Så sitter jag här igen, vid mitt tangentbord. Skrivandet här har visserligen ebbat ut, men fortsätter på andra sätt. Drömmen om att vår kärlekshistoria, min och Dinas, en dag ska få vila på bokhyllor runt om i landet… den har jag aldrig släppt. Jag är bara lite långsam av mig ibland. Noggrann. Och livet, som det ju ofta gör, har lagt annat i vägen. Sådant som krävt min fulla närvaro. Som tvingat mig att prioritera annorlunda.

Men en dag som denna dras jag tillbaka hit till bloggen, till er som följt oss, stöttat och undrat. Till er som orkat ta emot mina ord även när de varit blytunga. Till er som fått mig att känna mig mindre ensam. Och idag, på årsdagen, är det som om allt det där rör sig lite närmare ytan igen.

Det har gått nio år sedan Dina dog. Ibland känns det som en blinkning, ibland som en evighet. Vissa dagar kan jag för allt i världen inte förstå hur jag fortfarande andades. Andra dagar är det bara det jag gör, medvetet och fokuserat. Ett andetag i taget.

Tankarna vandrar, förstås, till den där majnatten. Den natt då cirkeln slöts. Då jag höll henne precis som jag höll henne den allra första novembernatten i hennes liv. När jag vakade över hennes bröstkorg, livrädd för att den skulle sluta röra sig rytmiskt upp och ner. Då som nu, hand i hand. Då som nu, andetag för andetag.

Under åren som följt har jag brottats med tiden, som ni vet. Med dåtid, nutid, framtid och med hur de glider in i varandra utan tydliga gränser. Vad är vad, när någon både alltid är och aldrig mer finns? Jag famlade efter ett språk som kunde rymma henne. Och jag väntade. Länge. På att tiden skulle göra sitt. Jag trodde att det skulle komma en punkt, ett fast datum, då allt skulle kännas lite lättare. Men tid i sig gör ingenting. Det vet jag nu. Det är vad vi gör med tiden som skapar rum för läkning.

För sorgen, den kräver sitt utrymme. Den behöver kropp. Tid. Närvaro. Jag insåg tidigt att det inte fanns några genvägar. Att jag inte kunde tänka mig förbi det som måste kännas. Det räckte inte att förstå den intellektuellt. Det enda sättet att stilla den var att låta den kännas. Fullt ut. Det var långsamt. Det var smärtsamt. Men det var nödvändigt.

Jag förstår nu att leva med sorg är att leva i en övergång. Att stå på en bro mellan det som var och det som ska bli. Att förändras utan att ha valt det. Förlusten drar med sig fler förluster, av trygghet, riktning, språk. Av självklarheter. Det är lätt att vilja fly. Stänga av. Men mitt i allt det där fanns ändå ett val, även om det länge låg höljt i dunkel. Ett val att stanna upp. Att ge sorgen plats, utan att låta den förstöra allt omkring. Det var inte enkelt. Men det blev en kärlekshandling. Ett sätt att skapa mening där det först bara fanns meningslöshet.

Bandet mellan mig och Dina brast aldrig, även om det under lång tid kändes så. Det förändrades. Jag bytte grepp. Och till slut förstod jag att sorgen inte var beviset på att vi älskat. Vår relation tog inte slut. Den fick andra former. Andra språk.

Och kanske var det just skrivandet som hjälpte mig att förstå allt detta. Jag har alltid skrivit. Inte som ett beslut, utan som något kroppen bara gjorde. En instinkt. Orden kom när inget annat kunde bära. När sorgen slog som hårdast och jag kände mig helt vilse, var de min väg. Jag skrev inte för att fly, utan för att stanna kvar. Och nu i efterhand ser jag att när sorgen fick ett språk, fick den också riktning. Det osynliga fick kontur. Och när något får form kan det börja röra sig. Och det som rör sig… kan läka.

Det är något jag önskar att vi pratade mer om. För hur vi håller utrymme för sorgen på samhällsnivå påverkar hur vi sörjer på individnivå. Och sorgen har så lite plats i vårt samhälle. Vi söker lösningar, snabba svar, en quick fix, något som går över. Men sorgen gör inte det. Den förändras, men den försvinner inte. Och vi behöver skapa plats för det. Våga möta mörkret utan omskrivningar. Utan bullshit och påklistrad positivitet. För det är där vi växer. Det är där vi blir mänskliga, på riktigt.

Nio år har gått.
Och ännu andas jag.
Det är det svåraste och det mest självklara.
Och i varje andetag lever hon.

Min förhoppning är att mina ord väckt något i dig som läsare också.
Sått ett frö av tröst.
Tänt ett svagt, men ihärdigt ljus. Ett ljus som aldrig slocknar.
Ett everglow.

Dina, du starka, pillemariska, färgglada unge! This particular diamond was extra special. Jag tror ingen motsätter sig de orden. Unik och självklar. Jag är säker på att du hör våra skratt och känner våra tårar idag, när vi återigen firar allt du var, allt du är och allt vi fortsätter vara tillsammans.

Med värme, kärlek och innerlighet,
Malin