Don’t look back in anger…

Vårt liv fortsätter snurra på i ultrarapid. Vi har inte haft en chans att landa, att smälta allt som har hänt eller blicka framåt. Här och nu har det varit, fast inte på ett sådant där skönt-leva-i-nuet-sätt utan allt-händer-på-en-gång-och-vi-hinner-inte-vara-någon-annastans-sätt.

Dina kräktes och kräktes i början av förra veckan. Hon var snurrig och trött. Alla förklaringar från läkarna kändes rimliga. Efterdyningar av hjärnblödningen, operationen, för mycket intryck, neddragning av kortison. Så måste det ju vara eftersom datortomografin visade att det inte tillkommit några nya blödningar i hjärnan. Anders och Dina var på sjukhuset och jag och farmor Marianne var hemma med Majken och Annie. Jag kände att jag varit borta så mycket och jag hade lovat Majken att nu skulle jag ingenstans på ett bra tag. Att jag aldrig lär mig. Jag får inte lova något sådant.

På tisdagen byttes jag och Anders av för natten ändå. Vi tänkte att vi nog skulle få komma hem på onsdagen, efter att vi haft vårt möte med onkologen. Men på onsdagsmorgonen ringer Anders. Annie och farmor har kräkts under natten. Han kan inte komma in till mötet. Fan också. Vi inventerar läget hemma och inser att det enbart är moster Sofia som inte varit i kontakt med Annie de närmaste dagarna. Hon kommer in för att vara med Dina så att jag kan gå på mötet med Henke som återigen ställer upp.
Samma morgon har vi gjort en lungröntgen som visar att Dina har mycket luft i sin högra lunga. Antagligen är det något av operationshålen som pyser luft. Rätt snart efteråt börjar Dina klaga på att det känns tyngre att andas. Syresättningen sjunker snabbt. Hennes lunga håller på att falla ihop och det beslutas att hon måste ner till narkos och operation omgående.
Sofia hinner komma och väntar medan jag följer med Dina in i operationssalen. Där tar det tid. De hittar inte Dinas lunga. De letar med ultraljud för att veta var de ska gå in och sätta dränaget. De kallar in kollegor, letar lite till och pratar runt oss. Dina vill leka gissa djuret. Hon tänker på ett djur och jag ska ställa frågor för att lista ut vilket djur hon tänker på. Jag försöker hänga med i vad som händer runt omkring oss och ställa frågorna samtidigt. I 30 minuter håller de på innan de bestämmer sig för att de är klara. Klockan är 14.10 och mitt möte på barnonkologen har redan börjat. Jag pussar Dina i pannan och springer ut till Sofia och Henke som väntar på mig. Upp till Q84, fokusera och ladda om.

Det blev ett konstigt möte. Jag var stressad och upprörd. Arg. Jag hade samlat våra förslag på möjliga behandlingsplaner och listat sådant vi ville diskutera. Men läkaren vi träffade har förvisso varit lite involverad i Dinas behandling men hade ingen riktig insikt i vad som hänt på sistone. Samma visa som vanligt alltså. Hon meddelade att det var tumörceller i det som patologen analyserat efter hjärnblödningen. Det var vi inställda på, trots att vi självklart hoppats på något annat.
Däremot kunde hon inte komma med någon plan om hur vi ska gå vidare och mötet kom mest att handla om vår känsla av otrygghet och bristande förtroende för Dinas vård. Vi vill känna att någon tar ansvar, på riktigt, att någon sätter sig i förarsätet och bestämmer vad som är nästa steg. Just nu känner vi oss utlämnade, hängande i luften utan någon stabil grund att stå på.
Rätt snart ringer de från operationen och säger att de redan är klara och att Dina är på väg till uppvaket. Jag skickar dit Sofia, pratar lite till, gråter och skakar lite innan jag känner att jag måste ner till henne.

Hon är vaken när jag kommer, har undrat lite var mamma är. Jag tackar Henke för hjälpen och stödet under mötet och skickar hem honom. Han behöver åka och fira lite jul.
Vi får komma upp på rummet. Jourläkaren kommer in och berättar i all hast att de fått provsvar som visar att Dina har Noroviruset, dvs vinterkräksjukan. Det är därför hon har mått så dåligt och kräkts, inte av några andra orsaker. Det är det som härjar på hemmaplan.
Jag tittar på min gravida syster och säger bara åk härifrån. Det är ju själva fan också. Det blir aldrig en lugn stund.

Sköterskorna sätter oss i karantän, tar på sig skyddskläder och munskydd. Det är dagen för julafton och allting är helt absurt. Mitt huvud värker och jag ser ingen ljusning eller väg ut ur detta.

De följande dagarna är ett klaustrofobiskt virrvarr. Tiden står stilla. Sköterskor och läkare avlöser varandra. Julen pågår för fullt runt omkring men Dina och jag bara sitter i vårt lilla gula rum och försöker få tiden att gå. Vi får leveranser av mat, dryck och godis från vänliga själar, men de får inte komma in på rummet.
Hemma fortsätter kräksjukan vandra vidare och på ett sätt kändes det ”bra”. De firade inte heller jul, vi missade inget särskilt. Nog för att det värkte lite i hjärtat att inte kunna vara med Annie på hennes första julafton, men det är ju bara en dag, ett datum, och allt sådan tappar sin innebörd i ett krisläge.

20151225_180759.jpgDina återhämtade sig bra från lungkollapsen men gillade inte att sitta fast i ett dränage igen. Syresättningen gick upp igen och förutom att hon är trött, har ont i benet och är ett kortisonstint matmonster så är hon ok. Våra tidigare kortisonsessioner har bara varit i 4-5 dagar, nu har hon fått höga doser i tre veckor. Det är ingen dans på rosor kan jag berätta. Hon tänker mat hela tiden, och vi har alla försökt tillfredsställa hennes önskningar, gyros, kebab, calamares, stekt broccoli och lammkorv har stått på önskelistan.

I lördags skulle de 21 agrafferna, häftstiften, i huvudet bort. Jag hade inte sett hur det såg ut iom att det suttit tejp över, men nu blottlades dem och jag ska erkänna att det snörpte till ett antal gånger när jag såg dem och tänkte på att de satt fast i hennes huvud. Sen skulle de ju dras ut också. Dina fick extra doser smärtstillande men var fullt vaken under hela förloppet. Hon var otroligt stark och modig, men som ni vet så skulle jag ju helst se att hon aldrig mer ska behöva vara det på detta sätt.

De sista dagarna blev det lungröntgen efter lungröntgen för att säkerställa att lungan inte fortsatte läcka ut luft i lungsäcken. På måndagseftermiddagen drar de äntligen ut dränaget, plockar ut portnålen och säger att vi får åka hem.
Otroligt skönt att få lämna rummet, men varje gång vi kommer hem efter en längre vistelse så drabbas jag av någon konstig ”komma-hem-chock”. Det blir så mycket på en gång, vi slungas tillbaka till vardagslivet där det ska fixas mat, tvättas, städas, nattas, bytas blöja och plocka. När jag är på sjukhuset så vill jag bara komma hem och jag längtar och längtar, men när jag väl är hemma så är det som att få en käftsmäll, pang så ska hjärnan bara ställa om. Allt som hänt på sjukhuset ska bara lämnas bakom en, det finns inte tid att bearbeta och alla tankar flyger runt runt och gör mig illamående.
Efter några dagar brukar denna chock lägga sig den med.

img_6488.jpgEftersom vi hade ett möte inbokat med Dr Niklas på onsdagen så bestämde vi i all hast att vi skulle ställa till med Julafton på tisdagen.
Det går det med. Allt går med lite god vilja. Förutom ett nytt bortfall pga kräksjuka så blev det i alla fall lite jul, lite lätt modifierad och inte lika lång som den brukar, men ändå, det blev bra.

Igår var det så dag för nytt möte på Barnonkologen. Denna gång med Niklas som är vår huvudansvarige läkare. Vi hade laddat så gott vi hade hunnit och orkat med. Jag var livrädd för att ha ytterligare ett möte där det ursäktas för att de inte haft tillräckligt med tid för att gå igenom alternativ, att de måste diskutera i läkargruppen eller värst av allt att de inte såg något hopp överhuvudtaget.
Hoppet är det ju sisådär med. Sedan förra hösten har ju läget varit sådant att det inte finns några kända behandlingsmetoder som kan bota Dina. Vi har ju valt att tolka detta som att det ändå finns hopp om bot fast bland icke kända behandlingsmetoder. Det gör vi fortfarande, det måste vi göra, fast ju mer sjukdomen sprider sig desto svårare blir det ju.
Niklas hade dock en plan. Det var positivt. Målet med denna plan är än så länge inte bot dock. Det är så mycket som är okänt, om Dinas utgångsläge just nu och om föreslagna mediciners verkan. Redan igår kväll fick hon börja med två nya mediciner, Thalidomid och Temozolomid. Det är inga lätta mediciner, de är tunga och med kraftiga biverkningar. Det gör så jävla ont att behöva ge henne dem, men vad har vi för val?
Remiss är även skickad till strålningsenheten, det kan bli aktuellt med en eller flera olika sorters strålning av hjärnan. Dessutom ska nya röntgenundersökningar göras av buken, lungorna och hjärnan för att få en ny baseline så vi vet vad vi har för utgångssläge.

Det kommer bli ännu tuffare. Dina kommer återigen att brytas ner av cytostatika, hon kommer ha ont, må dåligt, tappa håret igen och säkerligen massa mer. Jag hatar att vi behöver börja det nya året på det viset.

Jag sa Fuck you till 2013 på tolvlaget för två år sedan. Arg över att Henke fått cancer och att Anders pappa gått bort för tidigt.
Jag sa Fuck you till 2014 på tolvslaget förra året. Arg över Dinas sjukdom.
Jag kommer säga Fuck you till 2014 också. Arg över att Dina fortfarande inte får leva som hon borde.

Men vad hjälper mig mest, att älta och se bakåt eller att klamra mig fast vid det hopp vi har och blicka framåt?  Det är inte alltid lätt, speciellt inte när det känns som om vi hela tiden tar ett steg fram och 20 bak. Men Dina förtjänar mitt hopp. Hon förtjänar mitt fokus, min hjälp och mitt jävlar anamma. Hon förtjänar allt det och massor mer. Det hjälper oss inte att se tillbaka på de gångna åren med ilska. Det hjälper mig inte att hålla hoppet vid liv. Det som har hänt har hänt. Jag måste tro att det vi gör nu ska föra oss framåt, att det här ska ta slut, att Dina ska få må bra.

Dina, min allra högsta önskan för det kommande året är att du ska få slippa alla hemska mediciner, alla undersökningar, all tid på sjukhus, all smärta, all oro och alla övertalningar.
Jag önskar att du ska återfå din barndom.
IMG_20130802_175429

Gränsland

Jag är så trött att jag mår illa. Det känns som om jag slutar fungera. Kroppen är inte med. Hjärnan lyder inte.
Jag är så rädd att jag inte ens kan formulera det.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för Dina.

Den Dina vi känner och älskar är gömd någonstans långt inne i henne just nu. Hon har stängt av omvärlden. Det gör fruktansvärt ont att se henne bara ligga och stirra ut i tomma intet. Hon vill ingenting trots att vi trugar och lockar, försöker hitta rätt väg in för stunden. Men hon är obeskrivligt trött, full av kortison, rädd, ledsen och snurrig. Hon har gått in i överlevnadsmode och vill bara vila. Hon behöver ju det såklart, allt hon har gått igenom på sistone skulle köra slut på vilken gladiator som helst. Men återigen är det en hårfin gräns mellan att låta henne vila och få henne att röra lite på kroppen så att hon inte tappar för mycket i styrka och ork. Men just nu är hon inte så mottaglig alls.

Det har varit ett riktigt jävla helvete de sista 10 dagarna. På grund av att vi hade ställt in oss på att få komma hem och äntligen ta det lite lugnt efter Tyskland så slog det extra hårt. Vi sänkte garden lite. Vi var inte alls förberedda. Vi borde vetat bättre. När man minst anar det, när man slappnar av lite så slår det till igen.

Vi packade våra väskor förra måndagen när Dina inte ville vakna efter sin tuffa natt. Så här i efterhand så kämpar vi mot att inte låta alla dumma tankar ta plats. Varför åkte vi inte på natten? Varför fattade vi inte hur ont hon egentligen hade? Hur kunde jag säga till henne att ta det lugnt och andas när hon hade en hjärnblödning?
Jo. för att vi inte visste. Hur skulle vi kunna förstå? Vem fan hade kunnat ana?

På akuten fick vi komma upp till röntgen rätt omgående. Anders gick för att parkera bilen. När datortomografin var klar förstod jag att det var allvarligt. Röntgenpersonalen bara tog min väska och åkte med mig ner. Det gör de aldrig.
Vi fick ett rum på akuten och medan jag bär Dina dit så ser jag i ögonvrån hur röntgensköterskan lutar sig fram och viskar något till sköterskan. Då dog jag lite inombords. Han kommer omgående och säger att det är bättre om vi går direkt till akutrummet, de har bättre utrustning där säger han. Han är lugn och jag märker att han försöker att inte göra mig orolig. Det gör mig ännu mer orolig.

2015-12-18-07.54.18.jpg.jpegSedan följer många långa och intensiva timmar. Allt är en enda röra för mig. Vi vakar hos Dina, vandrar i korridorerna, försöker sova lite så gott det går. Man lever i något slags gränsland. Mellan liv och död. Mellan natt och dag.

Hon fick höga doser kortison i hopp om att hjärnan skulle svälla av och lätta på trycket. En MR gjordes och man såg att blödningen var stor och att det fanns ett antal prickar i hjärnan. Prickarna är med allra största sannolikhet metastaser.
Dina vaknade inte till så mycket mer trots kortisonet så på onsdagen togs beslutet att en operation var nödvändig. Läkarna var eniga, men vi hade vetorätt. De är ju tvungna att informera om riskerna kring operationen. De är tvungna att säga att Dina kanske inte klarar det. Det finns en risk att Dina avlider på operationsbordet sa de. Så om ni inte vill att vi gör operationen så gör vi inte det.
Vilket beslut. Pang ner i knät bara. Anders och jag tog ett djupt andetag, tittade på varandra och fattade ett beslut. Vi kan inte fega oss ur detta. Kör, sa vi.
Då gick allt fort. Det var väl lika bra det, vi hann inte tänka så mycket innan allt ändå var igång. Vid kvart i tre lämnade jag Dina i operationssalen. Jag sjöng hennes favoritsånger medan hon återigen försvann in i narkosen.

Vad gör man sen? Man väntar. Fördriver tiden. Som tur är hade vi sällskap i vår väntan. Anna, Elin, Jonna och Amelie satt på nålar med oss. Allt känns lite lättare när man inte är ensam.
Vid halv sju öppnades dörren och Neurokirurg Ulrika bad oss komma. Allt står stilla. Världen är på paus. Allt har gått bra, säger hon och världen börjar snurra igen.
Blödningen satt till vänster på baksidan av huvudet så de hade haft Dina liggande på magen, öppnat, sågat upp skallbenet och tagit bort nästan allt blod. Sedan torkade de hjärnan torr, satte fast konstgjord hjärnhinna och knäppte fast skallbenet med plastknappar som visst ska lösas upp av sig själva, sydde ihop huden i flera lager och tejpade ihop.

Återhämtningen har gått långsamt. Ibland känns det som om det inte händer någonting alls. Dina har varit väldigt väldigt arg. Det är en av bieffekterna av de höga kortisondoserna. Vi trodde vi hade sett det värsta under alla cytostatikakurer, men detta har varit i kubik och kvadrat.
På fredagen så sänkte de därför dosen rejält och Dina slapp vara så arg. De tänkte att hon nog mådde bäst av att få vara hemma med tanke på hur mycket sjukhus det har blivit de senaste månaderna. Så på lördagseftermiddagen fick vi permission och åkte hem. Det blev dock inte så skönt vi hade tänkt oss. Dina var yr, utmattad och stördes av ljud och ljus. En inte helt enkelt ekvation när Majken och Annie livar runt.
Vi försökte ändå så gott vi kunde. Försökte anpassa så mycket det bara gick, försökte ge henne lugn och ro och lite julkänsla.

Vi var och köpte julgran och tänkte att vi ändå skulle försöka klä den tillsammans.
Men Dina orkade inte, ville lägga sig i vårt sovrum, släcka ner och stänga av. Allt kändes bara konstigt.

På söndagskvällen börjar hon må illa och precis när vi gått och lagt oss får hon huvudvärk och kräks igen. Vi ringde in, packade väskan igen och satte oss i bilen. Dina kräktes och kräktes och kräktes. Vid midnatt gjordes en ny DT som dock inte visade några nya blödningar. Antagligen drog de ner för kraftigt på kortisonet, för snabbt, och hon behöver mer tid.

Så nu ligger vi här igen. Dina vill som sagt ingenting och det är oerhört jobbigt att se. Vi försöker köra på, vara närvarande, med henne och de två små hemma. Men nu är det obeskrivligt tungt. Vi väntar på patologens utlåtande, försöker ta reda på så mycket vi kan om behandlingsmetoder, vill känna att vi har någon slags plan. Vi greppar efter halmstrån.

Vi vet inte hur de närmaste dagarna blir, var vi är över jul. Det känns inte viktigt samtidigt som det känns jätteviktigt att Dina får det så bra som hon bara kan. Vad det innebär vet vi inte ännu. Det känns som om vi är fast i Ingenmansland.

Kritiskt läge

Jag kommer inte orka skriva här på ett tag utan kommer göra kortare uppdateringar på Dinas Facebooksida Insamling för fina Dinas operation.
Vi åkte in till Akuten igår då Dina sovit hela dagen. De gjorde en akut datortomografi och konstaterade på en gång en stor hjärnblödning. Vi har varit på Barnintensiven hela natten. Hon är stabil och vaknade till lite mer efter att hon fått höga doser kortison för att svälla av i hjärnan.
Strax innan sju imorse påbörjades narkosarbete inför den MR som ska ge mer information om anledningen till blödningen. Vi hoppas att det bara är just en blödning, men mest troligt är det en eller flera metastaser som brustit.
Efter MR går de troligtvis direkt över till operation då blödningen var så stor att det inte räcker med medicinering.

Allt har gått så fort och vi förstår inte riktigt vad som hänt.
Vi väntar. Vi gråter. Vi hoppas.

När björnarna inte sover

Jag hade ett halvklart inlägg i huvudet. Ett som jag hade tänkt skriva i fredags, dagen efter vi kommit hem, med ett hoppfullt och positivt budskap. Men i den bubblan fick vi bara leva i 18 timmar.
Det här är ett annat inlägg.

2015-12-07-16.03.19.jpg.jpegDinas återhämtning efter operationen gick långsamt, men stadigt framåt. Vi höll samma tidsschema som efter operation nummer ett, men det såg annorlunda ut denna gång. Hon var mer stillasittande och orkade inte lika mycket. I måndags fick hon ta bort epiduralen och hon hade inga egentliga smärtor i lungan annat än när hon hostade, vilket är både önskvärt (ja inte smärtan men hostan) och fullt normalt. På tisdagen fick hon ta bort portnålen och vi fick veta att de inte längre såg några anledningar till att hålla oss kvar. Lycka!

För att inte behöva stressa så beslutade vi oss för att flyga hem på torsdagsmorgonen så att vi skulle få en lugn onsdag och ett bra avslut på vår vistelse. Dina, Anna och jag tog oss glada i hågen till hotellet. Vi gör oss i ordning för att gå ner och äta mat. Dina sitter i sängen och ska ta sig ner. Då knakar något till i hennes högra knä. Vi reagerar alla tre, var det där du som lät Dina? Det var det, men hon har inte ont, inte förrän hon ska sätta ner foten och gå. Då gör det jätteont. Vi fattar inte riktigt vad som hänt, Dina vill bli buren men jag tänker inte så mycket mer på det, det går säkerligen snart över.

img_20151208_133931.jpgPå natten har hon ont till och från. Dagen efter är hon på gott humör, men vill fortfarande inte stödja på benet. Vi strosar ändå runt i Freiburg, jag har henne på ryggen mest hela tiden, men ibland så går hon lite och varken jag eller Anna förstår oss på hennes smärta. Ibland gör det jätteont och ibland går hon som vanligt. Hon är fortsatt jättetrött, men det är ju inte heller konstigt med tanke på allt.

Jag är ändå inte orolig, något knäckte till i knät, så vi behöver bara komma hem så kan vi lösa detta, tänker jag.
Jag känner mig glad och lättad. Vi har klarat av de två operationerna, Dina är ren och fri från cancer! Jag tar en promenad ner till en park där jag var några veckor tidigare och såg att människor låst fast sin kärlek på en bro, precis som på Pont des Arts i Paris. Redan då väcktes en tanke att jag skulle göra detsamma, fast istället för att låsa fast vår kärlek skulle jag låsa fast allt vad cancer heter. Vi skulle lämna sjukdomen bakom oss i Freiburg. Punkt slut.
Jag hade tänkt att Dina skulle följa med, men så blev det inte nu.
Jag knäppte fast låset och viskade en stilla önskan mot himlen.
Jag gick  därifrån, fast besluten om att nu jävlar ska detta vara över.
Jag kände mig lättad och såg fram emot att få komma hem, ha lite lugn och ro och få fira jul utan ett ton med oro i hjärtat.


Natten till torsdagen har hon mer ont i knät. Gråter, skriker och hittar ingen bra sovställning. Jag börjar bli orolig. Vad är det som händer?

Den åtta timmar långa hemresan på torsdagen går bra, men det gör mer ont och vi turas om att bära henne. Hon lyser upp när vi kommer hem. Glad över att vara tillbaka och att kramas med systrarna igen. Jag andas ut och tänker att nu ordnar sig allt ändå. Vi är tillsammans och det är allt som räknas.


Men på natten är det än mer gråt och skrik. Planen att gå till skolan ändras snabbt till att åka till Löwenströmska för att röntgas. När utlåtandet kommer så läggs återigen ett ok över axlarna, och den tunga oron i hjärtat är tillbaka på en tusendelssekund.
De ser en 3 cm stor förändring med något oregelbundna kanter så att metastas/malign destruktion ingår som diff-diagnos.

Vad är det som händer? Vi fattar ingenting. Varför får vi aldrig vila?
Varför får Dina aldrig en chans?
Röntgenbilderna och utlåtandet skickas vidare till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för vidare bedömning. Vi har kontakt med sköterskor och läkare, men ingen vet vad som har hänt eller vad vi ska göra.
Natten till lördagen har hon fortsatt lika ont. Hon kräks.
Dagen är bättre, inte alls lika ont och vi hittar ingen logik alls. Vi pratar med läkarna igen som säger att de inget kan göra förrän måndagens röntgenrond. Då tittar de på bilderna tillsammans och beslutar om hur de vill gå vidare. Avvakta, säger de, och byt från paracetamol till ibuprofen. Vi har inget bättre förslag så vi lyder. Dina sover bättre natten till söndag, vaknar vid fyra och har ont i huvudet, kräks, men klagar inte över ont i knät och somnar om. Jag tänker att nu kanske det vänder?
Återigen är dagen bättre, hon går absolut inte, utan sitter eller ligger hela tiden så det är svårt att bedöma värken i knät, men hon är på gott humör och får inget smärtstillande.

Natten till idag var värre än jag någonsin varit med om. Hon har varit med om stora operationer, benfrakturen, dränage och annan smärta, men jag har aldrig hört henne gråta och skrika på detta sätt. Det  värsta av allt var att smärtan inte kom från knät, utan från huvudet. Hon hade så ont att vi inte visste vad vi skulle ta oss till. Det enda jag kunde relatera till var migrän, men det har hon ju aldrig haft, hon har väldigt sällan huvudvärk överhuvudtaget. Men det hade hon nu, och hon kräktes och kräktes och kräktes. Jag sov med båda ögonen öppna. Ständigt med en kräkpåse i handen och blicken på bröstkorgen för att se att hon fortfarande andades.

Jag ringde Q84 imorse. Pratade återigen med en läkare.
Vi diskuterade förloppet och möjliga orsaker. Han säger att vi måste utesluta att hon inte har en tumör i hjärnan som skapar ett tryck.
Jag vet. Vi vet.
Vi är livrädda. Vi kan knappt andas med den tanke i omlopp.
Jag väcker väl inga björnar genom att säga det? säger läkaren.
Nej du. Alla björnar är fullt vakna, svarar jag. Hela tiden. Dygnet runt. Denna förbannade sjukdom lämnar en aldrig ifred. Vi skulle ju vara klara nu! I alla fall med det värsta. Och så kommer detta.
Det finns många möjliga anledningar, säger han, men vi måste utesluta detta först. Det blir antagligen en MR imorgon bitti, på hjärnan, och sedan behövs det en DT på knät.

Julefriden försvann i en blinkning.
Det är fler än tomten som är vakna.

En andra chans?

Jag försöker formulera det som hänt de senaste dagarna, samla alla tankar och sätta ord på alla känslor men hjärnan vill liksom inte. Jag är trött och rastlös, det kryper i kroppen av allt stillasittande, all väntan, oro och fixande. Jag ska försöka ändå. Jag vill ju skriva, för Dinas skull, för min skull och för er. När allt detta är över vill jag kunna gå tillbaka och läsa om hur allt var och Dina kommer säkerligen inte minnas så mycket när hon blir äldre, men samtidigt ha ett behov av att läsa och bearbeta, när den tiden kommer.

2015-12-05-14.49.25.jpg.jpegI onsdags morse blev vi återigen hämtade i ambulans och körda till Robert Koch Klinik där thoraxkirurgin ligger. Vi fick vänta ett tag innan vi fick komma in. Jag bytte om till operationskläder för att få följa med in när hon skulle sövas.
Dagens lugnande samtalsämne blev stjärnor och planeter. Dinas lugnande medicin hade hunnit sätta in ordentligt på grund av väntan så mitt i hennes snurr åkte vi rymdraket och tittade på Saturnus ringar och alla stjärnorna. Rätt snart stängde hon ögonen och jag fick smyga ut. Anders och jag satt i samma väntrum och gjorde det man gör där.
Väntar. Vankar. Undrar.

Fyra timmar senare kom en av kirurgerna ner och hämtade upp oss.
Allt hade gått bra. Det värsta var över.
Hon vaknade och precis som förra gången var hon arg. Med all rätt. Hon hade slangar överallt och hade ont. Denna gången ville hon inte sitta upp på en gång utan var mer medtagen och tröttare, så hon somnade om efter ett tag igen och det var nog lika bra.

Hon hade lite svårt med syresättningen eftersom det var den vänstra lungan som ska göra jobbet och den är ju inte riktigt återställd efter den första operationen.
Dr Wiesemann var nöjd. Han kunde ta bort 4 tydliga metastaser samt bränna sönder ytterligare 2 som han var osäker på vad det var. En av dem var den som satt djupare ner i vävnaderna. De lyckades även isolera tillräckligt med tumörvävnad och skicka det till Sverige så att en ny invitro analys kan göras med olika cytostatika.
Så allt har gått så bra det bara kan!
Nu väntar vi på patologens utlåtande om de lyckades få rena marginaler. Om även det går på bästa möjliga vis så är Dina, så vitt vi vet just nu, cancerfri, NED (no evidense of disease)! Det har hon inte varit någon gång under dessa 20 månader. Snälla, snälla låt det få fortsätta vara så…

Återhämtningen går långsamt framåt. Det är en del som skiljer sig från förra gången, hon har inte velat röra sig lika mycket och har som sagt varit mycket tröttare. De har ju också gjort dubbelt så många hål i lungan som förra gången så det är ju inte konstigt om det är ömtåligare och mer ansträngande.

Hon blev av med katetern i fredags morse och ganska direkt efteråt tog de beslut om att skicka tillbaka oss till barnsjukhuset. Vi hade återigen uttryckt en  önskan om att få stanna kvar och inte förflyttas men så blev det inte. Så det var bara att packa ihop och acceptera. Tur i oturen så lyckades de fixa ett eget rum till oss här så vi kan äta tillsammans och röra oss lite friare.
Vi försökte göra det bästa av dagen ändå, som råkade vara min födelsedag. Jag gjorde ett inlägg på Facebook (som jag har råkat radera och visst inte kan återskapa..) men budskapet handlade om att orka se allt i ett mer positivt perspektiv. Det är inte alltid så lätt, men ack så viktigt.
Det var en annorlunda födelsedag, minst sagt. Jag vaknade ensam på hotellrummet, tystnaden är total, inga som sjunger och inget kaffe på sängen. Jag saknar alla som inte är där. Hjärtat värker efter Majken och Annie, efter Dina och Anders på sjukhuset. Jag sitter ensam vid frukostbordet, det smakar inte lika gott när jag är själv.
Jag kommer till sjukhuset och Dinas kateter ska dras. Gråt och skrik. Vi halvtvingar henne att stå upp för första gången. Gråt och skrik igen.
Sen får vi veta att vi ska flyttas till barnsjukhuset. Jag gråter lite. Trött. Vill inte. Packar, åker ambulans och får ett nytt, pyttelitet rum. Försöker komma i ordning igen. Längtar hem. Får ett samtal hemifrån som får mig att gråta igen. Längtar ännu mer.
Går ut för att köpa mat som ska ätas i vårt lilla rum med papperstunna väggar. Suckar tungt. Inga vänner. Inga paket. Ingen fest. Måste bara ta mig igenom även denna dag.

Eller så ser jag det så här…
Jag vaknar efter att ha fått sova ostört en hel natt. Äter en god hotellfrukost i lugn och ro, läser till och med tidningen från pärm till pärm.
Dina får ta bort katetern som hon avskytt, fantastiskt!
Dina står upp för första gången, framsteg!
Vi får skjuts till barnsjukhuset där vi faktiskt får ett eget litet rum, kors i taket.
Får ett samtal hemifrån och en underbar skönsång från Majken. Ja må hon leva är hennes bästa låt och hon sjunger hjärtligt och högt! Känner mig rik på kärlek.
Jag går och köper god italiensk mat och får ett glas rödvin som Anders smugglat in.
Jag läser gratulationer på FB och sms, känner mig varm i hjärtat. Paket och fest får komma sen. Dagen innebar framsteg, vi kom en dag närmare att få åka hem.

Jag längtar fortfarande hem. Jag längtar efter ett slut på all sjukhustid. Trots att trött kropp och själ automatiskt faller in i perspektiv nummer ett så vill och kan jag inte landa där. Jag gör mitt bästa för att se allt, dagen och livet i stort, i perspektiv nummer två.
Vi är här för att Dina ska få en chans till att leva sitt liv. Allt annat är sekundärt.

I tre dagar har vi nu gjort vårt bästa för att fördriva tiden. Anders och jag turas om att komma ut lite, ta en promenad och strosa lite inne i stan. Vi behöver lufta lite för att kunna komma tillbaka med ny energi till Dina som inte kan röra sig så mycket alls. Hon sitter i sängen eller på en stol, tittar på film, ritar, pysslar, spelar spel och busar så mycket det går. Ibland är hon på strålande humör och ibland på uruselt humör så det är viktigt att vi orkar behålla ett lugn och vara tålmodiga med henne.

Idag har vi väntat på att de skulle dra dränaget. Precis som hemma i Sverige är det svårt att få exakta tider. Vid 10.30 sa de att det skulle ske inom en timme. Klockan blev halv tre innan det blev dags. Dina fastade och vi med henne.
Jag såg inte fram emot att göra det, förra gången var ansträngande. Men det, som så mycket annat, ska bara göras, och sen kan vi lägga det bakom oss.
Det gick bra. Dina fick återigen ett läkemedel som skulle koppla bort henne en stund. Det är en obehaglig situation. Helt plötslig blir hon en orörlig, tung klump i mina armar. Hennes ögon vattnas och hon är helt borta. Drogad. De drar dränaget och tejpar ihop hålet.
Anders bär tillbaka Dina till vårt rum, jag sätter mig i hennes säng och håller henne i knät. Hon är helt borta ett tag till. Börjar sedan öppna ögonen lite, tårarna rinner på henne, hon hallucinerar och sluddrar. Varannan minut frågar hon var hon är och om de har tagit bort dränaget. Hon gråter, allt snurrar och hon blir orolig. Hon sätter handen i mitt ansikte, räknar mina ögon till fyra, säger mamma, och blir lugn.
Det känns som om detta är så nära man bara kan komma.
Jag sjunger tyst hennes favoritsånger. Hon blundar och blir lugn för en stund. Sen upprepas allt om och om igen i nära en timme.
Till slut börjar hon komma tillbaka. Hon räknar mina ögon igen, och nu är de bara två igen.

2015-12-06-17.44.52.jpg.jpegVi får äntligen i oss lite lunch och Dina firar med en kopp varm choklad och en kopp cappuccino… jo hon dricker det vår tjej… och älskar det.

Nästa steg är att få ta bort epiduralen och sist portnålen. Då är hon fri igen och vi är två steg närmare att få åka hem. Ikväll kommer syster Anna ner och imorgon flyger Anders hem. Skiftbyte i bregottfabriken. Dina längtar efter sin moster så det blir toppen.

Orden börjar komma tillbaka. Oron har släppt och jag har fått mat och kaffe. Allt som händer försätter mig ofta i ett filosofiskt läge. Antar att det är oundvikligt när man lever med sjukdom och död så nära inpå dygnet runt.
Vi ska alla dö. En dag.
De flesta av oss behöver inte tänka så mycket på detaljerna kring det.
Vi kan ofta inte styra så mycket över det. Men det är ju just det vi gör just nu. Vi har gett oss fan på att Dina inte ska dö nu. En dag, men inte nu. Jag hoppas att allt hon utsatts för på senaste tiden har gett henne en andra chans.  Och vi gör allt vi kan för att styra det som går att styra. Som hur vi vill leva. Det kan vi, och alla andra, styra över.
Hur vill vi leva våra liv? Vad vill vi göra? Med vem?
Vilket perspektiv väljer vi?
2015-12-05-14.46.15.jpg.jpeg

2:a halvlek

Så var vi här igen.
Skönt att äntligen vara på plats. Jobbigt att veta vad vi har framför oss.

Vi reste igår. Det var lika jobbigt att säga hej då till Majken och Annie denna gång. Det liksom sliter mitt hjärta i två delar, men när jag väl är här så känns det bättre och med vetskapen att de har det jättebra hemma så kan jag lättare koncentrera mig på Dina.

Resan gick smidigt och vi var framme i ett julpyntat Freiburg och kunde äta middag på hotellet innan vi kröp ner i sängen. Dina är ett fantastiskt roligt resesällskap och hon har en förmåga att vara på gott humör fast hon vet så väl varför vi åker och vad hon kommer att vara med om de kommande dagarna. Det gör det så mycket lättare för oss att vara här och nu med henne, för det är där hon är.

Idag har vi återigen slängts lite fram och tillbaka mellan avdelningarna. Som jag redan nämnt så har de inte alls samma system som hemma i Sverige, och det system som vi redan känner till är på intet sätt perfekt men det finns delar som fungerar mycket smidigare hemma. Här är det fortfarande inte alls så digitaliserat som hemma utan massor av pappersarbete, underskrifter och klisterlappar som ska samlas i en gammal hederlig pappersmapp och tas med till varje ställe vi ska till.
Så vi gick till barnonkologen för att få papper och jorumal så vi kunde gå till thoraxkliniken för att prata med kirurgen och skriva under lite papper… sedan tillbaka till den avdelning vi skulle vara på för att få veta att vi måste ner till receptionen och få mer papper tillbaka med oss och skriva på ytterligare ett papper… sen springa tillbaka till thoraxkliniken igen för en till underskrift…  sen ner till röntgen med mer papper och så upp igen till avdelningen.
De saknar verkligen ett samlat journalsystem. Men vi gör som de säger och tänker att de kanske lagt krutet på annat, som nya operationstekniker och skickliga kirurger bland annat. Det är ju därför vi är här.

Dr Wiesemann, kirurgen, gick igenom operationen med oss medan Dina ritade i ett av sina block som vanligt när det är mycket blablabla.
Det är exakt likadant som förra gången, förutom att en av metastaserna sitter djupare i lungvävnaderna. Om han kan känna den med fingrarna så kommer han att ta bort den, annars får den sitta kvar och vi får hålla den under uppsikt framöver för att se vad som händer med den.
De kommer även att efteråt försöka ta tillräckligt med tumörvävnad och skicka till Sverige för att göra en ny invitro-undersökning, dvs testa vilka cytostatika som attackerar just dessa metastaser med bäst resultat. Det skulle ju ha gjorts på den biopsin som togs i september hemma, men det har nu, sent om sider, visat sig att den biopsin innehöll för stor del döda cancerceller och testerna kunde inte göras. Det är ju bra nyheter egentligen, vi vill ju att de ska hitta så få levande och aktiva cancerceller som möjligt, men vi vill också att detta test ska genomföras, utifall cytostatika blir aktuellt igen.
Så nu testar vi att skicka det härifrån istället.

När alla undersökningar var gjorda, Dina fått nålen satt i porten och alla prover var tagna så fick vi lämna sjukhuset och vårt rum som vi delar med en annan patient. Personalen verkar ha förstått att vi gör vårt bästa för att spendera så lite tid som möjligt i sjukhusmiljön, speciellt det gula rummet på barnsjukhuset. Det blir så mycket tid ändå så vi tar varje tillfälle vi får att vara lite normala.

Vi lekte i lekparken, strosade runt på Freiburgs mysiga julmarknad, drack lite glühwein och åt en god middag. Vi hade det jättetrevligt och det känns så konstigt att man kan ha det så mysigt bara några timmar innan Dinas operation.


Imorgon sätter de igång tidigt. Klockan 8.00 ska hon vara på plats i operationssalen igen. Då lämnar vi över ansvaret till Dr Wiesemann.
Då lägger vi allt hopp i hans händer. Nu ska den här skiten bort. Det finns inget annat. Vi tänker lämna cancerhelvetet här och inte ta med oss något hem. Vi är klara nu. I tanken. Nu ska vi bara bli det i praktiken också.
Världens starkaste tjej behöver bli fri från detta nu.
Så nu kör vi. Igen.
2015-12-01-22.04.23.jpg.jpeg

En slags vardag

Jag tog en paus härifrån. Jag tänkte att om jag inte skriver här så kanske jag kan glömma cancervärlden under dessa två mittemellanveckor.
Några dagar, bara några timmar, eller en liten stund i alla fall?

Det har varit konstiga dagar.
Återigen en sådan här absurd väntan när allt ska återgå till någon slags normalitet, fastän ingenting, någonsin, är normalt längre.
Men vi längtar ju efter det, så vi försöker.
Vi hämtar och lämnar på förskola och skola, skyndar för att hinna allt på morgonen, får Annie att sova, tvättar, plockar undan, handlar, byter blöjor, julpysslar, lagar mat, går till frisören, bakar pepparkakor, byter ännu fler blöjor, byter däck på bilarna, får Annie att sova en vända till, hämtar på förskola och skola, leker med barnen, lagar mat, diskar, plockar undan ännu fler leksaker, borstar tänder, byter blöjor, nattar barnen, dricker lite te och försöker prata lite strunt eller allvar, nattar om den som vaknar, kliar Dina på ryggen mitt i natten, gör lite mer välling, stapplar fram och tillbaka mellan sängarna, vaknar. Gör alltihop igen.

Ja ni vet, småbarnslivet i all dess härlighet.
IMG_6214Vi försöker att njuta av det. Glädjas åt att barnen är pigga och glada, att vi kan ha en slags vardag överhuvudtaget.  Ibland går det jättebra. När maten står på bordet, ljusen är tända, alla berättar om hur deras dag varit och jag får en vilopaus i tanken. Just det ja, så här kan det ju vara. Glittrande stunder av vardag.

Parallellt med detta vardagsuniversum existerar den lika absurda cancervärlden. Den dikterar hela vårt liv, det är den som bestämmer allt; sätter gränser, ställer krav och ultimatum. Cancervärlden cementerar fast pusselbitar i vår tillvaro som vi sedan får anpassa allt annat runt. Tider, provtagningar, telefonsamtal och allt annat som bara måste ske. Allt och alla andra får helt enkelt anpassa sig. Alla bitar passar inte ihop, vissa saknas, andra trycks ihop fastän de inte passar och vi gör vårt bästa för att få ihop pusslet ändå.

Det är många tankar som snurrar nu med. Vad händer sen?
Förutsätt att operation nummer två går lika bra som den första. Förutsätt att Dinas lungor blir lika rena från elaka celler som hennes lever är. Förutsätt att allt går bra. Vad händer då? Vad är planen?
Ska hon ta cytostatika, i någon form, ändå, för att vara säker på att inga förlupna cancerceller får fäste och börjar växa till sig?
Ska vi avvakta, vänta på nästa röntgen, och hoppas på det bästa?
Ska vi läsa på ännu mer om de DNA mutationer vi fått veta är de felande länkarna?
Ska vi fortsätta dra i nya trådar? Gamla trådar?
Ska vi göra ytterligare en akutplan redo, bara för säkerhets skull?
Orkar vi? Vågar vi släppa?
Jag vet inte.

Våra svenska läkare har ingen plan. Vi ses när ni kommer hem igen så får vi se vad som händer… Vad våra tyska läkare säger beror också mycket på utgången av operationen. Såklart.
Men vi vill ju hela tiden ligga steget före. Vi har ju lärt oss den hårda vägen att man måste göra det. Vi vet att hennes angiosarkom är lurigt, aggressivt och komplicerat. Vi är livrädda för att tappa fart, måste fokusera framåt, samtidigt som vi är så medvetna om att allt vi har är Nu.
Det är därför livet blir så absurt.
Så otroligt förvirrande och självklart på samma gång.

På måndag åker vi igen. På onsdag sker operationen av Dinas högra lunga.
De tog ju bort 3 metastaser i hennes vänstra lunga. Vi trodde att de var fler, men har nu fått klarhet i att både de svenska och tyska läkarna bara kunnat identifiera dessa tre. Alla togs således bort, med rena marginaler. Fantastiskt!
I en av dessa var det hög aktivitet av cancerceller, i den andra var det bara döda celler (positivt) och i den tredje var det lite mittemellan.
I den högra som ska opereras nu är det några fler, 6 stycken, varav en av dem sitter djupare ner i lungvävnaden. Kirurgen sa att det är mer komplicerat, men inte på något sätt omöjligt. Jag hoppas han har rätt.

img_20151121_185015.jpgMajken vill inte att vi ska åka. Hon har varit lite extra känslig, med all rätt. En viss del är säkerligen vanliga två-årsfasoner, men det vore ju konstigt om hon inte reagerade på att vi är borta på det här viset.
Det känns ändå rätt ok att åka igen. Vi vill ju bara få det gjort, slippa leva i den här väntetiden. Det känns också så otroligt skönt att veta att Majken och Annie har det så bra med morfar, mormor och farmor medan vi inte är hemma. Det är en ynnest att ha sådan support som vi har.
Vi är så tacksamma.


Nu är det snart helg. Vi ska packa och fixa, men också få i ordning lite inför advent. När vi är hemma igen är det ju redan Lucia, vilket känns konstigt.

Jag vill som sagt bara få detta gjort nu. Vi vet vad som väntar denna gång.
Beta av en dag i taget och sedan komma hem.
Det slår mig att denna konstiga tid, dessa absurda världar är all normalitet och verklighet som barnen egentligen känner till och kommer ihåg.
Dina har haft cancer i lite mer än en fjärdedel av sitt liv, nästan hela sin mer medvetna barndom.
Majken var 9 månader när vårt liv förändrades och Annie föddes rätt in i det.
Detta är det de känner till, de vet inget annat. För mig och Anders är splitten så total. Vi minns ju hur det kan vara, men vet att det aldrig kommer bli riktigt så igen. Men en sak vet jag med säkerhet, jag vill inte leva i två världar längre.
Jag vill kunna lägga detta bakom mig.
Jag vill kunna ha en slags vardag igen.
En vardag utan konstant oro, utan blytunga tankar och ett sårigt hjärta.
En vanlig, sketen småbarnsvardag.

Lång dags färd mot natt

wpid-img_20151031_170308.jpg wpid-2015-11-04-21.12.06.jpg.jpegVi lägger ytterligare en lång dag bakom oss. Det har varit en otroligt hektisk vecka, med så många känslor i omlopp att de ätit upp oss inifrån och ut.
Efter den förra resan så var det rätt in i verkligheten igen. Vi skulle ställa till med kalas och allt vad det innebär med tårtbak, presentinslagning, ballongblåsning, serpentinfixning samtidigt som vi ville vara så närvarande vi bara kunde med Majken och Annie.
Det var svårt. Mycket svårt.
Hjärnan var överfull och tankarna bara snurrade, men vi hade vårt kalas, sjöng och hurrade för vår allra bästa 6-åring som lekte och busade med alla kusiner. Hon var glad och nöjd. Det viktigaste av allt.
wpid-2015-11-04-21.10.46.jpg.jpeg
Sen skulle vi ladda om för nästa resa. Den stora, långa resan.
Måndagen var en av de konstigaste dagarna på länge. Känslorna kulminerade, alla på en gång. Den vanliga resångesten förstås, ligger allt på rätt plats, vilka tider gäller, har jag packat allt vi behöver?
Och så den gnagande och tärande ledsamheten och ångesten över att behöva vara från mina andra två små så länge, på obestämd tid, kanske mer fokus på hur jag ska klara det, än tvärtom.
Sedan oron över vad som kommer att hända när vi väl är på plats, vart ska vi gå, vad ska vi göra, var hittar vi mat som Dina gillar, hur fungerar rutinerna där?
Sist men absolut inte minst rädslan inför den kommande operationen. Vi har ingen aning om vad vi kan förvänta oss, om de lyckas ta bort alla metastaser, hur ont Dina kommer att ha, vad kommer att hända framöver överhuvudtaget?
Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att känna sig så ofantligt osäker samtidigt som jag är så påtagligt medveten om att denna osäkra väg är den enda vi har att vandra. Det finns inga alternativ. Det finns inte tid att titta bakåt eller åt sidan, det finns inte ork att känna varje känsla, allt som finns är att acceptera att vi är här och ta varje liten stund i taget hur svag  och svajig jag än känner mig.

wpid-img_20151103_070220.jpgVi vaknade upp till tisdagen den 3 november med alla sorters fjärilar i magen. Dinas sjätte födelsedag.
Förra sommaren så frågade Dina mig om hon skulle ha cancer när hon fyllde 6 år med. Jag svarade att jag inte visste, men kommer ihåg att jag tänkte att det hoppas jag verkligen inte att du har, jag visste inte om jag skulle orka så länge. Och här är vi nu.
Dina fick sin önskefrukost, färska hallon, croissant och varm choklad, och vi sjöng Ja må du leva igen, med en liten klump i halsen.
Det blev en känslostorm att få Majken iväg till förskolan. Hon förstod så väl vad som var på gång och grät, skrek, grät, skrek, grät och klamrade sig fast vid mig. Fy fan säger jag bara. Vi kramades och pussades och plaskblöt av tårar vaggade jag Annie tills hon somnade i min famn. Sen åkte vi. På med stenansiktet.
wpid-2015-11-04-21.14.24.jpg.jpeg wpid-2015-11-04-21.13.34.jpg.jpeg

wpid-2015-11-04-21.17.44.jpg.jpegDet blev en väldigt annorlunda födelsedag och en lång resa. Vi blev försenade på grund av dimma i Munchen så vi missade anslutningsflyget till Basel och fick fördriva tid på flygplatsen istället. Vid halv tio var vi och vår lilla discokula till slut framme, utmattade.

Idag har varit ytterligare en lång dag, det är ju bara att konstatera att de är mer regel än undantag. Vi har gått fram och tillbaka mellan olika avdelningar på sjukhusområdet, letat oss fram till rätt hus, satt nål i armen under gråt och skrik, ritat i Dinas ritbok, letat kaffemaskiner och kebabställen, testat hennes lungfunktioner, tagit fler prover, haft narkosgenomgång, skrivit på papper, letat efter ännu mer kaffe, krånglat med wi-fi lösenord, gjort en datortomografi, letat efter närmaste affär, spelat spel med Dina, längtat efter ännu mer kaffe och slutligen installerat oss på den avdelning som vi ska spendera en natt på eftersom vi imorgon förflyttas till Thoraxkliniken. Det kom inte som en överraskning att vi inte fick plats på barnonkologen, precis som hemma har de ont och plats…

Känslan har varit ungefär som första dagen på ett nytt jobb, fast upphöjt i miljoner. Allt är nytt, du vet inte riktigt vad som förväntas av dig, du känner ingen, du hittar inte, du känner dig konstant obekväm och vill bara komma hem. Just så känns det. Jag vill bara åka hem och strunta i allt. Men så funkar det ju inte på ett nytt jobb och absolut inte här just nu. Just do it.

Nåja, på ett sätt har det varit bra att allt gått så fort, vi har inte riktigt hunnit med att tänka och känna. Vi måste bara fokusera på att bereda vägen för Dina. Det är vi som måste gå före henne, förbereda och undanröja hinder.

Imorgon hämtas vi i bil vid 7.45 och ska vara på plats i operationssalen 8.00. Då sövs hon och sedan ska kirurgerna göra det som de gör bäst. Några timmar senare ska allt vara klart och då börjar den långa återhämtningen.

Jag är så sjukt jävla rädd. Fruktansvärt och helvetiskt rädd.
Jag är inte rädd för själva operationen, jag litar på att de är kompetenta läkare.
Jag är så rädd för framtiden, vad allt detta jobb och slit kommer att leda till.
Men den känslan får jag gömma så långt in jag bara kan.
Den får inte släppas lös och absolut inte visa sitt fula tryne för Dina.

Vi står inför en ny milstolpe i Dinas behandling. En otroligt viktig dag väntar.
Jag minns samma dag förra sommaren, inför hennes stora leverresektion. Det jag skrev då passar precis lika bra denna kväll 16 månader senare.

”Om du någonsin trott på något, Gud, Allah, Buddha, Moder Jord, stjärnorna eller ödet, det är nu vi behöver din tankekraft och tro.

Jag väljer att tro på min inre kraft.
Jag väljer att tro på min och Anders villkorslösa kärlek till Dina.
Jag väljer att tro att det vi gett henne fram till denna dag ska hjälpa henne att kämpa, att orka, att uthärda och att läka.

Jag vet att hon är envis och stark, hon har massor av jävlar anamma och en vilja som kan försätta berg.

Jag tror på Dina.”

wpid-img_20151103_135530.jpgNu kör vi. Igen.

Var inte rädd mitt barn
Allt blir som det ska va
Trots skuggorna som ruvar
och farorna som lurar
så lovar jag att allting ska bli bra

Var inte rädd mitt barn
Vi hittar snart tillbaks
Det finns en väg i mörkret
i dimmorna och töcknet
Jag lovar dej att natten ska bli dag

Jag är den bro
som orkar bära dej
Jag är den hamn
där du är trygg
Jag är den eld
där du kan värma dej
Jag är den famn
som ger dej skydd

Var inte rädd mitt barn
Vi kommer dit vi ska
På andra sidan natten
finns gryningen och skratten
Jag lovar dej att allting ska bli bra

Var inte rädd mitt barn
(Visa av Mikael Wiehe)

Dela ett skratt och dela en sorg

Det har blivit September.
September som är barncancermånad. Det innebär att det under september görs en extra insats för att sprida kunskap kring barncancer och samla in mer pengar för att stötta drabbade familjer och finansiera forskning.
Det är ju såklart jättebra med ökad uppmärksamhet och ett ökat ekonomiskt stöd, på alla plan.
Allt behövs.  Forskning behövs.  Pengar behövs. Stöd behövs.
1 av 4 barn överlever inte sin cancer.
Men helst skulle jag vilja gå och gömma mig under en sten hela september. Var och varannan affär ber mig runda upp/köpa just den varan/lägga en peng i bössan. I bilen kommer reklam som berättar om att just denna mäklare minsann ger 100 kr om du bokar en värdering hos dem och på TV byter jag kanal så fort reklamen med den blå stolen kommer.
blastolDet är hårda slag i magen varje gång.
Jag som försöker glömma vår cancervardag när jag inte är på sjukhuset blir påmind i stort sett vart jag än vänder mig.
Jag orkar inte se den där blåa stolen överallt.
Jag hatar den blå stolen.
Jag vill påminna alla andra men helst glömma själv.
Det är snart dags för Barncancergala också. Humorpriser ska delas ut. Tanken är så god, och syftet så bra. Det är också två av våra fina vänner på Kanal 5 som står bakom projektet och framför kameran. Karin och Rebecca, tack och kram till er, ni kommer att göra ett fantastiskt jobb det är jag säker på. Men det är dubbla känslor för mig.
Jag vill inte att det ska behövas en gala överhuvudtaget. Kan man inte förstå vikten av forskning och pengar utan en gala? Så tänker mitt naiva lilla jag, men jag vet att det inte fungerar så. Världen är inte sådan. Vi behöver påminnas, få jobbigheter kastade i ansiktet för att ge lite mer av vårt överflöd. Vi vill ha en gala, göra en insats och sedan stänga av.
Så fungerar de flesta av oss. Även jag innan jag var tvungen att leva mitt liv mitt i jobbigheten. Innan jag förlorade ynnesten att kunna stänga av. Cancerkanalen är alltid påslagen i min hjärna. Dygnet runt hör jag dess obönhörliga brus som bakgrundsljud till allt jag gör.
På galan ska det svenska humorpriset delas ut.
Jag läser att barn skrattar och ler i snitt 400 gånger per dag. Vuxna betydlig mer sällan, ca 15 gånger per dag. Jag undrar hur många gånger jag själv skrattar? Jag hoppas det är fler än 15, men antagligen inte.
11887084_894240247310929_1375319160_nDela ett skratt uppmuntrar Barncancerfonden och skratt är bästa medicinen står det lite överallt på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Jag vet att humor och skrattet är enormt viktigt, livsviktigt till och med, men kan ändå inte låta bli att fnysa lite.
Tänk om det vore så lätt ändå. Ibland blir jag bara arg, det känns nästan förnedrande. Ska jag skratta när Dina har cancer? Det är ju som att sätta ett bamseplåster på en brusten halspulsåder.
Men vi skrattar ju, vi gör ju det, och vi behöver det. Jag mår bra av det. Det botar inte Dinas cancer, men det gör livet lite lättare för stunden.
Vad jag vet och vad jag känner är två skilda saker. Beroende på graden av sömnbrist har jag lättare eller svårare att skilja dem åt. Lättare eller svårare att känna hopp. Lättare eller svårare att skratta.
Humor och barncancer alltså.
Tanken är god. Syftet det bästa. Formatet är svårt.
Jag får tänka att jag inte är del av deras target group. Jag är alldeles för involverad och skör för att se på detta objektivt. Jag litar på mina vänner, jag litar på att alla människor gör det de kan för att göra livet för cancersjuka barn lite lättare.
Jag ska nog inte tänka på detta alls just nu.
Vi är på sluttampen av den stora Väntan igen. Hjärnan fungerar inte alls.
Jag är bara mina subjektiva känslor och inget objektiv och vetenskapligt har en chans att ta plats. Imorgon ska vi få veta resultatet av måndagens MR och DT. wpid-fb_img_1441043026969.jpgAnders och jag är vrak som vanligt, förlista på öppet hav. Det är en outhärdlig väntan. Denna gång känns på något sätt viktigare och jobbigare än alla gånger tidigare. Dina har inte fått full dos av någon medicin på två månader. Alla varningslampor blinkar och vi försöker att inte tänka så mycket överhuvudtaget. Vi skulle verkligen behöva en stor skjuts i positiv riktning nu. Dina behöver det. Anders och jag behöver det. I dagsläget delar vi mer sorg än skratt tillsammans. Det är svårt. Vi är inte våra bästa jag kan man väl säga, inte på långa vägar.
wpid-img_20150830_170614.jpgVår vana trogen försöker vi istället fylla vår tid med så mycket aktiviteter, och skratt, som vi bara kan. Vi har varit på Gröna Lund igen, badat och fixat hemma.Jag tror det var Lasse Åberg som sa att om du går fort och ler mycket så är det ingen som ser att du är ful.  Jag försöker tänka på det, om än lite modifierat, dessa dagar.
Om jag går fort och ler mycket så är det ingen som ser att jag är ett känslomässigt vrak.Imorgon vid den här tiden vet vi förhoppningsvis mer. Tills dess ska jag försöka hinna med mina 15 skratt och se om jag kan sätta Cancerkanalen på ljudlös. Det borde ju hjälpa lite i alla fall.
wpid-2015-08-30-21.41.30.jpg.jpeg

Myrsteg och sjumilakliv

Vi har vilat i en vecka från allt vad sjukhus heter. Det har varit fantastiskt skönt och väldigt nödvändigt för oss alla. Dina har förvisso tagit sina vätskedrivande mediciner morgon och kväll och vägt sig, men det är verkligen en piss i Mississippi. 3 tabletter på tungan och några klunkar vatten, tack och hej. Klart. Som tur är har det också gett resultat. Benen är inte lika spända, ansiktet inte lika plufsigt och hon är lite rörligare. Inte så konstigt när vågen visar att hon blivit av med 3 hela kilo den senaste veckan… 3 kg lättare, det är mycket på en liten kropp. Det är fortfarande vätska kvar, men det är ett väldigt stort steg på vägen!

IMG_20150826_130121I onsdags var det så äntligen dags för skolstart! Dina har varit redo för detta länge, längtat! Och det har varit så bra för henne med allt, rutinerna, ta ansvar, känna frihet, vara hemifrån, leka med kompisar, känna sig stor, känna sig som det barn hon är.
Allt det som varit segt och problematiskt ett bra tag nu har helt plötsligt gått smidigt. Hon har gått upp själv på morgonen, kommit ut och ätit frukost i köket, tagit på sig kläder (även trosor!) och gjort sig i ordning.
Själv. Utan tjat. Hon gör allt på sitt sätt, som vanligt, men hon gör det och det är ett stort steg för oss. wpid-img_20150828_105849.jpgI onsdags kom hon upp, trött men förväntansfull, satte sig på stolen och sa mamma, alltså jag är så sjukt trött, jag bara måste ha lite kaffe. Som värsta tonåringen. Hon drack två klunkar kaffe (med mjölk) och åt två äggulor. Typiskt Dina.
Hon har känt själv att det har gått bra, att det har varit smidiga morgnar.
Jag är så otroligt stolt över henne. Hur hon hanterar stort och smått i vardagen. Hur hon är med sina vänner. Hur hon tänker och reflekterar. Hur hon hanterar allt jobbigt. Hur hon antar utmaningar. Hur hon kämpar.  Hur hon tar sig an livet. Hur hon lär mig så mycket, varje dag.
Hon börjar bli stor.

IMG_20150820_152102Även Majken har utvecklats massor. Hon pratar och pratar och pratar och pratar. Hon är en virvelvind och naturkraft. Hon är 2 år och tycker att hela världen som ligger vid hennes fötter är bara hennes, med all rätt.

Annie utvecklas så där fort som barn under 1 år gör. Det går i ett rasande tempo och alla faser avlöser varandra. Den senaste veckan har 3 nya tänder spruckit igenom i överkäken och hon har lärt sig att krypa. Det är många små steg framåt hela tiden. Det är tur att man inte fortsätter utvecklas i samma takt hela livet.

I 3 dagar nu har vi levt ett så normalt liv vi bara kommer i dagsläget.
Vi har varit tvungna att hålla tider, fixa och komma ihåg saker. Det är vi inte vana vid längre på samma sätt. Och jag måste säga att vi grejade det!
De har kommit i tid, de har haft på sig rena kläder och vi har lämnat in de papper som skulle lämnas in. Det låter kanske löjligt, det gör ni ju varje dag tänker ni kanske, men för mig just nu så känns det bra och stort att vi klarat av det. Att vi kommit ihåg allt, att vi minns hur man gör när man lever familjeliv.
Vi är trötta, Anders och jag, så in i bomben trötta och har levt i denna konstiga vardag så länge, där allt bara flyter och inget är konkret. Vi har längtat efter att ruta in vårt liv lite mer, att ha något att förhålla oss till, något som är fast och återkommande och bestämt.

Det har varit konstigt att bara ha Annie hemma de timmar Dina och Majken varit iväg. Kan det vara så här lugnt och tyst? Återigen kommer de jobbiga tankarna smygande. På måndag slängs vi tillbaka in in sjukhusvärlden igen. Sätta nål i porten, ta nya prover, narkos, MR och DT.
Hon har inte fått full behandling sedan i juni innan hon bröt benet.
Vad innebär det för förändringarna i lungorna?
Vad får vi veta under nästa vecka. Hur ser den kommande tiden ut?
Kommer läkarna byta ut hennes cytostatika? Eller kommer de inte vilja ge henne  mer just nu utan ta en paus och se vad som händer?
Kommer hon behöva operera bort en del av lungan?
Hur mycket kommer Dina kunna vara i skolan?
Hur länge dröjer det innan vi kan få njuta av alla små och stora framsteg utan att behöva oroa oss för alla bakslag?
wpid-img_20150826_230720.jpg wpid-img_20150826_213725.jpg