Hinder och nya möjligheter

Det är lätt att tappa fotfästet i sorgen. Det är svårt att känna sig stabil och trygg. Allt är så tungt, men samtidigt så flyktigt. Livet blir skört. Allt är nytt. Förändrat. Vagt och absurt men samtidigt glasklart och ställt på sin spets.
En ren knockout.

När hela världen som jag kände den rasade var jag tvungen att börja om från grunden. Jag byggde långsamt upp en ny självinsikt. Granskade kritiskt delar av mig som jag inte trivdes med, som inte gjorde mig gott. Jag letade och prövade. Utvärderade. Misslyckades och började om. Sakta och inte alltid så säkert började en ny grund ta form. Något som kändes stabilare. Jag kände mig lite starkare. Lite tryggare i mig själv. Jag kände mig redo att möta livet utanför sorgen, redo att ta steget tillbaka in i arbete. Jag hade möten med min arbetsgivare, läkare och Försäkringskassan. Vi satte upp mål och en tidsplan. Trots att det var ett jobbigt möte så kände jag mig optimistisk.

En vecka innan jag skulle påbörja min arbetsträning får jag veta att min arbetsgivare anser att de inte kan sätta upp någon rehabiliteringsplan. Det finns inget stöd för mig att få och de menar att anställda i deras företag måste vara stresståliga och högpresterande. Det här är inte rätt plats för dig Malin, vore det inte bättre att söka dig någon annanstans? Vi har möte någon vecka senare och då har det även uppkommit ”arbetsbrist”. Även om vi skulle ha möjlighet att stödja dig i en rehabiliterande arbetsträning så finns det ingen tjänst kvar för dig Malin.

Utan förvarning så rycktes mattan bort under mina fötter. Allt som kändes stabilt började skaka igen. Jag får inte gå tillbaka till mitt jobb. Vägen tillbaka till ett liv blev plötsligt väldigt suddig igen. Frågorna hopades och framtiden kändes otrygg. Får de verkligen göra så här? Var hamnar jag om jag arbetstränar via Arbetsförmedlingen? Vem anställer mig i det här läget? Vad finns det för deltidsjobb där jag har möjlighet att successivt öka min arbetskapacitet? Vad vill jag ens jobba med?

I över tre månaders tid har vi nu haft möten på möten och otaliga mail har skickats. Jag har konsulterat med en advokat, facket och skyddsombud, läst på om uppsägningar, inventerat jobbmarknaden, uppdaterat mitt CV och formulerat argument. I och med att de inte har saklig grund att säga upp mig så vill de göra en överenskommelse för att kringgå LAS. Jag har ömsom skrikit av ilska, ömsom gråtit av trötthet. Jag trodde inte att jag skulle behöva ta den här fighten också. Jag trodde inte att den arbetsplats jag varit på sedan 2008 skulle behandla mig på det här viset. Jag har varit otroligt besviken. Jag har försökt se det som en möjlighet att skapa något nytt, men saken är den att jag var lite för trött för den möjligheten just nu. Jag behövde bara en trygg återgång tillbaka till arbetslivet, tillbaka till att vara fullt arbetsför. Jag var inte beredd på att behöva börja om helt från början i arbetslivet, också, i alla fall inte just nu. Men så blev det.

Allt detta har tagit massor av min energi dessa månader. All styrka och självförtroende som jag byggt upp försvann. Så i ren självbevarelsedrift och för att kunna lägga detta bakom mig och fokusera framåt så har jag till slut skrivit på en överenskommelse. Den blev inte som jag ville, men jag insåg att jag inte kunde banka huvudet i detta multinationella, fyrkantiga och hårda företag längre. Det var inte värt det. Min hälsa och min integritet är mer värda. I sann yogaanda och genom att sätta min inre harmoni i första rummet så accepterar jag nu att universum vill att jag ska lägga min kompetens och min passion någon annanstans.

Jag är inte arg längre, eller bitter. Jag vill inte snacka skit om företaget även om jag anser att många saker kunde ha skett annorlunda. Nu blev det så här och jag får se vad framtiden ger. Detta är en av de saker som jag kan släppa taget om. Min styrka, trygghet och känsla av stabilitet har långsamt återfunnit sig, igen.

I nästa vecka påbörjar jag min arbetsträning hos Åsa, en trädgårdsarkitekt som välkomnade mig med öppna armar. Jag älskar ju naturen, växter, att påta i trädgården, vara kreativ, hugga i och skapa med händerna så detta kan nog bli jättebra. I tre månader ska jag arbetsträna här och sedan blir jag uppsagd och arbetslös.

Så, gott folk, är det någon av er som hör om något jobb som ni tror skulle passa mig så får ni gärna höra av er!

Kort om mig (läs mer på min Linkedin):
Jag har en utbildning (fil. kand) till kulturvetare/utställningsproducent med inriktning konst och design, men när jag blev klar med min utbildning var den ekonomiska krisen ett faktum och jag sökte jobb i andra branscher.
Jag prövade på lite olika saker innan jag hamnade på ett globalt IT-företag. Jag trivdes, och under mina år där arbetade jag mig från att vara projektadministratör till Sverigeansvarig för våra IT-utbildningar.
Jag är viljestark och otroligt driven när jag tror på det jag gör. Jag är strukturerad och lösningsorienterad, en människokännare och konfliktlösare, prestigelös, ansvarsfull, empatisk och reflekterande. Jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, har sinne för detaljer men trivs bäst med att jobba i ett helhetsperspektiv. Jag har en välutvecklad organisations- och koordinationsförmåga och hög kompetens att genomföra ett projekt från början till slut, i tid och inom budget.
En kreativ organisatör är väl det som bäst sammanfattar mig.

Jag letar brett bland tjänster och branscher, kultur /konst /inredning /design /möbler /hjälporganisationer /trädgård /events /mässor mm mm. Jag stänger inga dörrar utan ser mitt nya utgångsläge som en chans att börja om på nytt.

Just do it
skulle väl Dina sagt.