Älskade, underbara Dina…

Nio år har gått sedan jag skrev det första brevet till dig. Ett brev till ditt framtida jag och en framtida Malin. Det var ett försök att ge mig själv lite hopp i en tid då dåliga besked rasade in och vi kämpade dygnet runt för att hitta rätt vård för dig. Jag behövde ge mig själv framtidstro för att orka lite till. Jag behövde visualisera en framtid där du var äldre och mådde bra. Jag behövde formulera allt jag önskade för dig i en situation där det egentligen bara fanns en enda önskning. Att du inte skulle dö.

Åtta och ett halvt år har gått sedan vår innerliga och desperata önskan inte slog in. Sedan den där dagen i maj då mitt liv fick ett nytt före och efter och din lilla kropp till slut fick vila.

Idag skulle du ha fyllt 15 år och jag gör så gott jag kan för att tänka mig in i hur det skulle vara. Jag sneglar på dina snart fullvuxna kusiner och petar in dig där emellan dem. Föreställer mig dig i en tonårskropp, med ett tonårssinne och med en tonårsvokabulär. Jag är fullt medveten om mitt misstag att använda ordet ”töntig” i det förra inlägget. Kanske skulle du tycka att jag var basic eller sus? Cringe använder man väl inte längre, eller? Jag vet inte. Jag försöker bara flexa.

Nej, jag ska sluta nu. Lika bra att inse mina begränsningar och återgå till mina vuxna ord. Alla dessa ord som ständigt flyger runt i min hjärna. Ord som berör, upprör, lugnar, förklarar, försvårar, underlättar och förmedlar. Som en fjällbäck ömsom porlar de, ömsom forsar de, ömsom stannar de av. Alla känslor och tankar, alla minnen och upplevelser vill jag klä i ord. Jag vill varsamt slå in dem och ge till dig i födelsedagspresent.

Så jag ger dig mina ord…

Du är kärlek.
Du är varm och mjuk. Du är klok och eftertänksam. Du är rolig och finurlig.
Du är snäll och empatisk. Du är bestämd och har integritet.
Du är stark. Starkare än jag någonsin ville att du skulle behöva vara.
Du är för att jag är och jag är för att du är.
Du är en del av ett vi och ett självständigt du.
Du var, du är och du kommer alltid att vara.
Du är Dina. Fortfarande så sann ditt givna namn. En naturkraft.

Jag ger dig mina minnen…

Jag ger dig känslan av villkorslös kärlek när jag minns din lilla kropp som landade på mitt bröst. När dina djupblå ögon mötte min blick. När dina små, spretiga fingrar greppade tag om mina för första gången den där tisdagsmorgonen för femton år sedan.
Jag ger dig känslan av glädje när jag minns våra stunder av lek och lugn på hemväg från förskolan. När du samlade kottar i din hjälm för att kasta i vattnet och glittret i dina ögon varje gång det lätt ”plupps”.
Jag ger dig känslan av stolthet när jag minns hur du tog emot dina nyfödda systrar. Hur du ansvarfullt och varsamt la dem nära dig och smekte dem över ryggen. Hur du blundade och strök näsan och munnen mot deras fjuniga huvuden och sedan tittade på oss med en blick som jag inte kan återge med ord.
Jag ger dig känslan av samhörighet när jag minns hur du formade dina händer till ett hjärta på flyget hem från Tyskland och jag gav dig ett tillbaka. Det är ett ordlöst, magiskt glittrande minne som jag alltid bär med mig.
Jag ger dig känslan av hoppfullhet när jag minns dig, Majken och Annie busande i vår säng. Era kluckande, exalterade skratt när ni nyvakna kittlades och brottades i nattvarma pyjamasar.

Jag ger dig mina tankar…

Det har många gånger slagit mig hur fascinerande och motsägelsefullt det är att frånvaron av en människa kan vara så närvarande. Hur tomheten kan vara så full. Men det visar väl bara på livets magi antar jag. Att inget bara är en sak. Att både vi som människor och den plats vi bebor är mångfacetterade. Aldrig bara ett och samma utan både och, och mer därtill. Att livets motsatser får plats och samexisterar så sömlöst när vi gör plats och tillåter dem alla.

Det är för mig oundvikligt en dag som denna att inte hamna i filosofiska tankar kring livet, tiden och meningen med vår existens. Jag antar att det är ett samtal som du inte skulle velat ha med din mamma på din födelsedag, men nu är du ju inte här och jag har fritt spelrum. Jag funderar över de senaste årens existentiella ångest. Hur jag irrat runt, klamrat mig fast och karvat fram min väg genom lidande, skuld och meningslöshet. Ett liv utan dig var ju inte möjligt. Hur blev det möjligt? Hur blev det till och med underbart?

Jag vet att jag inte behöver skriva detta till dig Dina, men för tydlighetens skull gör jag det ändå. Ett liv med dig här hade varit ännu mer underbart. Skulle jag kunna få dig tillbaka skulle jag göra vad som helst, men det är ju inte möjligt. Men det är alltså möjligt att leva ett underbart liv utan dig. Det gör mig både stolt och skamsen på samma gång. Men nu har jag ju redan befäst att livet är motsägelsefullt så jag behöver inte gå den vändan igen.

Om att göra plats för livet

En vän sa till mig för ett tag sedan att ”Life is short, but it can be wide enough”. Det fastnade hos mig. Det planterade ytterligare ett frö av läkning. Livet är kort, men kan vara brett nog. Om vi inte stirrar oss blinda på dåtid och framtid utan lever i fler riktningar, i fler lager av verkligheten, i fler versioner av oss själva. Om vi lever tredimensionellt istället för linjärt, så blir livet större. Då får jag plats med alla känslor. Då kan min hjärna ta in att du är död, men fortfarande lever i mig. Då kan jag glädjas åt att du levde brett och djupt samtidigt som jag sörjer att du levde alldeles för kort.

Om en stund åker vi till graven. Vi kommer att gråta och skratta, lyssna på Everglow och prata om dig och om vardagliga ting. Vi kommer att älska och sörja samtidigt. Som vi gör varje dag, men mer medvetet en dag som denna. För vi vet att det är möjligt att göra både och, samtidigt. Du kommer att vara nära och kännas långt borta på samma gång. Du kommer alltid vara älskad och saknad i varje steg jag tar i mitt korta men breda liv.

Jag kramar dina småsystrar, som inte är så små längre, extra hårt. Ni är så lika och samtidigt era egna individer, såklart. De bär dig i sina stora hjärtan varje dag. Du är med dem i varje stor händelse och i vardagens småbekymmer. De växer i sin kärlek till dig och i sin sorg efter dig. De är fantastiska och jag vet att du håller om dem på de sätt det är möjligt. Ni kommer alltid vara min heliga treenighet av kärlek.

Dina, jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen. I lager av evighet håller vi fortfarande varandra i handen. Alltid. I all tid. Du, jag och vi.

Din mamma Malin