November har kommit och gått och vi har lunkat på i allt det gråmulna. Jag förvånas dagligen över hur konstigt det är att vardagen flyter på som den gör. Att livet faktiskt fungerar någorlunda, och vi med. Visst bryter vi ihop med jämna mellanrum, gråter, blir frustrerade och förbannade på alltings jävlighet. Men det är … Fortsätt läsa Ingenting försvinner allt finns kvar
Vardag
Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi
Jag hade känt mig stabil i några veckor. Den grå filten hängde inte längre över mig dygnet runt. Denna gång var det en längre period av stabilitet än tidigare. Filtret över mina ögon, som färgade hela världen i svart, var borta. Jag såg allt klarare. Så mycket klarare. Jag kände mig starkare. Jag kände mig orädd. … Fortsätt läsa Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi
En fladdrande låga
Jag överlevde fram till tolvslaget. Då orkade jag inte längre. Orkade inte fokusera. Orkade inte tänka positivt. Orkade inte hålla ihop. Det var som om all ångest i 2016 drog ihop sig till ett svart moln i mig. Alla ögonblick blixtrade framför ögonen. Smällde som raketer i mitt inre. Jag brakade. Jag var tacksam att … Fortsätt läsa En fladdrande låga
En slags vardag
Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor. Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall? Det har varit konstiga dagar. Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän … Fortsätt läsa En slags vardag
Dinas bok 