Transformation

Det har varit tyst här. Flera månader har gått sen jag skrev sist. Det har varit sommar och semestrar och inte mycket tid till att sitta ner och skriva. Livet kom emellan. Idag är jag hemma sjuk och för första gången på länge hade jag lite tid för mig själv igen.

Jag har börjat skolan, mitt i livet. När allt blev som det blev med jobbet så ringde ytterligare en väckarklocka, jag behövde visst en till. Den påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara lycklig. Att jag är värd att göra något som jag tycker om. Att jag inte sviker Dina genom att leva. Tvärtom.
Så jag ansökte och blev antagen till en Trädgårdsmästarutbildning.
Det är fantastiskt kul, inspirerande och lustfyllt. Det är också påfrestande att vara igång på heltid igen efter alla dessa år utanför. Kroppen och hjärnan kämpar för att hitta rätt balans igen. En balans mellan studier, praktik, familjen, tid för mig, och för sorgen. Det kommer att ta lite tid, men det kommer att gå.

4 år och 5 månader har gått sedan världen började skaka och mardrömmen började. Det är 2 år och snart 4 månader sedan den rämnade och gjorde allt i och runt mig nattsvart. 

När jag ser tillbaka på den här tiden kan jag inte förstå hur vi har tagit oss igenom det. Så många starka känslor, stora tankar och avgrundsdjupa rädslor mitt i de mest intensiva barnåren med bebisar, blöjor och sömnlösa nätter. Det är fascinerande vad vi människor klarar av, om vi bara måste. Så mycket kraft vi besitter som vi inte vet om förrän tragedin inträffar. Så stark överlevnadsinstinkten är och hur banalt ens tidigare liv kan te sig när allt ställs på sin spets. Jag trodde att jag hade ett vaket sinne och ett öppet hjärta innan allt hände, men jag måste erkänna att jag trodde fel. Jag har aldrig sett livet eller mig själv så klart som jag gör idag och när jag nu har förstått att jag inte får eller kan välja vad denna insikt skulle kosta så kan jag inte annat än att ta emot den och göra något gott av det. 

Inget jag gör kan ge mig Dina tillbaka.
Ingen kan någonsin ta ifrån mig det jag lärt mig av denna mardröm.
Jag kommer att fortsätta sörja och älska.
Jag kommer att fortsätta falla ner i min mörka grop under det tunga, stickiga täcket.
Jag kommer att fortsätta resa mig.

Sorgen kommer aldrig att gå över, ta slut eller ens minska. Det är livet runt omkring den som kommer att öka. Allt kommer att expandera.
Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att fortsätta lära känna, förstå och hantera den. Jag kommer att bli starkare i min förtröstan, bli mer säker på att jag kommer att orka leva med sorgen. Den kommer säkerligen, precis som Anders önskade bara dagar efter att Dina dog, bli min vän. En ständig följeslagare att förhålla sig till. En vän som jag aldrig vill vara utan. Sorgen går inte att koppla bort från kärleken, eller tvärtom. De är ett och samma. I det djupaste, mest smärtsamma mörka bor också det vackraste, lyckligaste ljusa. Om vi vågar se det. Om vi vågar öppna våra hjärtan. Om vi vågar lita på vår kraft.

Jag beskrev tidigare sorgen som ett stort träd som du i början inte kan se runt, men som du lär dig att orientera dig kring. Jag känner nu att en bättre liknelse är att sorgen och saknaden är ett stort och avgrundsdjupt hål. Mörkt, kallt och tyst. I början ramlar du i hålet gång efter annan, det finns inte mycket mark att stå på och den som finns, den skakar. Efter ett tag stabiliserar sig marken, den växer, du kan röra dig runt hålet, kanske till och med kika ner utan att ramla. Ibland hoppar du ner för att det på något vis känns som hemma att vara där. Mörkret omsluter dig och ni är ett och samma. Det känns tryggt. 

Med tiden bygger du dig en ny värld på marken, som blir större och större till ytan. Hålet är kvar, lika stort, lika djupt och mörkt. Men på marken runt om det sår du frön av drömmar och efter en tid börjar träd att växa. Deras rötter letar sig långt ner i hålet och hittar där sin kraft att bli storslagna och långlivade trots, eller kanske på grund av, att de får sin näring av din djupaste sorg.
Du får fortfarande svindel när du står vid hålet
s kant. Mörkret suger tag i dig. Du känner en längtan att falla. Men oftast backar du ett steg och stryker handen mot trädets bark. Du känner strävheten, värmen och samhörigheten med naturen runt dig, upplever en ny sorts styrka och självklarhet. Du har en plats här. En värld att leva i. Du har byggt den själv. 

Livet och döden. Kärleken och sorgen. Himlen och jorden. Det stora och det lilla. Balansgången mellan dem. Som det alltid varit. Som det alltid kommer att vara. Ibland mer smärtsamt än vi tror att vi orkar med, men jag vill säga till dig som läser detta att det går.
Det går att se sitt älskade barn dö och att leva vidare.
Det är inte rättvist. Det är absolut inte lätt, men det går.

Kärleken tar inte slut. Hur många gånger har vi inte hört det? Så arg jag varit på de orden, så otillräckliga, små och hånfulla de känts. Så sanna de är, ändå. Energin försvinner inte, det är min starka övertygelse. I universums alla rymder, i alla evigheters evighet så kommer det alltid finnas en pulserande energi som är vår.
Ett eko av dig och mig.
Vi är en kärlekshistoria utan slut.

Du och jag Dina.
Jag är för alltid din mamma Malin.

 

Annonser