt. Allt är så mycket mer av allt. Den … Fortsätt läsa När hjärtat blöder
Tiden. En konstig sak. Många tänkare, små som stora, har filosoferat kring den. Många är vi väl eniga om att den är märklig. Vi uppfattar den olika, den kan gå fort eller långsamt, man kan känna sig felplacerad eller önska sig framåt eller bakåt. Jag skulle helst av allt spola tillbaka tiden tills innan allt … Fortsätt läsa Tankevurpor och tidskaruseller
Vårt liv fortsätter snurra på i ultrarapid. Vi har inte haft en chans att landa, att smälta allt som har hänt eller blicka framåt. Här och nu har det varit, fast inte på ett sådant där skönt-leva-i-nuet-sätt utan allt-händer-på-en-gång-och-vi-hinner-inte-vara-någon-annastans-sätt. Dina kräktes och kräktes i början av förra veckan. Hon var snurrig och trött. Alla förklaringar från … Fortsätt läsa Don’t look back in anger…
Jag är så trött att jag mår illa. Det känns som om jag slutar fungera. Kroppen är inte med. Hjärnan lyder inte. Jag är så rädd att jag inte ens kan formulera det. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för Dina. Den Dina vi känner och älskar är gömd någonstans långt inne … Fortsätt läsa Gränsland
Jag kommer inte orka skriva här på ett tag utan kommer göra kortare uppdateringar på Dinas Facebooksida Insamling för fina Dinas operation. Vi åkte in till Akuten igår då Dina sovit hela dagen. De gjorde en akut datortomografi och konstaterade på en gång en stor hjärnblödning. Vi har varit på Barnintensiven hela natten. Hon är … Fortsätt läsa Kritiskt läge
Jag hade ett halvklart inlägg i huvudet. Ett som jag hade tänkt skriva i fredags, dagen efter vi kommit hem, med ett hoppfullt och positivt budskap. Men i den bubblan fick vi bara leva i 18 timmar. Det här är ett annat inlägg. Dinas återhämtning efter operationen gick långsamt, men stadigt framåt. Vi höll samma … Fortsätt läsa När björnarna inte sover
Jag försöker formulera det som hänt de senaste dagarna, samla alla tankar och sätta ord på alla känslor men hjärnan vill liksom inte. Jag är trött och rastlös, det kryper i kroppen av allt stillasittande, all väntan, oro och fixande. Jag ska försöka ändå. Jag vill ju skriva, för Dinas skull, för min skull och … Fortsätt läsa En andra chans?
Så var vi här igen. Skönt att äntligen vara på plats. Jobbigt att veta vad vi har framför oss. Vi reste igår. Det var lika jobbigt att säga hej då till Majken och Annie denna gång. Det liksom sliter mitt hjärta i två delar, men när jag väl är här så känns det bättre och … Fortsätt läsa 2:a halvlek
Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor. Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall? Det har varit konstiga dagar. Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän … Fortsätt läsa En slags vardag
Vi lägger ytterligare en lång dag bakom oss. Det har varit en otroligt hektisk vecka, med så många känslor i omlopp att de ätit upp oss inifrån och ut. Efter den förra resan så var det rätt in i verkligheten igen. Vi skulle ställa till med kalas och allt vad det innebär med tårtbak, presentinslagning, … Fortsätt läsa Lång dags färd mot natt
Dinas bok 