5 månader utan Dig

Känslor är sällan, om aldrig, endimensionella. Av den enkla anledningen att vi människor inte är det. De är alltid en blandning av många olika känslor och vi klumpar ofta ihop dem och kategoriserar dem under den mest framträdande känslan.  Du är aldrig bara arg, den grundar sig kanske i en känsla av förväntan, kärlek  eller orättvisa.  Du känner sällan ren kärlek, den bygger på så många andra, trygghet, närhet, förståelse mm.
Den mest påträngande känslan för mig senaste veckan har varit saknad. Självklart är den ständigt närvarande, men i flera veckor nu så har den stått åt sidan för känslorna av hopplöshet och meningslöshet. De har på många sätt paralyserat mig.

Jag har varit helt låst i vår majmånad med Dina. Denna månad av trauma som kulminerade i att hon dog. Den tiden har spelats på repeat i min hjärna, och har inte tillåtit mig att tänka på mycket annat än det. Kroppsminnena har trängt sig på, hoppat på mig när jag inte varit förberedd. Mardrömmar i vaket tillstånd som får min kropp att skälva. Som får mig att vilja vända mig ut och in och bak och fram för att värja mig, men det går inte. Jag kommer inte undan. När allt ramlar över mig så måste jag igenom det. Igen. Och igen. Och igen. Det finns ingen genväg.

Det börjar alltid med skriket. Mitt skrik. Det avgrundsvrål som började som ett svart hål i magen, klättrade upp i strupen och kom över mina läppar några sekunder efter att Dina slutat andas. Jag hör mig själv skrika. Då och nu. Det är jag, men ändå inte. Öronen minns.
Sedan minns jag känslan av kyla och vax mot min hud när jag ligger bredvid henne. Hon är död, men jag försöker värma henne. Jag håller henne hårt, försöker täcka varje del av hennes kalla kropp, dra täcket runt oss båda, men hon är så kall, så stilla. Huden minns.
Jag kan ännu inte titta på bilder från den sista tiden. Det behövs inte. Bilderna av Dina i soffan, i sängen har etsat sig fast. Det hängande huvudet. De slutna ögonen. Den halvöppna munnen med de lösa tänderna som hon inte ville vicka på, de stod åt alla håll i munnen. Tumören över hennes vänstra öga som växte så fort de sista veckorna. Jag ville så gärna ta bort den, jag la handen över, tittade på hennes högra ansiktshalva. Den oförstörda. Så många timmar jag satt bredvid henne, tittade på henne, memorerade varenda liten detalj.20160505_182435 Hennes lyckoprick på foten. Den enda leverfläck hon hade när hon föddes. På precis samma ställe som jag har ett ärr. Vi brukade titta på varandra och le när vi tittade på våra vänsterfötter. Ögonen minns.
Det värsta är lukten. Vi gjorde vårt bästa, vi gjorde det som vi lovat Dina. Hon skulle inte tillbaka till sjukhuset. Aldrig mer. Så jag badade med henne. Vi smörjde in henne i hennes lavendelolja, tog på henne hennes nytvättade favoritkläder. Men vi kunde ju inte stoppa naturens gång. Förruttnelseprocessen sätter igång. Hela mitt jag vill bara försvinna från jordens yta när jag tänker på det. Näsan minns.

Kroppen minns. Kommer alltid att minnas. Tiden kommer inte läka detta sår.
Jag kommer att få lära mig att leva med smärtan såret ger.

Men nu har den intensiva saknaden alltså börjat sippra igenom. Litegrann och långsamt. Antagligen för att jag med hjälp av min psykolog varit i det traumatiska och öppnat dörren till andra känslor också. Men saknaden är som sagt inte endimensionell. Den väcker så många andra känslor till liv. Den enorma kärleken.  Vetskapen om att Dina älskade mig, oss, kände sig trygg med oss och med alla våra oändligt livsavgörande beslut.  Då kommer även den avskyvärda känslan av att jag svikit henne. Den logiska delen av hjärnan är fullt medveten om att jag gjorde allt vi kunde.  Men den emotionella delen säger att hon litade på mig. Litade på att detta skulle gå bra. Att hon skulle få leva. Och det lyckades jag inte med. Så saknaden har färgstråk  av kärlek och trygghet, värme och närhet men även svarta drag av skuld. Jag kan inte fly från dem heller. Säg den förälder som inte känner någon skuld över sitt barns död. Oavsett omständigheter.

Jag har vågat mig på att läsa en del gamla blogginlägg.  De hjälper mig att minnas. Jag läste om dagen för ett år sedan då Dina och jag tidigt på morgonen åkte in till sjukhuset. Hon fastade, fick lugnande, lustgas, satte nål, tog prover, åkte ner för röntgen av benet, in i nästa rum för narkos, sedan MR där hon intuberades, in till Uppvaket groggy och öm i halsen, upp till avdelningen för två sorters cytostatika, sedan hem där hon kräktes och kräktes och kräktes för att sedan somna bredvid mig strax efter kl 22. Morgonen därpå stegar hon in till Anders som sovit bredvid Majken, ställer sig i givakt vid hans säng och säger att hon vill åka till simskolan. Vi slänger ihop en smoothie och sedan åker hon och jag ner till simhallen och möter upp alla klasskompisar. När de är klara tänker jag att vi åker hem och vilar, men Dina kommer ut och säger mamma du kan åka hem nu, jag åker med mina kompisar till skolan.
Jag läste om när vi berättade för henne att cancern fanns i hennes lungor och att vi skulle åka till Tyskland där de bästa läkarna fanns. Jag var så rädd. Jag hade förberett så många svar på allt hon kunde tänkas fråga. Men hon ställde bara en fråga. Vem ska ta hand om Annie och Majken? Hon litade på oss. Hon levde här och nu. Hon älskade sina småsystrar. Hon såg sin mammas oro för hon sa det är ok mamma, det går bra. 
Min älskade Dina. Så makalös, stark, godhjärtad, klok och varm.
Det är så jävla orättvist att du inte fick fortsätta leva här med oss. IMG_20130802_175429

Snart är det dags för din födelsedag. Din sjunde. Den första utan dig här. Det gör mig illamående, men dagen kommer att komma och vi kommer att fira den. Vi kommer att fira dig. Precis som vi brukar.

Vi fortsätter. Livet fortsätter. På något vis.
Ibland känns det inte som ett liv, men likväl går tiden framåt.
Varje dag fortsätter barn att få cancer.
Varje dag dör barn av cancer.
Varje dag hamnar nya föräldrar i detta mörker.
Varje dag förlorar barn sitt syskon.

Tillsammans med er har vi försökt göra vårt bästa för att förhindra detta.
Vi deltog för några veckor sedan i ett stort event för Sveriges filantroper där läkare, forskare, Barncancerfonden, Johanna och Fredrik Malm som grundat HOPE och Agneta Sjödin som moderator informerade och inspirerade. En kväll full av hopp och modern fundraising. Det kändes bra att vi, på vårt håll och under en jävligt tuff period, kunde säga att vi samlat in en kvarts miljon kronor. 250 000! Det har vi gjort, tillsammans.
Pengarna sattes över till Entrepreneurs for good igår och jag lovar att ni ska få se gåvobeviset när vi får det.
wp-1476780626318.jpg
Så återigen, ett stort och varmt tack till er alla som bidragit till vår insamling. Vi kommer att fortsätta att samla in pengar, men valde att göra en första insättning nu för pengarna behövs på en gång och går direkt in i verksamheten på HOPE. Så era pengar gör direkt skillnad. Har du fortfarande möjlighet att ge eller förslag på hur vi kan samla in mer pengar? Hör av dig till oss, swisha (0735200077) eller sätt in på vårt HOPE konto (Nordea 3274 22 96158). Vi slutar inte förrän verksamheten är säkrad ekonomiskt.

Vi fick bilderna från begravningen för några veckor sedan. Bilder som vi absolut inte vill ha, men som vi är så tacksamma för att vi har, om ni förstår vad jag menar. Det var en hemsk dag, men ändå vacker. Det känns fint att se så många där. Alla er som kände Dina. Som minns henne med oss. Jag är så glad över att så många barn var där. Alla hennes kusiner och vänner från alla håll och kanter. Alla ni bär på er egen bild av Dina, och även ni som inte var där men bär henne i ert hjärta ändå. Det tröstar mig lite ibland. Jag är inte ensam om att minnas. Vi är så många som alltid kommer att prata om henne, få henne att leva vidare på det enda sätt som nu går. I vår kärlek.


Dinas gravsten är inte klar ännu. Det är många beslut som ska tas och vi vill att allt ska kännas rätt, för henne och för oss. Jag vill att ni alla ska veta att hennes plats på kyrkogården är öppen för alla. Vill ni åka dit, bara vara, minnas, gråta, skratta, lyssna på musik, lämna blommor, brev eller någon sak så gör det. Den är inte bara för oss. Den är för alla som vill minnas. Som vill hedra. Som vill känna. Berätta gärna för oss om ni varit där. Ni måste inte, men det känns bra att veta. Att vi är fler.
Jag sitter där och ser henne framför mig, hur hon möter min blick och säger det är ok mamma, det går bra. 
wp-1476780677238.jpg

Allt som inte blir

En av mina starka sidor brukar vara att jag kan sortera i mina tankar. Om något är jobbigt kan jag oftast ta ett steg tillbaka, överblicka problemet och sortera i tankarna. Jag plockar ut det som jag inte kan påverka, lägger bort det och fokuserar istället på det jag kan göra något åt. Det brukar vara skönt, det brukar ge mig en känsla av kontroll och verktygen för att tänka positivt och ta mig igenom det jobbiga. Just nu har jag fastnat i ett slags moment 22. Jag mår dåligt, försöker sortera, inser att det jag inte kan påverka det är att Dina är död, men istället för att det ger mig kontroll, lugn och tröst så ger det mig panik. Jag är tillbaka där jag började. Den tröstande tanken i detta läge är den som får mig att må dåligt. Hjärnan snurrar runt i samma tankemönster om och om igen. Jag hittar ingen väg ut.

20160808_182619.jpgEn annan tanke som börjar landa nu, som är så svår att förstå och att ta in, det är den att Dina inte bara är död i fysisk mening. Att hennes kropp inte finns här, det har ju varit uppenbart från början, men att att hennes närvaro alltid fattas, i varje nytt minne vi skapar. Det gör ont. Det är inte de gamla minnena som gör mig ledsen utan det faktum att hon inte är med i de nya. Hela vårt ”Nu” är förändrat och hela vår framtid med. Smärtan och chocken över vad som hänt går inte att förklara i ord, men smärtan över vad som inte kommer att bli är nästan värre.

Det kommer vara en lucka i alla stunder. En pusselbit som saknas.
Vid varje förskole- skollämning, varje måltid och lördagsgodishandling. Det kommer alltid vara en stol tom, i bilen, i soffan, på filten.
Tomrummet är inte det minsta tyst, det skriker högt. Tänk dig att du lägger ett pussel och när du precis börjar bli klar inser du att det är en bit som fattas. I den stunden känner du dig inte nöjd över att du lyckats pussla ihop alla de andra bitarna, utan du gräms bara över just den där sista biten som är borta. Så känns det. Fast jag mer än gräms såklart.
Jag vet vad jag har, tak över huvudet, en fantastisk make, Majken och Annie, en kär familj och goda vänner. Men Dina fattas mig. Fattas oss. Inte bara som den härliga unge hon var, utan allt hon skulle bli, allt hon skulle vara och göra. Alla framtida minnen hon skulle vara en del av, men som inte blir. Som blir annorlunda.
Det är överväldigande tankar. Tankar som i dagsläget tar mig med storm, som jag jag inte kan hantera. Tankar som är en del av sorgearbetet.
Jag hörde någonstans att sorgen är som ett träd. I början står du så nära trädet att det är allt du ser. Du kan inte ta dig runt det. Det står där fast rotat framför dig. Trädet blir inte mindre med tiden. Sorgen blir inte mindre, men du lär dig att ta ett steg tillbaka, att se runt trädet, att förhålla dig till det. Att leva ditt liv med trädet nära i allt du gör.

Jag har packat ner Dinas kläder. Jag var tvungen. Annies kläder är inte små bebisbodys längre och hon fick inte plats i sina små lådor. Jag var tvungen att inventera läget inför förskolestart, plocka bort sådant som var för litet och fylla på med nästa storlek. Så jag har packat ner Dinas kläder i lådor. Jag var tvungen att frysa hela mitt inre för att orka. Inte tänka. Inte känna. Inte lukta. Inte minnas.
Det gick väl sådär ska jag erkänna. Hur mycket identitet sitter inte i kläderna egentligen? Speciellt nu när Dina haft ett mycket speciellt förhållningssätt till kläder under sin sjukdomstid. Som vi krånglat och fixat med hennes tröjor, byxor och klänningar. Hon var otroligt bestämd med vad hon hade på sig.  Hon märkte om en söm inte satt där hon ville, om färgen inte var exakt rätt nyans, det fick inte sitta för hårt, inte vara för stort, inte vara ett tryck där utan bara där… Hon visste exakt hur hon ville ha det. Jag packade därför ner många kläder där prislappen fortfarande satt kvar, men också det som var så välanvänt att jag kunde känna henne i det.
Som tur är dröjer det ett par år innan Majken kommer i hennes storlekar, jag vet inte om jag skulle orka se henne i Dinas kläder än.

2016-08-12-11.02.20.jpg.jpegHennes Just do it T-shirt, som hon hade på sig hela maj, ligger fortfarande uppe på skåpet i vardagsrummet. Den luktar inte gott, men jag kan inte tvätta den än. Den bara ligger där. Hennes kepsar hänger på lampan. Jag kan inte plocka bort dem. Jag vet att jag inte behöver det. Jag vill inte det. Jag vill omge mig med allt som är hennes. Med allt som är hon. Men återigen, det som gör mig lugn är också det som gör mig ledsen. Det finns ingen väg runt, än. Trädet är mitt framför mina ögon.

Vi gör vårt bästa i vardagen. För att vi och barnen ska må så bra det bara går. Trots trädets närhet. Vi var några dagar på Gotland hos goda vänner. Försökte hitta ett slags lugn vid havet. Jag var orolig innan. Dina och vännernas dotter föddes med tre dagars mellanrum. Precis lika gamla. De har lekt, busat och skrattat genom åren. Hur skulle det bli nu? Majken och hon hittade varandra, även om det skiljer 3 1/2 år mellan dem, men det är klart att det märktes att Dina inte var där. Det gjorde ont, men det gjorde också gott, att se dem.

2016-08-12-11.15.49.jpg.jpegVi har också tagit oss igenom en andra födelsedag utan henne. Anders fyllde år. Jag lät Dina ta plats i firandet. Köpte en Bajskorvskudde till honom. Pappa bajskorv brukade hon skrika med glimten i ögat och hela kroppen full av bus. Den är ful som fan, men den lyser kärlek.
Sen var vi vid graven. Det var fint samtidigt som hela mitt inre var i upplösningstillstånd. Man ska inte behöva fira sin 40-årsdag vid sin dotters grav.

2016-08-12-11.20.38.jpg.jpeg  2016-08-10-23.04.35.jpg.jpeg

Mitt i allt mörker och all osäkerhet så börjar vi ändå orientera oss. Vissa dagar lyckas vi rätt bra. Vi kan skratta, vi kan leka, vi klarar oss. Vi låter Dina vara med.
De dagar vi mår sämst är de som vi inte pratat om henne. Då blir jag som en tryckkokare. Hon är i mig, men har inte fått ta plats, alla känslor sprutar till slut ut, okontrollerbara. Men när hon är med i våra vardagliga samtal, när minnen av vad hon gjort eller sagt långsamt får sippra ut, då mår vi bättre.
Så möter du oss, var inte rädd. Var inte rädd för att säga hennes namn, att prata om henne, dela dina minnen med oss. Var inte rädd för att göra oss ledsna genom att föra henne på tal. Det är tvärtom det som gör oss glada. För om du pratar om henne, då lever hon vidare och är det något jag kan känna mig rädd för är att Dina ska glömmas bort. Jag är ledsen för att hon inte är här, men blir ännu ledsnare om vi inte pratar om henne. Och tårar är inte farliga. Tvärtom är de rätt välgörande.

Vi hade en fantastisk dag i söndags. Cirka 300 personer kom för att delta i loppet Till Dinas minne. Solen sken, det var mycket barn, vi rörde på oss i den takt som kändes bra. Det fanns fika och pärlplattor, Pokemonjakt, tävlingar och lotterier. Det kändes otroligt bra att så många slöt upp och visade sitt stöd för oss, för Dina och för HOPE.

Arrangörerna i Fair Trade Runners gjorde det så bra och det var så många av er som inte kunde delta på plats som ändå sprang där ni var och swishade pengar i efterhand. När alla pengar var räknade så hade vi under dagen dragit ihop över 41 000 kronor.
Det innebär att vi i dagsläget dragit in 217 000 i vår insamling. En helt makalös summa!
Men med risk för att upprepa mig, vi är inte klara än. Jag och Anders ger oss inte.
Om våra insamlade pengar kan möjliggöra att HOPE kan få utföra sitta arbete, om de kan vara en del av att fler cancersjuka barn kan få ta del av nya behandlingar och att barn med ovanliga cancerformer får hjälp, då slutar vi inte här.
Om vi så bara kan hjälpa ett barn, två föräldrar från det vi går igenom, så är det värt det.
Så jag uppmanar er igen, jag uppmanar ALLA företag att hjälpa oss i detta.
Återigen, läs mer i mitt tidigare inlägg, Inget barn ska dö av cancer, om vad HOPE är, varför det behövs och är anledningen till att vi valt att göra detta till vårt projekt.

Sätt in pengarna på vårt sparkonto HOPE i Nordea: 3274 22 96158
eller swisha till Anders (0702 17 24 81)  eller mig (0735 20 00 77).
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.
Vill du donera från utlandet behöver du även denna information:
IBAN SE71 3000 0000 0327 4229 6158.

Dinas framtid blir inte av.
Vi får aldrig veta vilka avtryck hon skulle gjort, vems hjärta hon skulle sätta i brand eller hur hennes liv skulle se ut.
Hjälp oss hjälpa HOPE så att fler barns framtid blir av.

 

Spring för Dina och alla andra barn som är värda en ärlig chans!

Imorgon söndag 7/8 är det dags för loppet Till Dinas minne där alla insamlade pengar (anmälningsavgiften, fika, armband, lotterier) går direkt till vår insamling till HOPE. Informationen har gått ut på Facebook men alla hänger ju inte där så här kommer det igen.

Evenemanget arrangeras av Fair Trade Runners i samråd med oss i familjen och pågår mellan 10 och 14. Kom när du kan, stanna så länge du vill.

Alla intäkter går oavkortat till HOPE. Priserna är minimipriser; betala gärna mer om du kan och vill.

Runbyspåret är 2,1 km och ligger vid Runby skola i Upplands Väsby (Lövstavägen 1). Det finns parkering vid skolan, men beroende på hur många som kommer samtidigt kan det bli trångt. Har du möjlighet att lämna bilen hemma, gör det.

Kommer du med kommunala färdmedel är det buss 562 från Upplands Väsby station, alternativt ca 10 minuters promenad.

Anmälan till loppet kostar 50 kronor. Start går var 15e minut. Gissa din sluttid och försök pricka den. Ta dig runt på 6, 26 eller 56 minuter, det spelar ingen roll. Varje heatsegrare  vinner ett pris och totalvinnaren får en häftig actionkamera med stort minneskort. Spring gärna fler varv, gå runt med barnen eller välj att bara umgås på ängen.

Stanna gärna kvar och umgås, fika, handla och lek även då ni sprungit klart. Förhoppningsvis är vädret med oss så att vi vill vara ute.

Det kommer att finnas fika att köpa. Ta gärna med en picknickfilt så kan ni stanna och umgås, och kanske fika en gång till :-).

Förutom fika finns även ett lotteri med riktigt fina vinster, försäljning av armband som Fair Trade runners gjort, samt försäljning av pärlplattemagneter och annat som Dinas kusiner gjort av pärlor. Man kommer att kunna gå på Pokemonjakt och delta i utlottning av Pokemontavlor gjorda av pärlor.

Spåret ligger bredvid en skola, så här finns både lekplatser för barnen och en konstgräsplan om någon vill spela fotboll en stund.

Kom för Dina, kom för alla barn som inte längre finns hos oss, kom för alla barn som kämpar just nu, kom för alla barn som kommer att drabbas av cancer i framtiden. Just do it skulle Dina sagt.

Har du inte möjlighet att närvara men ändå vill bidra så kan du sätta in pengar på vårt HOPEkonto i Nordea 3274 2296 158. Du kan även Swisha på 0735200077.

Varmt välkomna till Dinas minne!

There is still HOPE

Vi är så tacksamma för att ni är så många privatpersoner som hittills bidragit till vår insamling till HOPE. Återigen blir vi varma i hjärtat över att det finns så mycket godhet och att ni har möjlighet att bidra till HOPEs fortlevnad.

Vi är dock långtifrån klara än!
I dagsläget har vi fått in runt 160 000 kronor. Massor med pengar rätt in där de behövs som mest, men som vi sa förut så vill vi lämna ett rejält avtryck i Dinas namn.
Hon gjorde ingenting halvdant, det var allt eller inget som gällde, och vi vill inte vara sämre.

Så nu utmanar vi er att prata med er arbetsgivare, eller är du egen företagare och har möjlighet, för att se om vi kan få in lite större summor.
I dagsläget har vi fått in en donation från företaget Makab Documents på 10 000kr. Finns det inte fler där ute som kan matcha eller toppa det?

Utöver alla ni privatpersoner som hittills bidragit har det även kommit förslag på evenemang där de insamlade pengarna går till HOPE.

Loppet Till Dinas minne kommer att gå av stapeln den 7 augusti mellan klockan 10-14 i Runbyspåret Upplands Väsby. Alla intäkter i samband med loppet kommer att gå till HOPE. Det kommer att finnas möjlighet för alla i familjen att ta sig runt i den takt man finner bekväm, fika finns och mer information kommer på den Facebooksida jag länkar till ovan. Anmäl er nu!

Har du förslag eller rent av något i görningen redan så meddela oss gärna så vi vet vad som är på gång. Vi har ingen brådska med att avsluta denna insamling. Vi är medvetna om att det är semestertider såklart och tänker att detta får ta några månader. Det viktigaste är att vi fortsätter samla in pengar. Detta kommer inte bli det sista inlägget om HOPE.
Dina kämpade så jävla hårt, jag känner mig skyldig att kämpa lika hårt för detta.

Har du glömt varför vi gör detta?
Läs mer i mitt tidigare inlägg, Inget barn ska dö av cancer, om vad HOPE är, varför det behövs och är anledningen till att vi valt att göra detta till vårt projekt.

Sätt in pengarna på vårt sparkonto HOPE på Nordea: 3274 22 96158
eller swisha till Anders (0702 17 24 81)  eller mig (0735 20 00 77).
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.
Jag har fått frågor om att donera från utlandet och då behöver ni denna information med: IBAN SE71 3000 0000 0327 4229 6158.

Stort tack!

love-918-smallpigart

Inget barn ska dö av cancer!

Vi har många gånger under dessa två år slitit vårt hår, velat skrika högt och känt frustration över hur barncancervården bedrivs idag.
Vi har saknat proaktivitet , uppföljning och kommunikation.
Vi har gråtit över att vi insett att det saknats resurser för att driva vården av Dina på bästa sätt. Vi har sökt information världen över, spenderat otaliga nätter med att söka information och kontakta läkare, föräldrar och andra patienter.
Vi hade önskat att vi fått slippa det.  Att vi hade kunnat vara Dinas föräldrar och lägga allt vårt fokus på det, inte på att vara hennes advokater och projektledare.
Ni vet detta för vi har berättat om det. Ni är många som frågat hur kan det vara så här i Sverige idag?

Vi har funderat mycket på hur vi kan ändra på detta för att hjälpa andra föräldrar och barn. För är det något vi vet säkert så är det att fler barn kommer att få cancer.
Nästan varje dag får ett barn och dess föräldrar ett cancerbesked.  Varje dag.
Det är rimligt att tro att någon av er som läser detta kommer att drabbas eller stå nära någon som gör det.

Vi har funderat på hur vi kan hedra Dinas minne och hur vi verkligen kan göra skillnad. NU.
Politikerna kan inte ändra på detta utan det ligger på externa personer att göra det.
Vi kom i kontakt med Entrepreneurs for Good. Ett privat initiativ av Fredrik och Johanna Malm som förlorade sin 3-årige son Nelson hösten 2013. Vi träffade Johanna idag för att få veta mer om dem, om Nelson och deras planer för Stiftelsen. Det blev ett bra möte och vi kände båda två att det är detta vi vill stödja och senare förhoppningsvis engagera oss i.
De har en tydlig vision och handlingsplan för hur vi kan förbättra vården av cancersjuka barn i hela Sverige och inspirera och underlätta för läkarna och bota fler. De arbetar konkret och riktat med ett tydlgt mål i sikte. Alla barn ska botas.
Detta hittar vi ingen annanstans idag.
efg_logo_small-1

Resultatet av deras arbete hittills är den nya vårdenheten HOPE på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Hematologisk Onkologisk PrövningsEnhet. Den är ett resultat av samarbete mellan Entrepreneurs for Good, läkare och professorer vid Karolinska Sjukhuset och – Institutet samt med Barncancerfonden. I en gemensam kraftsamling har de identifierat den absolut viktigaste satsningen just nu för att bota fler barn som drabbas av cancer.
Enheten invigdes i april tack vare donationer från Entrepreneurs for Good och Barncancerfonden. Till HOPE välkomnas barn från hela Sverige som behöver kompletterande cancerbehandling (vs cellgifter och strålning) för att överleva.hopelogo_final_new_revised-1

Forskarna och läkarna vid KS och KI bekräftar att HOPE är den viktigaste satsningen för att kunna rädda fler barn. Med HOPE skapas en infrastruktur som möjliggör innovativ behandling och klinisk prövning av läkemedel mot barncancer. HOPE möjliggör även medlemsskap i den europeiska organisationen ITCC (Innovative Therapies for Children with Cancer) som är ledande i Europa för barncancerbehandling. HOPE:s medlemskap i ITCC ger alla cancerdrabbade barn i Sverige möjlighet att prova innovativ behandling.

Det är just detta som vi hade velat ta del av. Det är detta som Dina hade behövt.
Det är den trygghet vi som föräldrar ska kunna känna. Att inget lämnas åt slumpen. Barnen får den bästa tänkbara vården och det beror inte på hur driven du är som förälder eller hur ovanlig din cancer är.
Vi kan inte veta om det hade hjälpt Dina.
Kanske hade det, kanske inte.
Det vi vet är att vi nu har en chans att göra skillnad.
Vi kan hedra Dina genom att hjälpa andra.
Hon hatade sin cancer och skulle aldrig velat att andra barn skulle behöva gå igenom det hon gjorde.

Därför uppmanar vi ALLA, privatpersoner och företag,  att hjälpa oss att hedra Dina, genom att finansiera detta livsnödvändiga projekt och rädda livet på de barn som fortfarande är sjuka eller ännu inte diagnosticerats.

Vi börjar genom att donera Dinas sparpengar, 40 000kr.
Vi har sparat pengar sedan hon föddes och tanken var att hon skulle få dem när hon blev vuxen. Ett startkapital i livet. Dina ville köpa en häst för pengarna. Nu blev det inte så, men om hennes pengar kan möjliggöra att ett annat barn överlever sin sjukdom så är det värt otroligt mycket.

Entrepreneurs for Good och Barncancerfonden har förbundit sig att samla in pengar för att finansiera HOPE i tre år. Därefter beräknas HOPE kunna finansiera sig självt tack vare bidrag från läkemedelsbolag. Just nu finns medel för finansiering resten av 2016, men 7 miljoner saknas för de två kommande åren.
Så vi ber er.
Dra igång en insamling på jobbet, i studentkorridoren, i träningslokalen, i föreningen, i grannskapet eller i församlingen och hjälp oss göra skillnad. Ge ett bidrag själv, stort som litet, allt räknas. (Är ni ett företag som vill synas med er donation på Entrepreneurs hemsida så löser vi självklart det.)

Vi vill kunna samla in en rejäl summa pengar och sedan lämna över det i Dinas namn.
Vi vill känna att Dina gör ett avtryck.
Ett avtryck som består.
Ett avtryck som gör skillnad.
Vi kunde inte rädda hennes liv, men kanske kan vi vara med och rädda någon annans barn.

Sätt in pengarna på vårt sparkonto HOPE på Nordea: 3274 22 96158
eller swisha till Anders (+46 702 17 24 81) eller mig (+46 735 20 00 77).
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.

Alla bidrag välkomnas. Det här är en chans för alla med stora hjärtan att göra verklig skillnad i kampen mot den sjukdom som orsakar flest dödsfall bland barn i Sverige.

wpid-img_20150818_152603.jpg